Månad: april 2010

Det största Ljuset avslöjas över det största hatet

Dr. Michael LaitmanEn fråga jag fick: Hur kommer mitt perspektiv faktiskt att ändras när jag kommer ut ur egoistisk egenkärlek och ser världen genom andras önskningar? Kommer jag att se ett annat rum, en annan sorts glas på bordet framför mig, och kommer jag se alla dessa människor på ett annorlunda sätt?

Mitt svar: Ett djur kommer alltid att vara ett djur, och det gäller var och en av oss. Du förblir alltid innanför punkten av ditt ”själv”, men när man uppnår andligheten, lägger man till ett helt annat sinne (kärl eller kli) till den punkten – andra människors begär.

Skaparen skapade en önskan som består av tio delar eller Sefirot, kallad HaVaYaH . Just nu känner du bara det lägsta lagret av denna önskan, en svart punkt. När du föds, lever och dör, återvänder du till samma tio Sefirot av din egoism, som är förnimmelsen av denna världen. Detta fortsätter från  generation till generation, från en livscykel till nästa (eller från en Partzuf till nästa), och går varje gång igenom samma tillstånd: embryo, diande, och mognad (eller från en Partzuf till nästa) och sedan en gång till: embryo, diande, mognad, och så vidare.

Hur kan man känna världen på ett annat sätt, inte bara inifrån en svart punkt, utan genom andra människors begär som är utanför dig? När detta händer, kommer ditt ”jag” fortfarande vara kvar, och din värld kommer inte att förändras. Om du skulle försvinna, i förhållande till vad skulle du då kunna känna andra? Du måste känna andra som motsatta till dig, och se dem som motsatta och förhatliga till dig. Dessutom måste denna känsla fortsätta att växa.

Ett exempel på detta är Rabbi Shimons grupp: de avslöjade det största möjliga hatet emellan varandra. Men över detta byggde de kärlek och uppnådde därmed uppenbarelsen av Zohars Ljus. När du har ett stort hat inom dig och enorm kärlek över det, ger detta den nödvändig kontrasten där ljuset Hochma, uppnåendets Ljus, skiner. Det finns en enorm egoism inuti och ovanför denna finns en skärm (masach). Det är det enda sättet att avslöja ett stort Ljus.

Syreknappen

Dr. Michael  LaitmanEn fråga jag fick: Om en människa befinner sig högre upp än sin omgivning, kan hon då påverka och korrigera den?

Mitt svar: Människan kan inte stiga över sin omgivning. Hon är helt beroende av den. Även om ens omgivning består av enkla människor och man själv är en stor kabbalist, kommer de ändå att påverka en.

Föreställ dig att du tar ett storslaget fruktträd, rycker upp det ur marken, och planterar det mitt i en öken. Vad kommer att hända med det? Kommer det att förvandla öknen till en blomstrande trädgård? Likt trädet är beroende av sin miljö, är vår själ beroende av vår miljö.

Målet med skapelsen, gruppen, vårt personliga arbete, och Skaparen befinner sig inuti en punkt. Föreställ dig att hela ditt liv beror på denna enda punkt som du måste klargöra. Det skiljer mellan liv och död för dig varje ögonblick. En liknelse: Du kan inte andas om du inte trycker på en syreknapp. Om du inte gör det (ansluter dig till de andra) får du inget syre.

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-04-18, artikeln “Friheten”

Att spela Kung Davids harpa

Laitman_038Zohar, kapitlet “BaHar (På Sinaiberget)”,  punkt 3: Vid midnatt vaknar en nordanvind och en eldflamma kommer ut ur det lägre altaret, malchut. Då öppnas portarna och låga dinim, dinim de nukva, samlas i sina hål och flamman vandrar och går, och portarna till Edens lustgård öppnas. Slutligen delas flamman upp och når flera sidor av världen och kommer in under vingarna på tuppen, och den galer.

De mest speciella korrigeringarna utförs i tillståndet som kallas ”natt”, när människan upplever mörker, brist på kraft och intresse, när andligheten inte attraherar särskilt mycket, när man är trött, vill glömma allt och somna, när man har fått nog av allt – kort sagt, när man inte känner att det andliga målet är viktigt.

Arbetet under ”natten” är avgörande. Det står skrivet att Kung David ”gick upp” vid ”midnatt” och tog på sig ”nordanvinden”, de stora begränsande krafterna av att komma över och korrigera egoismen (“gvurot” och “dinim“). Just genom att använda dessa obehagliga ”nordankrafter” ”spelade han harpan” och på så vis välkomnade han ”gryningen”, vilken är manifestationen av Ljuset i själen.

Genom hela arbetet under ”natten” förde han sig till tillståndet där han förvandlade just de begär (kelim) i vilka han upplevde mörker, kraftlöshet och separation från Skaparen (han ”grät och skrek”) till begär eller ”kärl” för Ljuset. Det fick ”morgonen” att komma.

I det andliga finns ingen morgon, kväll eller eftermiddag. Vi upplever hela verkligheten inom vårt begär. Det är därför vi uppenbarar ”Ljuset” i våra korrigerade begär, de som tidigare var mörka och tomma. Då skiner Ljuset Chassadim i dem, och detta kallas ”dag”. När Ljuset Chassadim inte kan skina,  det vill säga att vi inte har intentionen att skänka, kallas det ”natt”.

Att avslöja Skaparens godhet

Dr. Michael LaitmanEn fråga jag fick: Det står skrivet att Skaparen, det Övre Ljuset, är god och barmhärtig. Varifrån kommer denna idé ?

Mitt svar: För att avslöja Skaparens goda attityd, måste människan anstränga sig och genomföra ett enormt arbete för att korrigera sig själv. Då kommer kvaliteten av skänkande (Bina) att komma till en. Men detta innebär inte att om du bara gråter en stund, kommer Skaparen att agera som en kärleksfull mor, tycka synd om dig, och behaga dig på något sätt. Det finns en bestämd lag som opererar här: ”Man belönas i enlighet med ens strävan.”

Om vi önskar så kommer vi att gå vidare längsmed den goda vägen, och om vi inte önskar det, då kommer vi att få ett tredje och ett fjärde världskrig med kärnvapen. Hela vårt program för utveckling beror på hur mycket vi pendlar mellan två vägar:  Beito (naturligt, i sin tid), och  Ahishena (påskyndad tid). I den mån vi följer programmet för vår utveckling, «sötar» det vårt tillstånd, och i den mån vi inte gör det kommer det att komma ikapp oss som lidande.

I sanning förstår vi inte meningen med livet utan lidande. Vi är vana vid lidande, sjukdom och hårt arbete, och vi kan inte förstå vad det innebär att existera i den andliga världen, som en ängel, där allt är gott, perfekt, och harmoniskt. Vi har aldrig smakat på det, såsom det står skrivet, ”Smaka och se att Herren är god!”

Därför tycker vi att ett liv med lite mindre lidande än vanligt är bra. Men är det verkligen bra om vi alltid måste slita och kämpa för vår existens? Vi vet inte vad det innebär att vara i det andliga området, inne i perfekt Ljus. Det är därför som det verkar barmhärtigt mot oss när de bekymmer som drabbar oss minskas något och vi får en kort paus.

Ändå måste vi förstå att det finns en bestämd lag som är verksam i världen: ”Jag har inte ändrat min HaVaYaH .” Vi kommer att behöva arbeta och genomföra hela vårt program, antingen på ett bra eller ett dåligt sätt. Detta är helt upp till dig, det kommer inte att bli någon förmånlig behandling från Ovan.

Det är avgudadyrkan att tro att Skaparen förändrar sig. Skaparen förändras aldrig, han är absolut. Han är fullkomlig, och något som är perfekt kan inte ändras vare sig till det bättre eller till det sämre.

Han är god och gör gott mot de onda och mot de rättfärdiga, där de sistnämda är de som vill uppnå Honom. Det spelar ingen roll vilket skick de är i nu, bra eller dåligt. De kommer att avslöja att Skaparen är god och vänlig.

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-04-21, “Fred i världen”

”Isra-el” är ansvarig för hela världen

determineEn fråga jag fick: Vad betyder det i praktiken ”att värdera min inre del högre än den externa delen”? Baal HaSulam skriver att detta är nödvändigt i ”Förord till boken Zohar”.

Mitt ansvar: Att värdera din inre del innebär att du respekterar ditt uppdrag och ditt ansvar att uppnå ömsesidigt skänkande och att förenas ”som en man med ett hjärta” genom broderlig kärlek, för att uppenbara Skaparen, givandets och kärlekens generella kraft som härskar i naturen. Detta måste vara det viktigaste för människan. Vi talar om givandets Övre kraft, som fyller allt, men vilken vi inte känner eftersom vi upphäver dess manifestation med vår egoism. Den rätta intentionen som vi bör ha är att uppenbara denna kraft inom oss till dess fulla omfattning.

Jag gör en enkel beräkning: att detta är det enda som är viktigt för mig i detta liv. Detta är anledningen till att jag föddes, och det jag lever för. Det är detta jag måste uppnå så länge jag lever i denna värld. Dessutom är hela världen beroende av det arbete jag gör inom detta område, eftersom vi alla är sammanbundna inom ett nät.

Baal HaSulam skriver att ”en människa från Israels nation”, det vill säga en människa med en punkt i hjärtat (Isra-El betyder med viljan att uppnå Skaparen), avgör hela världens riktning och tillstånd med sin intention. Hon kan säga, “Jag vill inte ha någonting just nu. Jag befinner mig i ett tillstånd av fall, så lämna mig ifred. Jag vill inte höra någonting om andligt arbete. Jag ska vila!” Var är i så fall hennes ansvar och förståelsen för att det finns miljoner och miljarder människor som är beroende av henne? Hon avgör deras öde och hur de kommer att gå vidare mot korrigeringen – antingen genom smärtfulla motgångar eller genom insikter och godhet.

Om dessa människor är beroende av dig, då har du ett väldigt strikt ansvar att göra rätt val eftersom du leder alla, antingen i en god eller dålig riktning. Du har inget val i saken; det är så här det globala nätverket är uppbyggt och detta är den plats du har fått i det. Därför måste du alltid befinna dig i ett tillstånd av rädsla för det Övre och komma ihåg att du bestämmer vad som kommer att hända med hela världen.

Senare kommer du att uppenbara att alla människor är dina barn, det närmaste du har! Men du måste tänka så redan nu, med tro över förnuftet. Allt du gör påverkar inte bara dig, utan hela världen!

Hur viktigt vi tycker att det andliga är avgör direkt hela mänsklighetens öde. Det som är viktigt för oss kommer att bli det som är viktigt för alla andra. Sådan är hela systemets struktur, i vilket vi är sammankopplade med absoluta förbindelser. En människa utan en punkt i hjärtat har inte förmågan att ändra någonting. Det kan bara du, som kallas “Isra-El,” eller “Li-Rosh” (jag är huvudet).

Från självständighetsdagslektionen 2010-04-20, “Förord till boken Zohar”

Varje människa måste bli skapelsens upphovsman

Laitman_097Uppenbarelsen är alltid personlig; den kan inte tas emot från någon annan. Någon annan kan bara lära dig läsa. Det måste finns någon som kan lära oss att läsa, eftersom att läsa och att skriva hör till den mänskliga nivån. Vi däremot, som börjar läsa, är på den djuriska nivån. Vi behöver alltså någon som är på den mänskliga nivån som kan hjälpa oss att stiga till den nivån och lära oss att läsa och att skriva.

Boken är hela skapelsen, från den ursprungliga planen hela vägen till den slutliga händelsen. För att uppenbara det, måste människan emellertid gå igenom berättelsen och skriva den på sitt hjärta (som versen säger, “skriv hela Toran på ditt hjärta”). Det är så vi förbereder våra andliga kärl.

När människan läser Toran lär hon sig från den Övre, och när människan skriver ner det blir hon likvärdig med Honom och börjar förstå Honom. Det är så man stiger till skapelseplanens nivå, slutet av boken.

Boken är planen för skapelsen, som uppnås vid slutet. Historien är vad vi läser och skriver ner inom oss genom att förändra våra begär och bygga bokstäver av dem. Därmed blir vi författarna genom att uppenbara dess Författare. Vi skapar en kopia av boken, och det utgör hela vårt arbete.

Författaren hittar inte på boken med sina egna tankar. Han befinner sig redan framför en färdig bok från himlen, och skriver av den. Han arbetar inte med sitt eget medvetande; han kan inte ens läsa eller skriva. Först måste han lära sig det. Om vi lär oss att läsa och att skriva, och kan skriva av hela skapelsen på oss själva, genom att följa Skaparens exempel, då kommer vi att erhålla titeln ”upphovsman”.

Skaparen är inte författaren, eftersom Han inte har skrivit någonting. Han aktualiserade allt med en tanke. Men vi uppenbarar Hans plan inom våra okorrigerade begär, och därför delar sig, för oss, Hans tanke upp i bok, författare, historia. Om jag lär mig att läsa, då börjar Hans tankar uppenbaras för mig inuti min materia och jag läser dem ur mig själv till den grad jag blir lik dem. Då skriver jag av det på mig själv.

Planen med skapelsen är den högra linjen, min materia är den vänstra linjen. Jag är mittlinjen, som skriver av denna tanke på min vänstra linje. Boken, författaren och berättelsen är Skaparen, skapelsen, och förbindelsen dem emellan, kallad Tora.

Från förberedelsen till den dagliga kabbalalektionen 2010-04-18, Shamati #197.
videoikon WMW | ljudikon MP3

Den dagliga kabbalalektionen, 2010-04-15

Förberedelse för lektionen, Shamati #144 “Det finns ett viss folk
Alla måste känna att det utan enigheten inte finns något liv. Denna känsla kan bara skapas av min omgivning, där alla övertygar mig och jag i min tur övertygar dem.
Ladda ner: videoikon WMV Video | ljudikon MP3 Audio

Boken Zohar – Urval, Kapitel “Shmot (Exodus)”, punkt 137
Ljuset är obegränsat, och det är anledningen till att allt beror på hur stor önskan vi har efter vårt kli.
Ladda ner: videoikon WMV Video | ljudikon MP3 Audio

Beit Shaar HaKavanot, punkt 72, lektion 26
Ett andligt “embryo” är en viss grad av likhet till det Övre.
Ladda ner: videoikon WMV Video | ljudikon MP3 Audio

Artikeln “Friheten”, sidan 206
Människan strävar efter att bryta sig loss från underkastelse till andra, men hon bör istället försöka frigöra sig själv från underkastelsen till sin egen egoism, för andras skull.
Ladda ner: videoikon WMV Video | ljudikon MP3 Audio

Att känna evighetens andetag

En fråga jag fick: Du säger att kabbala gör det möjligt för människan att nå evigt liv, men kabbalister dör. Så hur förklarar du detta?

Mitt svar: Kabbalisten dör i dina ögon eftersom du inte ser hans liv på samma sätt som kabbalisten ser det. Du ser bara en del av honom – hans kropp, som med säkerhet dör, precis som vilket annat djur som helst. Hans gudomliga, andliga del, som han har utvecklat inom sig, fortsätter däremot att leva i evighet. Ögonblicket då man erhåller denna del, får man den i sin besittning och den ger en känslan av evig existens; kvaliteten av skänkande som man har erhållit är evig.

Vi börjar förstå detta först när vi närmar oss machsom, när förkänslan av skänkande dyker upp i oss.  Ljuset som börjar nå människan, ger henne en känsla av vad det innebär att stiga över materien och att tänka något annorlunda, att relatera till andra ur skänkandets synpunkt. Människan existerar inte i skänkande ännu, men hon kan på något vis redan röra vid det. Sedan får hon en föraning om att det är möjligt att anpassa sig till denna kvalitet, en känsla som tillhör evigheten.

Före detta sker har människan inte förmågan att begripa, eftersom Ljuset inte är tillräckligt nära henne än, och orden saknar betydelse. Människan vill äta och vila, men evigheten verkar för långt borta och man känner den inte. Det är först när man börjar känna Ljusets anda i fjärran, som en vajande vind, som man börjar förstå att kabbalan innefattar befrielse från dödsängeln. När Ljuset drar närmare människan, ger det henne känslan att evigheten existerar.

Detta är det initiala kravet för den enda fria handling vi kan utföra. Vad behöver man annars frihet till? Vad annat har man att göra i livet, i sin djurkropp? Allt annat görs för dig från ovan; du gör det inte själv. Det enda du kan göra själv är att nå evigheten. Skänkandet är evigt, medan mottagandet är tillfälligt. Ljuset chochma kommer inte till oss för evigt, utan enbart om det upplevs inom Ljuset chassadim. Därför måste vi, för att erhålla evigheten, först erhålla viljan att skänka. Sedan, inom detta begär, kommer vi att kunna känna vårt liv som evigt.

Från den 3:e delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-04-15, artikeln “Friheten”

Upptäck den sanna innebörden av exil och frälsning

comfort.jpgVad är den egyptiska exilen? Det är uppenbarelsen av kärlek till dig själv. Följaktligen är flykten från Egypten när du kan känna kärlek till din nästa för första gången.

Jag kan ”komma ut ur Egypten” bara om jag verkligen begär att utveckla kärlek för andra. Som Baal HaSulam skriver i artikeln ”För Yehuda” måste kärnan i den kommande frälsningen vara tydlig medan man fortfarande är i exil. Du måste förstå vad det är du vill. Vad anser du exil vara? Vad är du i exil från?

Om du ser att exil innebär att du är slav åt egenkärleken, och frälsning är när man förvärvar kraften av kärlek till andra, förmågan att enas och bli en enda själ, som det var innan splittringen av Adam, för att avslöja Skaparen inuti enigheten, då kommer du verkligen att känna vad exil är och vara redo för frälsning. Och då kommer den komma till dig!

Om du har förberett dina önskningar, då kommer Ljuset som förvandlar att komma till dig och leda dig ut ur egoismen. Allt beror på din vilja att komma ur dina egoistiska angelägenheter till friheten. Detta är syftet med exilen, och det är därför vi inte är redo för frälsning – eftersom den endast består av detta. Andlighet är skänkande. Om vi önskar det, betyder det att vi är redo att friges.

Just nu förlänger vi vår exil, eftersom vi inte ser det som exil och slaveri. Vi mår bra i den. Vi vill bara ha mer pengar, makt och andra källor till tillfredsställelse. Vi vill vara ifred och inte höra om kärlek till nästan. Vi vill inte ha den sortens kärlek!

Helvetet är oförmågan att skänka. Himlen och helvetet skiljer sig mycket från människors vanliga föreställningar om dem. Folk vill inte ha med någon av dem att göra, och känner inget av det inom sig själv. Detta innebär att människan varken är orättfärdig eller rättfärdig, hon är helt enkelt ett djur som inte är i exil.

En människa som är orättfärdig vet att hon är en egoist och vill bli rättfärdig, givande. Därför kallar hon sitt okorrigerade tillstånd ”helvetet”. Den som är rättfärdig har uppnått kvaliteten av skänkande och kärlek och känner att han är i himlen.

Zivug de Hakaa

En fråga jag fick:Vad står bakom kabbalistiska termer? Vad är, till exempel, Zivug de Hakaa (parning under slag)? Hur kan jag föreställa mig det?

Mitt svar: ”Parning under slag” är när två motsatser kan förenas och träda in i varandra, särskilt som en följd av slag. Inledningsvis är de varandras motsatser, men var och en stöter ihop med sin egen natur. Även om de är av motsatt karaktär, stöter var och en av dem mot sig själv, vilket väcker en möjlighet att bli likadana i en önskan att förenas. Därav smälter de samman med varandra.

Jag är motsatsen till dig i alla mina egenskaper, men jag vill förenas med dig. Så jag anfaller mina egna egenskaper, omvandlar dem till att likna dina, och kan nu förena mig med dig. Detta kallas ”parning under slag”, till en sådan grad att vi går in i varandra och förenas på en nivå av djup förståelse och känsla, växer in i varandra och kompletterar varandra.