Fråga: Jag har en obehaglig känsla av att jag inte ens på 100 år kommer att förstå någonting av texterna i Zohar. Vad skall jag göra?

Svar: Precis som människan ville erövra jorden, vill hon nu erövra hela andligheten. Detta begär är helt ok, men så fort en sådan tanke uppstår, bör personen förstå att det ligger en paradox i det hela: Jag når andligheten när jag ger upp allt.

Det är viktigt att under våra runda-bordet-diskussioner förklara att ömsesidigt stöd inte uppnås av sig själv, utan snarare till följd av ordentliga studier av naturens system av ömsesidigt beroende, för att för in människan i det som en integrerad del. Bara en förbindelse mellan naturen och alla människor, när alla är i perfekt balans, det viss säga, när en person ger och tar i det mänskliga samhället i perfekt harmoni, så som det görs bland kroppens celler, bara en sådan förbindelse kallas ömsesidigt stöd.

Men först måste vi studera beståndsdelarna: ömsesidigt stöd, ömsesidigt givande av sig och förbindelse, över alla skillnader som separerar oss, och som egot avsiktligt visar oss. Vi bör se på skillnaderna mellan oss som övningar över vilka vi måste stiga och därmed växa just på detta sätt, precis som barn växer till följd av lekarna de leker. Det här är kärnan i vår utveckling mot tillståndet av ömsesidigt stöd — den fulla ömsesidiga förbindelsen, precis som i en sund kropp.

Det här är meningen med hela skapelsen, och därför, till den grad vi når denna förbindelse, känner vi ömsesidigt givande, kärlek, delaktighet, och föreningen av våra viljor, förenandet av vad helst det var som brukade stå i vår väg. Ingenting försvinner. Alla skillnader kvarstår, och det är över dem vi bygger våra relationer.

Vi måste tålamodigt förklara denna förbindelsemetod trots alla motsättningar. Då kommer människors medvetande gradvis att utvecklas, till den grad de behärskar den generella ömsesidiga förbindelsen över de motsättningar som manifesterar sig.

Det är en lång väg av att återställa de trasiga banden mellan oss. Vi går framåt på detta sätt och når mänsklighetens korrigerings slut och dess förbindelse med naturen som en.

På detta vis når vi Malchut av världen av oändlighet, där alla skillnader och motsättningar kommer samman: den yttersta egoismen och över den den yttersta altruismen — och erkännandet av Skapelsetanken uppenbaras inom oss.

För en människa som strävar efter andligheten finns ingen större fiende än Amalek. När Amalek tar kontrollen blir vi trötta, förvirrade och förlorar det andliga arbetets vikt ur sikte. Han tar bort vår vilja att anstränga oss för att uppenbara Skaparen och bli som Honom. Vi börjar hitta många anledningar för varför det inte är värt det, och detta kallas kraften Amalek.

Han kommer till oss som en uppenbar och tydlig fiende, utan han smyger obemärkt upp och inplantar en känsla av trötthet, lathet, som får andligheten att verka oviktig. Du kan göra tusen olika saker istället för en mycket viktig, specifik, och ordentligt definierad handling som kommer att föra dig till målet. Du är beredd att göra vad som helst förutom det! Detta kallas Amalek.

Han visar sig inte som en anfallare och en förhatad fiende som du vet att du måste förgöra.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.09.02, Rabashs artikel

Fråga: Vad är syftet med uppenbarelsen av ondska mellan vännerna i gruppen?

Svar: Ondskan härskar mellan oss. Alla kontakter mellan oss är dåliga. Ett söndrigt system uppenbaras mellan oss. “Söndrigt” betyder inte att systemet delats upp i separata delar. Det betyder att hela dess arbete är motsatt korrekt arbete. Med andra ord pekar systemet själv på dess korrekta form.

Om ondskan inte skulle uppenbaras, hur skulle vi då kunna känna till dess motsats? Detta är anledningen till att vi inte talade om den globala, integrerade, allmänna och absoluta krisen förrän hela ondskan avslöjades i vår värld på 2000-talet. Ondskan, som gradvis uppenbarats här och där, verkade inte vara så dålig. Nu uppenbaras hela detta system i sin fulla ondska i dess olika former, riktningar och förbindelser i a allt som existerar motsatt det goda.

Angående detta står det skrivet: “Jag skapade den onda böjelsen”. I takt med att vi uppenbarar ondskan ser vi Vem som skapade den. “Jag skapade den onda böjelsen” säger Skaparen, ”Jag leker med dig nu. Jag visar dig en söndrig form. Och du måste se att den är söndrig, motsatt sin korrekta form, och att jag med mening skapade den söndrig ur en korrekt perfekt form, som den var tidigare.” Skaparen säger: ”Först fanns det goda. Jag tog sönder det med Ljus så att du skulle kunna göra en motsatt handling—förvandla ont till gott med samma Ljus.”

Varför får vi alla dessa dåliga tillstånd? För att genom att nu förvandla denna ondska till godhet uppnår jag Skaparen, givandets övre kraft; jag blir vis, perceptiv, förstående, och inkorporerar hela verkligheten inom mig. Jag blir som Skaparen. Jag utför Skaparens arbete, jag tar det på mig.

Detta är anledningen till att vi har ett söndrigt system.

Från förberedelselektionen till kongressen i Toronto, 2011.09.16

WMV |  MP3

Fråga: Finns det någon skillnad mellan det personliga inre arbetet och arbetet i gruppen?

Svar: I andligheten finns det inget uppdelning mellan personligt arbete och arete i gupp – allt är ett enda arbete. Om jag existerar under en auktoritet, helt kontrollerad av min egoism, finns det inget jag kan göra. En sådan verklighet kallas ”vår värld”, och i ett sådant tillstånd har jag inga möjligheter att förändra mitt ego.

Att förändra mitt tillstånd innebär att ändra ”en plats”. Det vill säga att jag måste skapa en ny plats, nya andliga känslor och tankar. Och detta är bara möjligt med hjälp av kontakt med andra.Mitt personliga arbete är att göra en ansträngning för att ansluta mig till andra. Av den anledningen väljer jag ut människor som kan hjälpa mig – de kallas ”gruppen”. Därigenom gör jag både mitt personliga arbete och mitt arbete i gruppen, men i grund och botten är det ett enda övergripande arbete. Det är för att jag inte kan finnas utan guppen, och gruppen kan inte existera utan mig: Det är så vi fungerade från första början.

Det finns inget annat arbete än att ansluta sig till och känna nya andliga fenomen i den förbindelsen. Jag korrigerar mitt begär i den utsträckning jag vill koppla deras inre begär till mig. Faktum är att mitt andliga kärl existerar bortom mitt ”Jag”, i alla andra.

I mitt medvetande måste jag sammankoppla allt som verkar avlägset och separerat från mig, det som grumlas av min egoism, avund, hat och ambition, det vill säga min önskan om att få dominera de andra, ringakta dem, bestämma och styra.

Mitt ego visar mig avsiktligen de olika formerna av min avlägsenhet och mitt försummande av min nästa för att jag ska bygga en bro av kärlek gentemot honom. Och ju längre jag kommer, desto starkare känner jag att jag avskyr andra, stöter bort dem och vill utnyttja dem för min egen vinnings skull.

Jag gör det med glädje, eller bara för att jag ser att jag måste, och att jag kommer att lida om jag inte utnyttjar andra. Vi placeras i sådana tillstånd och inför behovet av att utnyttja de andra och åsidosätta dem för att komma undan egna problem. Och samtidigt måste jag inse att allt detta bara är en övning eller ett skämt som jag måste höja mig över för att övervinna det och ansluta mig till de andra, det vill säga ovanför det.

Den egoistiska kraften för mig till en tillstånd av fullkomlig hopplöshet och förtvivlan: ”Lyssna här, och du inte skadar andra kommer du inte kunna leva!” Hela vårt arbete ligger i att höja oss över det. Det är därför denna princip uttrycks i en sådan allomfattande mening: ”Älska de andra som dig själv” – över avund och hat, över begäret att utnyttja andra.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.08.29, Shamati #121

Fråga: Var kommer den övre världen och denna värld i kontakt med varandra?

Svar: Vår värld och den övre världen möts i andra människors begär, som jag kan koppla till mina begär så att de blir som mina egna. Därför finns kravet ”Älska din nästa som dig själv”.

Mitt ursprungliga begär är bara en punkt. Jag kan inte ta emot någonting i den; den har ingen volym. Om jag kan förbinda de andras begär till mig själv och acceptera dem som mina egna agerar jag på ett mycket intressant sätt: jag ber om att få Ljuset att fylla det med. Ljuset kommer, passerar genom mig, och jag fyller det begäret. Om jag förbinder mig med ett ännu större begär på samma sätt, och fler och fler begär, når jag oändlighetens värld.

Oändlighetens värld är alla punkter i hjärtat. Då passerar hela oändlighetens Ljus genom mig, och jag känner detta Ljus i alla andra, i vad som ter sig som främmande begär som på grund av att jag kopplade dem till mig själv blev mina.

Detta klargör maximen ”Älska din nästa som dig själv”: ”Du” (en egoist) ”älska din nästa” (alla andra så att de kommer nära dig) ”som dig själv” (koppla deras begär till dig själv).

Då kommer du att låta hela det övre Ljuset passera genom dig. Du kommer att ta emot det i de begär du kopplat till dig själv—de är dina. Därmed når vi evighet, perfektion, oändlighetens värld. Detta är vad hela vårt arbete går ut på.

Från söndagens virtuella lektionsserie om grunder i kabbala, 2011.09.04

WMV |  MP3

Fråga: När vi läser Zohar, ska vi försöka leta efter förbindelsen mellan oss i intellektet eller i känslorna?

Svar: Vi ska leta i våra känslor. Om vi inte kan hitta det där bör vi ta hjälp av intellektet. Men först och främst ska vi försöka hitta en emotionell kontakt.

Zohar beskriver den redan nu existerande förbindelsen mellan oss. Denna förbindelse kommer att uppenbaras som Malchut i den oändliga världen, fylld med oändlighetens Ljus, närvaron och uppenbarelsen av Skaparen. Detta är vad vi måste sträva efter.

Så när vi läser Zohar försöker vi föreställa oss den korrekta förbindelsen mellan oss. Idag blir behovet av denna typ av förbindelse mellan oss allt mer tydlig. Därför uppenbaras Kabbala för alla. Detta kräver att de av oss som har väckts upp och börjat studera lite föra än alla andra måste sprida det till resten av världen så att alla ska inse att vi befinner oss i en kris. Det vill säga att vår nuvarande förbindelse inte fungerar, och att vi måste upptäcka en ny förbindelse mellan oss.

Denna nya förbindelse kan inte urskiljas på det naturliga, egoistiska sättet som vi har gjort tidigare, eftersom denna förbindelse redan existerar i det globala och sammankopplade systemet som genomsyras av den ömsesidiga garantin, vilket till en viss del uppenbaras i världen. Därför uppstår ett problem: En bättre typ av förbindelse gör sig gällande, men vi relaterar till den egoistiskt. Krisen är klyftan mellan det eftertraktade tillståndet  som uppenbaras i världen och det tillstånd vi faktiskt befinner oss i. Det är en kris.

När vi läser Zohar, gör alla möjliga ansträngningar och överhuvudtaget studerar Kabbala bör detta leda oss till ett tillstånd där vi blir lik nätverket av förbindelser som uppenbaras mellan oss. Det uppenbaras ju trots allt som långt mycket mer korrigerat än vad vi är i vårt trasiga tillstånd. Och när vi analyserar situationen säger vi ju själva att världen har blivit mer global och sammankopplad, medan vi inte har blivit det.

Från 2:a delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.09.05, The Zohar

Vi måste blottlägga en plats för sann omsorg i vårt hjärta och i våra tankar. Alla andra angelägenheter måste bli som tvångsmässiga rutiner för mig. Jag lever i denna värld och sköter alla sådana saker därför att de är nödvändiga, men mitt allra största och heligaste engagemang gäller det som verkligen är viktigt. Jag är ju trots allt människa och vill uppnå någonting. Förutom vardagliga bekymmer och pengar har jag något värdefullt i mitt liv. Detta måste vi betrakta som mycket viktigare än livets alla andra bestyr och nyckfulla vändningar.

Jag kan jobba, handla, delta i behagliga eller obehagliga händelser. Det spelar ingen roll vad jag gör, så länge det finns en plats kavar i mitt hjärta och medvetande där jag vill stiga uppåt. Och om det finns en sådan plats måste jag ansluta mina vänner till denna ofrånkomliga omtanke. När vi tänker på och stödjer varandra – då är det en grupp. Alla är angelägna om att de andra ska tänka på samma sak, bry sig om samma sak. Jag vill att de ska bry sig om det som är viktigare än allt annat, och då kommer även jag att bry mig om det.

Vår ömsesidiga omsorg går ut på att bygga ett andligt kärl, det rätta begäret, och åstadkomma en bön om korrigering. När begäret når en tillräckligt kvalitativ och kvantitativ intensitet, kommer det vi vill upptäcka – den högre verkligheten – att uppenbaras i nätverket som har brett ut sig mellan oss, och då vi kommer att få styrka, god hälsa, säkerhet och välstånd…

I nuläget är det visserligen sant att den Judiska nationens framtid hänger på ett mirakel snarare än en stadig grund. Och allt medan detta har vi ett särskilt kärl, och tack vara detta kan vi driva bort alla besvär och problem, och alla som hatar oss. Det är bara vi som har nyckeln till framgång och ett bra liv för alla. Det är just därför hela världen och våra grannar aldrig kommer att lämna oss ifred.

Vi har fått ett gyllene tillfälle, och det är bara om vi uppnår ömsesidig garanti som vår enighet kommer att förvandlas till en mittpunkt för allt som är gott. Så låt oss göra detta möjligt tillsammans, genom att villigt och glädjefullt bry oss om varandra.

Från Lektion 1, Konventet i Achziv 2011.09.01