Det är viktigt att under våra runda-bordet-diskussioner förklara att ömsesidigt stöd inte uppnås av sig själv, utan snarare till följd av ordentliga studier av naturens system av ömsesidigt beroende, för att för in människan i det som en integrerad del. Bara en förbindelse mellan naturen och alla människor, när alla är i perfekt balans, det viss säga, när en person ger och tar i det mänskliga samhället i perfekt harmoni, så som det görs bland kroppens celler, bara en sådan förbindelse kallas ömsesidigt stöd.

Men först måste vi studera beståndsdelarna: ömsesidigt stöd, ömsesidigt givande av sig och förbindelse, över alla skillnader som separerar oss, och som egot avsiktligt visar oss. Vi bör se på skillnaderna mellan oss som övningar över vilka vi måste stiga och därmed växa just på detta sätt, precis som barn växer till följd av lekarna de leker. Det här är kärnan i vår utveckling mot tillståndet av ömsesidigt stöd — den fulla ömsesidiga förbindelsen, precis som i en sund kropp.

Det här är meningen med hela skapelsen, och därför, till den grad vi når denna förbindelse, känner vi ömsesidigt givande, kärlek, delaktighet, och föreningen av våra viljor, förenandet av vad helst det var som brukade stå i vår väg. Ingenting försvinner. Alla skillnader kvarstår, och det är över dem vi bygger våra relationer.

Vi måste tålamodigt förklara denna förbindelsemetod trots alla motsättningar. Då kommer människors medvetande gradvis att utvecklas, till den grad de behärskar den generella ömsesidiga förbindelsen över de motsättningar som manifesterar sig.

Det är en lång väg av att återställa de trasiga banden mellan oss. Vi går framåt på detta sätt och når mänsklighetens korrigerings slut och dess förbindelse med naturen som en.

På detta vis når vi Malchut av världen av oändlighet, där alla skillnader och motsättningar kommer samman: den yttersta egoismen och över den den yttersta altruismen — och erkännandet av Skapelsetanken uppenbaras inom oss.