Jag måste hela tiden hitta sätt att gå emot mitt ego. Om jag vänder mig på rätt sätt till gruppen kommer jag känna avslag. Det kommer inte från gruppen själv, utan inifrån mig. Jag känner att jag inte vill vara med dem. Jag vill inte omfamna dem eller se dem över huvud taget.

Jag gör det för att alla andra gör det, och jag känner obehag. I själva verket är jag trött på det hela, jag vill sluta studera och lämna gruppen. Jag ser att detta inte ger någonting. Men det är mitt ego det inte ger något, det är sant!

När jag ser sanningen veckla ut sig så ser jag att mitt ego inte har något att hämta. Det är då många ger sig av för de väger det hela på egoismens våg och ser inte helhetsbilden. Det är vid denna tidpunkt de måste använda sig av tro över förnuftet.Vara i kontakt med miljön oavsett vad, öppna sig själva för den, och begära andligt uppvaknande.

Detta är just vid detta ögonblick som det andliga arbetet börjar,och de som är förutbestämda att lämna gör det nu. De som stannar är de med en särskild roll i det övergripande systemet eller de som verkligen kan anstränga sig. Människan förstår ännu inte vad som händer henne, men kommer senare att kunna göra en korrekt andlig beräkning.

Det är därför det sägs att där en syndare faller,och försvinner från horisonten, där reser den rättfärdige på sig och går vidare.

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Grupp, Inre arbete |