Fråga: Vad ska jag göra om jag känner att jag inte ger tillräckligt till gruppen, och det är som om jag har gjort slut på alla mina krafter?

Svar: Ja visst tar krafterna slut, för varje ögonblick minskar de. Och det är bra om du känner att energin håller på att ta slut. Vanligtvis märker vi inte ens att det händer, utan bara slappnar av, somnar och förlorar därmed vårt begär. Och den enda orsaken är att vi inte bryr oss om uppvaknandet. Vi måste hjälpa varandra eftersom det är enda sättet att vakna igen!

Om du inte investerar i andra så att de bryr sig om dig, kommer du heller inte få någon ny styrka. Och det spelar ingen roll vilken nivå omgivningen befinner sig på eller vad de gör. Nyckeln till framgång är att du börjar agera och investera i dem, och då kommer du se resultatet. Du kommer inte kunna tro hur mycket gruppen och vännerna kan ge dig. Allt hänger på individens egna satsningar och lyhördhet.

Och om du investerar i gruppen kommer du plötsligt upptäcka att de också har vaknat upp och handlar gentemot dig. Även om du aldrig lade märke till det tidigare kommer du att göra det nu, tack vara dina investerade ansträngningar. Och detta kallas ömsesidig garanti.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.09.04, Shamati #17

Fråga: Är det möjligt för en att stärka sig själv och omgivningen för att inte falla ner i fällan av att hela tiden döma och jämföra andra, som jag fortfarande ser som separata från mig själv? Eller är det en del av Skaparens planer att vi ska inse felet i vår egen egoism och ta tillfället i akt att korrigera oss själva?

Svar: Du måste stiga över alla negativa känslor och försöka se alla som rättfärdiga, rättfärdiga dem genom det faktum att du ser allt inuti din egen egoism. Allt detta dömande sker just för att möjliggöra ditt uppstigande.

Nyckeln i allt detta är att förstå att vi alla befinner oss i ett tillstånd. När punkten i hjärtat vaknar i oss, driver den oss till att uppenbara den sanna verkligheten, som helt beror på den aktuella individens ansträngningar och ingenting annat.

Hela verkligheten finns redan i sin fullständighet och storslagenhet. Men vi är oförmögna att uppnå förnimmelsen av den sanna verkligheten utan uppenbarelsen av ondska, lidande och sorg.

Sedan rättfärdigar människan naturligt alla stadier längs hennes väg under utvecklingen av hennes begär. Hon förstår att allt lidande som varje del av hennes själ erfarit varit nödvändigt för att uppenbara det sanna tillståndet vilket var perfekt från första början. Hon ser dessa begär som åtskilda, trasiga,och lidande eftersom detta är det enda sättet för henne att förstå denna enorma smärta. Hon kan begripa detta lidande enbart på grund av det faktum att det delats upp i ett stort antal bitar vilka hon upplever som främmande.

Gradvis, med hjälp av det Ljus som korrigerar hennes attityd till dem, uppenbarar hon att de är delar av henne själv, och till denna grad erhåller hon förmågan att rättfärdiga allt världen gått igenom under historiens lopp.

På så vis samlar hon inom sig detta enorma kärls allt lidande, och kan tåla det. Det är ett väldigt kombinerat lidande av alla själar genom tiderna, samlade i ett kärl med kärlet till och i enighet med dem. Och sedan når hon tillståndet av ”sörjande för Jerusalem”, vilket är det kollektiva sönderfallna Malchut. Och när hon uppenbarar det upptäcker hon även dess glädje.

Från detta blir det tydligt att sönderfallet var nödvändigt för att hjälpa oss avslöja hela denna enorma själs lidande samtidigt som man är motsatt dess perfektion. På detta vis rättfärdigar människan alla dessa handlingar: sönderfallet och hela korrektionsprocessen, ser denna stora nåd och Skaparens absoluta kärlek till en.

Om det inte vore för sönderfallet skulle hon inte kunna tåla ett sådant enormt tomt kli (begär)—motsatt dess stora givande! Därför är sönderfallet vi ser idag en glädjefull möjlighet att uppnå absolut begär, absolut bävan, och sörja för att Jerusalem äntligen ska känna dess glädje.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.08.09, Rabashs skrifter

WMV |  MP3

Baal HaSulam skriver att alla fenomen i världen är relevanta. Därför får vi inte förstöra eller likvidera någonting, utan bara korrigera det. Men när vi vandrar denna väg måste vi agera på ett organiserat sätt, utan rädsla och utan att dölja något. Världen har trätt in i en utvecklingsfas där vi måste bekänna färg: vårt mål, vår uppfattning, och de ursprungliga källorna som vi baserar detta på.

Det är helt i sin ordning om folk inte accepterar det med en gång, men deras hat mot oss kommer att tvinga dem att göra sig bekanta med vår metod. Deras  icke-likgiltiga attityd kommer att tjäna dem väl. Och under tiden utvecklas världen i en sådan snabb takt att de bara inom några få månader kommer se att vi har rätt, och gradvis kommer de närma sig oss.

Vi bör ta vara på denna period där de är emot oss. I sanning är det så att alla de som inte är likgiltiga redan har en slags kontakt med oss. Den må vara negativ, men en kontakt likväl. Vi vet att konflikter får oss att studera motståndaren så att vi kan besegra honom, men då är man samtidigt förbunden och involverad i honom.

Problemet är de som är likgiltiga, medan de som är emot oss faktiskt är våra närmsta partners. Vi måste relatera till dem som uppenbarelsen av en speciell form av egot för att kunna korrigera det.

Från lektion 3, Tysklandskonventet 2011.08.06

Vår uppgift är tudelad: Å ena sidan måste vi arbeta på oss själva, men å andra sidan måste vi hjälpa resten av mänskligheten. Den känner redan krisen, och vid nästa steg kommer vi att behöva förenas med dem för att fortsätta tillsammans längs vägen. När vi gör det kommer vi naturligtvis att leda den allmänna rörelsen eftersom folk helt enkelt inte känner till hur man ska nå målet. Vi måste bli som en ”dragande kraft”: den del av mänskligheten som bär den framåt.

För att leda andra måste vi först ta hand om oss själva. Men det är viktigt att komma ihåg att vi inte skulle ha fått andligt uppväckande om vi inte behövde korrigera världen och leda den. Av denna anledning kommer vi inte att nå framgång idag om vi bara bryr oss om vår egen utveckling. Vi måste bry oss om hela mänskligheten, hela världen, för att få alla människor att förenas i en enda själ, så som vi en gång var. Detta är anledningen till att vi väckts, och detta måste vara vår styrande avsikt.

Så hur utvecklar vi oss själva samtidigt som vi stakar ut rätt väg för världen? Vårt arbetes generella lag är att det finns en enda kraft som kallas ”Ljuset” eller ”Skaparen”, som styr världen och påverkar den. Denna kraft avgör och kontrollerar allt. För att medvetet smälta in i och integreras med dess förehavande, måste vi önska att den ska påskynda vår utveckling. Utan denna önskan kommer den att utveckla oss i enlighet med det ursprungliga programmet, via den kraftigt negativa stimuli som driver massorna.

Det är anledningen till att hela vårt arbete går ut på att kräva en accelererad utveckling och att ligga steget för de negativa fenomenen i naturens ursprungliga program. För att uppnå detta måste vi alltid förstå att vi står inför en enda kraft som påverkar oss. Och vi måste få den att utöva ett starkare, snabbare och mer effektivt inflytande, bokstavligen ”dra” den i rätt riktning.

Det är som en son som drar i sin mors hand. Men om han drar i fel riktning kommer ingenting att komma ut av det—de kommer inte att gå på bio om han måste till dagis, även om han vill det. På liknande vis måste vi alltid vilja åt rätt håll, vilja lokalisera denna enda kraft, den enda existerande kraften. Vi vill studera den, lära hur den fungerar och vart den siktar.

Därför kräver vi att den ska visa sig själv, eftersom dess handlingar då kommer att bli klara för oss. Vi kräver att den ska påskynda vår utvecklingstakt. Varje gång vi ”drar” den i rätt riktning är det som att dra vår mor i dagisets riktning med en ännu större vilja och strävan än hon själv.

Från den första lektionen under kongressen i Bremen, 2011.08.05

WMV |  MP3

Fråga: Hur kan läsandet av en text som jag inte ens förstår hjälpa mig att förenas med gruppen eller att vilja göra det?

Svar: Att bara läsa texten ger inget av sig självt. Det är tanken på vad det exakt är jag begär som fungerar. Det är som en styrkekälla.

Om vi antar att du får en medicin, och med den botar du det du hade för avsikt att bota. Medicinen påverkar hela kroppen, och du måste själv bestämma exakt vad det är du vill behandla, vare sig det är ett ben, en arm, huvudet, ett sår eller vad du vill. Själva medicinen är en universalmedicin.

Från 2:a delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.07.31, Zohar

Fråga: Vi har grunden för korrigering: frågan om meningen med livet. Vilken grund har folkmassorna?

Svar: Vi tillskriver vår fråga om meningen med livet direkt till bristen på enighet. Ljuset manifesteras i enighet, och därför måste vi sörja just för vår enighet. Det visar sig att meningen med livet för oss är att vara förbundna med varandra.

Vad gäller andra ligger meningen med livet för dem fortfarande i olika egoistiska mål. Som ett första steg bör de förstå att enighet är ett medel för att uppnå dessa mål. Genom att förenas kommer de att få det de vill ha.

Och sedan, på väg mot detta, kommer de gradvis att börja förstå, att inse: ”Bostäder man har råd med är viktigt, men enighet är viktigare”. Därefter kommer de att komma till korrigering.

Våra förklaringar börjar från punkten att enighet bör användas som ett korrekt medel för att lyckas i livet. I och med det blir det tydligt att det vi talas om är det viktigaste, det bästa verktyg vi kan få. I kabbalans språk kallas denna avsikt ”lo lishma”: Vi vill använda vår enighets kraft för egoistiska syften.

Sedan, när vi börjar uppskatta enighet, finner vi i förbindelsen mellan oss ett ”mervärde”, som i sig medför en speciell, ojämförlig status, en tidigare aldrig upplevd känsla. På så vis uppenbarar vi ”mervärdet” i enighet: Vi börjar plötsligt bry oss om varandra; vi hittar en unik charm i ömsesidigt skänkande, i ömsesidig garanti.

Denna njutning från ömsesidigt skänkande är just den njutning Skaparen från början ville ge oss i Skapelsetanken. Baal HaSulam skriver om detta i sin bok Ohr Bahir (Starkt skinande Ljuset), att syftet med skapelsen är att bringa njutning till Sina skapelser genom det Ljus som finns i det ömsesidiga skänkandet mellan dem och Skaparen.

Från den femte delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.28, “Freden”

WMV |  MP3

Fråga: Vi säger ofta att vi måste leka rätt relation i gruppen. Vad är det för lek?

Svar: Lek stimulerar vår utveckling. Vi säger att lekar är någonting som hör barndomen till, eftersom de växer och går igenom olika stadier av utveckling. Därmed utvecklas inte längre de som inte längre leker.

Varje gång jag definierar mig i ett tillstånd, utvärderar det, och målar upp en viss bild för mig själv, en bild av en framtid jag vill befinna mig i, då kallas denna övergång från ett tillstånd till ett annat för lek. Jag leker att jag befinner mig i nästa bild, för att erhålla den formen.

I en lek föreställer vis oss vanligtvis hur vi kan dra nytta, vinna, och uppnå någonting. Det finns ett yttre spel av att nå något yttre mål, och det finns ett inre spel där jag förändrar mig själv inuti. Men bägge två är lekar.

Allt som utvecklas har alltid ett önskat tillstånd och en önskad verklighet, en idé om ett framtida mål, och en strävan efter det. Det händer på de vegetativa och animala nivåerna, inte bara med  människan. För en växt är leken i dess cell, för ett djur är den med sig själv eller med andra djur, och detta händer även på den mänskliga fysiologins nivå.

Människan kallas ”Adam” och vill bli lik Skaparen genom att leka just denna lek: hur man ska bli lik Honom. För att göra det måste man tänka på denna form hela tiden: Vad det innebär att vara lik den övre, att vara Hans like, att hålla fast vid Honom, att likna Honom i sina egenskaper, och att leka denna lek i gruppen.

Detta betyder att vi tillsammans måste föreställa oss ett tillstånd där vi i förbindelsen mellan oss portätterar bilden av Skaparen i vårt ömsesidiga kärl. Och för att uppnå denna måste det råda total jämlikhet och partnerskap. Ordet ”vän” (chaver) kommer från ordet “förbindelse” (chibur), och förbindelsen är enbart möjlig mellan likar, under ett villkor av ömsesidigt givande och kärlek, en ömsesidig garanti.

Vi är på intet vis sådana, men om vännerna och jag försöker leka som om vi befinner oss i en sådan relation, då kommer vi i vår framtida form hela tiden att sträva efter en förbindelse och ett delat begär som ska anta formen av ömsesidigt givande. Och samma ögonblick vi erhåller denna form av skänkande kommer vi att känna Ljuset i det, tack vare det faktum att vi till slut har fullbordat vår förbindelse! Och då kommer Ljuset att tändas! Detta är uppenbarelsen av Skaparen.

Och på så vis får vi det varje gång att lysa mer och mer, över alla hinder. Det finns trots allt ingen lek utan hinder.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.25,  Shamati #39

WMV |  MP3

Fråga: Hur kan man testa för att se att man anstränger sig tillräckligt?

Svar: Ansträngningar görs vanligtvis över förnuftet, över kunskapen, när det verkar för personen som att allt är extremt svårt och mödosamt, och att han har fått nog. Han tror inte längre på  läraren och hans ”dumheter” eller på Skaparen som är dold, vilket gör det omöjligt at avgöra vad det är Han vill ha av mig. Och han har många klagomål på gruppen som helhet, och likaså på varje enskild individ.

Men samtidigt borde vi ändå säga att den bild jag ser är så som den är på grund av mina egna brister, min egoism! Därför att i själva verket existerar jag i den oändliga världen. Och gruppen är de själar jag är fullständigt sammankopplade med. Och läraren är delen ovanför oss som leder oss mot att förenas med de redan korrigerade själarna så att vi tillsammans ska kunna korrigera de själar som ännu inte är korrigerade. Och Skaparen kommer att uppenbaras emellan oss; därför att nu är han gömd från oss, för vårat eget bästa.

Om personen föreställer sig detta tillstånd på rätt sätt, om han förstår att denna värld är fiktiv och att han måste gräva djupare in genom denna illusoriska bild, till dess inre form så att han kan uppenbara de trådar som förbinder oss, liksom baksidan av en broderad bild, då kommer alla bitar falla på plats för honom, och då kan han be om att förändras.

Han kommer att uppenbara perfektionen genom att vara i harmoni med alla begär, med andra ord, med gruppen och Skaparen, givandets egenskap. Han kommer att känna att han har uppnått perfektion i och med det och att det inte finns något större än detta, inga andra behov eller begär efter något större eftersom detta är det mest fulländade för honom!

Från den 1:a delen av den dagliga kabbalalektionen 11.07.24, Shamati #187