Fråga: Baal Hasulam säger i artikeln Kärlek till Skaparen och kärlek till de skapade varelserna att det viktigaste är att börja och sedan inte sluta mitt i. Vad menas med det?

Svar: Du kan även vara fel ute i den materiella världen om du tänker på seder som budord. En person blir helt enkelt van vid att utföra vissa handlingar istället för att själv avslöja deras interna budord, som en korrektion av sina attribut.

När man korrigerar sig själv, så är det Skaparen man har att göra med, och man vill dra ljuset, bli lik honom, och gå mot likhet med honom. Men om budorden blir ”fysiska handlingar”, som man är van vid, så följer man inte den andliga vägen, utan lär sig helt enkelt att utföra speciella ritualer som är accepterade i samhället.

Vi säger inte att detta är fel, men vi säger att det inte korrigerar själen. Detta är inte anledningen till att vi existerar i världen, det är enbart externa möjligheter som gör den sanna interna korrektionen lättare. I det perfekta tillståndet, bör det interna och det externa stödja varandra. Olyckligt nog sker detta egentligen inte.

Man bör ej stanna längs den andliga vägen. När man börjar korrigera sig, upptäcker man hur dum man är. Detta får ens hjärta att brista och man kan inte fortsätta. Man upptäcker att man inte är denne hjälte som korrigerar sig själv och tjänar på det som man trodde att man var.

En liknande plan kan fungera i det vanliga livet för en person som arbetar egoistiskt på något externt. Här,på motsatt vis, måste man använda något extern för att jobba med sitt ego. Detta arbete  är totalt motsatt mot vad man är van vid. Vi är inte vana vid idén att vi måste förändra oss i våra rötter, våra kärnor. Nu är det inte jag som arbetar på något, utan snarare något som arbetar på mig. För övrigt, så behöver jag inte vänta passivt, som en patient under medicinsk behandling, utan snarare hela tiden be: ”ändra mig, ändra mig!”

Hur kan vi uppfylla detta? Om jag kunde känna och förstå mer, skulle det vara annorlunda. Men hur kan jag begära något som jag inte vill ha? Hur kan jag fråga efter något som är emot min natur? ”Låt mig älska andra, låt mig förbinda mig med dem”. Det är som att be om den värsta sortens problem. Naturligtvis vill jag använda världen till min fördel, ändå måste jag be Skaparen att ändra programmeringen inuti mig: ”Ändra mitt hjärta och ändra mitt sinne, det spelar ingen roll hur jag var innan, låt mig bara få bry mig om andra”.

Samtidigt är ett utbrott av altruistiska känslor som man kanske kan hålla fast vid för ett ögonblick efter att ha blivit besviken av allt annat inte nog. Nej, ett rop kommer inte att hjälpa. Man måste konstant stödja det och hålla detta nya och paradoxala begär rent hela tiden.

Denna uppgift känns omöjlig. Det är därför det sägs: ”Ettusen gick in i rummet, men bara en når fram till ljuset.”

Så problemet är att budordet att älska andra är emot vår natur.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.10.31, Kärlek till skaparen och till de skapade varelserna.

WMV | MP3

Det spelar ingen roll vilken del eller stycke ur boken Zohar vi studerar. Rabash brukade göra såhär: Han brukade sluta sina ögon, öppna boken på något ställe, och börja läsa mitt i texten. Han läste några rader, och detta var tillräckligt för honom. Sedan fortsatte han att tänka.

Det knyter en person till källan som förklarar för honom om den korrekta och goda framtiden. Trots allt, så vet du inte vad denna källa är i sig själv. Du vet bara att genom att göra detta, så öppnar du någon kran som tar dig till den kraften, och denna kraft måste influera dig. Det är som om du öppnat en vattenkran, och det forsar över dig.

Detta är sättet vi måste relatera till boken Zohar. ”Vattnet” kommer på sådant vis att vi ”står under kranen”. Med ”att stå under kranen” menas att vi är tillsammans, och längtar så mycket som möjligt efter förening eftersom detta är vattnets naturliga sätt, att hälla vatten från ett förenat kärl. Så enligt sättet som vi förenas, begäret att ta kontakt, och strävan efter att bli en människa och ett hjärta, på det sättet kommer mängden ljus från Toran till oss, och vi tar del av emottagandet av Toran, mottagandet av ljuset.

Från den andra delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.10.31, Zohar

WMW |  MP3

Det tar lång tid att börja se klart, och att upptäcka att om man kan samla in alla krafter som finns i vännerna och koppla dem till sig själv, så kommer detta att bli ens andliga kärl, sinnesorganet för att känna det andliga med vilket man kan känna och förstå livets kärna som finns ovan den fysiska kroppen och som existerar inuti själen. Då kommer man att förstå principen ”älska din vän som dig själv”, som helt och hållet är inriktad på detta högre mål. Man kommer inse att ens vänner, med sina begär och sin aspiration för andligheten, för att nå syftet med skapelsen, i grund och botten är delar av ens egen själ.

Alla känner att vännens aspiration mot det andliga målet utgör organen i ens andliga kropp. Det är anledningen till att man förstår att kärlek till vänner är en förbindelse med deras andliga strävan, från vilken var och en av oss bildar själens kärl.

När alla uppnår ”kärlek till vänner”, samlar in allas viljor att uppnå målet, uppenbaras den egna själen; vi förenar alla dessa själar. Därmed framträder en ömsesidig och förtroendefull relation som ger alla det de andra har. Trots allt är ju var och en inkluderade i alla andra!

Det finns en skillnad mellan den ursprungliga punkt från vilken jag började, min själs rot, och resten av begäret som jag får från vännerna. Men både den förra och den senare är min själs krafter. Detsamma gäller för de andra vännerna: Alla har samma krafter. Den enda skillnaden är att alla relaterar till de andra från sin rots position, sin begynnelsepunkt.

Det visar sig att vi har ett gemensamt kärl (begär), ett nätverk kopplar oss samman, med vilket vi uppnår det eftertraktade målet: kärlek till vänner som kopplar alla samman. Därmed uppenbarar vi ömsesidiga förbindelser, en strävan som kallas ömsesidigt givande, och den generella kraft som kallas Skaparen. Detta är vårt livs essens och meningen med skapelsen.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.10.27, Rabashs skrifter

WMV |  MP3

Fråga: Hur kan jag personligen påverka processen av framträdandet av världarna?

Svar: Du befinner dig redan i världen av evighet, och du behöver bara upptäcka dig själv i den. Vi existerar allihopa inuti cirkeln av världen av evigheten – allihopa! Vi existerar automatiskt i detta system i ett idealistisk tillstånd. Precis nu befinner vi oss också i världen av evighet i ett fullständigt korrigerat tillstånd, men inte i relation till oss. Denna nivå av absolut givande, kärlek, och full interaktion med människor och personer som är totalt motsatta oss.

Det avslöjas gradvis för oss upp till den nivå vi är kapabla att tolerera det. Det är den mest motstötande, hatiska, och vidriga nivå som jag kan föreställa mig. Och det är varför det avslöjas för mig till den grad som jag potentiellt går med på det i förväg.

I Baal haSulams ”Fred i världen”, ”Friheten”, så väl som andra artiklar som vi studerar, står det att vi är ihopsatta som hjul i en och samma mekanism, där vi alla är fastlåsta i varandra, sammanlänkade på ett idealiskt vis. Vi är så tätt ihopsatta att den minsta av rörelser på ett av hjulet får hela systemet att röra på sig. Alla är beroende av varandra, och alla måste röra sig harmoniskt.

Vi är alla så olika, och vi existerar i denna bild (se boxen i diagrammet nedanför). Denna bild kan vara två- eller tredimensionell, den kan vara vad som helst. Inuti är vi lika tätt länkade som i en Rubiks Kub: Var och en av oss består av 613 begär, tillsammans med alla andra, där varje individ också består av 613 begär. Med andra ord ,vi är totalt ”ihopsatta med varandra”.

Men tacksamt nog har denna bild inte avslöjats för oss för vi är oförmögna att kunna tolerera det. Men likväl existerar vi i den, och vi utför automatiskt alla våra handlingar, inklusive de nuvarande. Och alla dessa handlingar är rättfärdiga. I själva verket är allt vi gör att ge till varandra. Men vi ser det inte. Istället ser vi en motsatt bild, den vi vill se.

Kabbala får oss att gradvis avslöja vår ideala status så att den bilden börjar att leva inuti mig, så att jag vill att den ska leva i mig. Och då avslöjas den.

Det finns ingenting nytt i världen. Bara en nivå som från början skapades av Skaparen och där du existerar från första början börjar uppenbara sig. Detta är anledningen till att hela vår visdom handlar om att uppenbara skaparen, hela detta system, och inget mer än det. Allt som krävs av oss är att vilja få det som existerar att avslöja sig. Men vi måste ändra oss själva så att vi håller med om denna bild för att vilja ha den och för att uppenbara den. Detta är vårt jobb.

Fråga: Jag har en obehaglig känsla av att jag inte ens på 100 år kommer att förstå någonting av texterna i Zohar. Vad skall jag göra?

Svar: Precis som människan ville erövra jorden, vill hon nu erövra hela andligheten. Detta begär är helt ok, men så fort en sådan tanke uppstår, bör personen förstå att det ligger en paradox i det hela: Jag når andligheten när jag ger upp allt.

Det är viktigt att under våra runda-bordet-diskussioner förklara att ömsesidigt stöd inte uppnås av sig själv, utan snarare till följd av ordentliga studier av naturens system av ömsesidigt beroende, för att för in människan i det som en integrerad del. Bara en förbindelse mellan naturen och alla människor, när alla är i perfekt balans, det viss säga, när en person ger och tar i det mänskliga samhället i perfekt harmoni, så som det görs bland kroppens celler, bara en sådan förbindelse kallas ömsesidigt stöd.

Men först måste vi studera beståndsdelarna: ömsesidigt stöd, ömsesidigt givande av sig och förbindelse, över alla skillnader som separerar oss, och som egot avsiktligt visar oss. Vi bör se på skillnaderna mellan oss som övningar över vilka vi måste stiga och därmed växa just på detta sätt, precis som barn växer till följd av lekarna de leker. Det här är kärnan i vår utveckling mot tillståndet av ömsesidigt stöd — den fulla ömsesidiga förbindelsen, precis som i en sund kropp.

Det här är meningen med hela skapelsen, och därför, till den grad vi når denna förbindelse, känner vi ömsesidigt givande, kärlek, delaktighet, och föreningen av våra viljor, förenandet av vad helst det var som brukade stå i vår väg. Ingenting försvinner. Alla skillnader kvarstår, och det är över dem vi bygger våra relationer.

Vi måste tålamodigt förklara denna förbindelsemetod trots alla motsättningar. Då kommer människors medvetande gradvis att utvecklas, till den grad de behärskar den generella ömsesidiga förbindelsen över de motsättningar som manifesterar sig.

Det är en lång väg av att återställa de trasiga banden mellan oss. Vi går framåt på detta sätt och når mänsklighetens korrigerings slut och dess förbindelse med naturen som en.

På detta vis når vi Malchut av världen av oändlighet, där alla skillnader och motsättningar kommer samman: den yttersta egoismen och över den den yttersta altruismen — och erkännandet av Skapelsetanken uppenbaras inom oss.

Fråga: Vad är syftet med uppenbarelsen av ondska mellan vännerna i gruppen?

Svar: Ondskan härskar mellan oss. Alla kontakter mellan oss är dåliga. Ett söndrigt system uppenbaras mellan oss. “Söndrigt” betyder inte att systemet delats upp i separata delar. Det betyder att hela dess arbete är motsatt korrekt arbete. Med andra ord pekar systemet själv på dess korrekta form.

Om ondskan inte skulle uppenbaras, hur skulle vi då kunna känna till dess motsats? Detta är anledningen till att vi inte talade om den globala, integrerade, allmänna och absoluta krisen förrän hela ondskan avslöjades i vår värld på 2000-talet. Ondskan, som gradvis uppenbarats här och där, verkade inte vara så dålig. Nu uppenbaras hela detta system i sin fulla ondska i dess olika former, riktningar och förbindelser i a allt som existerar motsatt det goda.

Angående detta står det skrivet: “Jag skapade den onda böjelsen”. I takt med att vi uppenbarar ondskan ser vi Vem som skapade den. “Jag skapade den onda böjelsen” säger Skaparen, ”Jag leker med dig nu. Jag visar dig en söndrig form. Och du måste se att den är söndrig, motsatt sin korrekta form, och att jag med mening skapade den söndrig ur en korrekt perfekt form, som den var tidigare.” Skaparen säger: ”Först fanns det goda. Jag tog sönder det med Ljus så att du skulle kunna göra en motsatt handling—förvandla ont till gott med samma Ljus.”

Varför får vi alla dessa dåliga tillstånd? För att genom att nu förvandla denna ondska till godhet uppnår jag Skaparen, givandets övre kraft; jag blir vis, perceptiv, förstående, och inkorporerar hela verkligheten inom mig. Jag blir som Skaparen. Jag utför Skaparens arbete, jag tar det på mig.

Detta är anledningen till att vi har ett söndrigt system.

Från förberedelselektionen till kongressen i Toronto, 2011.09.16

WMV |  MP3

Fråga: Finns det någon skillnad mellan det personliga inre arbetet och arbetet i gruppen?

Svar: I andligheten finns det inget uppdelning mellan personligt arbete och arete i gupp – allt är ett enda arbete. Om jag existerar under en auktoritet, helt kontrollerad av min egoism, finns det inget jag kan göra. En sådan verklighet kallas ”vår värld”, och i ett sådant tillstånd har jag inga möjligheter att förändra mitt ego.

Att förändra mitt tillstånd innebär att ändra ”en plats”. Det vill säga att jag måste skapa en ny plats, nya andliga känslor och tankar. Och detta är bara möjligt med hjälp av kontakt med andra.Mitt personliga arbete är att göra en ansträngning för att ansluta mig till andra. Av den anledningen väljer jag ut människor som kan hjälpa mig – de kallas ”gruppen”. Därigenom gör jag både mitt personliga arbete och mitt arbete i gruppen, men i grund och botten är det ett enda övergripande arbete. Det är för att jag inte kan finnas utan guppen, och gruppen kan inte existera utan mig: Det är så vi fungerade från första början.

Det finns inget annat arbete än att ansluta sig till och känna nya andliga fenomen i den förbindelsen. Jag korrigerar mitt begär i den utsträckning jag vill koppla deras inre begär till mig. Faktum är att mitt andliga kärl existerar bortom mitt ”Jag”, i alla andra.

I mitt medvetande måste jag sammankoppla allt som verkar avlägset och separerat från mig, det som grumlas av min egoism, avund, hat och ambition, det vill säga min önskan om att få dominera de andra, ringakta dem, bestämma och styra.

Mitt ego visar mig avsiktligen de olika formerna av min avlägsenhet och mitt försummande av min nästa för att jag ska bygga en bro av kärlek gentemot honom. Och ju längre jag kommer, desto starkare känner jag att jag avskyr andra, stöter bort dem och vill utnyttja dem för min egen vinnings skull.

Jag gör det med glädje, eller bara för att jag ser att jag måste, och att jag kommer att lida om jag inte utnyttjar andra. Vi placeras i sådana tillstånd och inför behovet av att utnyttja de andra och åsidosätta dem för att komma undan egna problem. Och samtidigt måste jag inse att allt detta bara är en övning eller ett skämt som jag måste höja mig över för att övervinna det och ansluta mig till de andra, det vill säga ovanför det.

Den egoistiska kraften för mig till en tillstånd av fullkomlig hopplöshet och förtvivlan: ”Lyssna här, och du inte skadar andra kommer du inte kunna leva!” Hela vårt arbete ligger i att höja oss över det. Det är därför denna princip uttrycks i en sådan allomfattande mening: ”Älska de andra som dig själv” – över avund och hat, över begäret att utnyttja andra.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.08.29, Shamati #121

Fråga: Var kommer den övre världen och denna värld i kontakt med varandra?

Svar: Vår värld och den övre världen möts i andra människors begär, som jag kan koppla till mina begär så att de blir som mina egna. Därför finns kravet ”Älska din nästa som dig själv”.

Mitt ursprungliga begär är bara en punkt. Jag kan inte ta emot någonting i den; den har ingen volym. Om jag kan förbinda de andras begär till mig själv och acceptera dem som mina egna agerar jag på ett mycket intressant sätt: jag ber om att få Ljuset att fylla det med. Ljuset kommer, passerar genom mig, och jag fyller det begäret. Om jag förbinder mig med ett ännu större begär på samma sätt, och fler och fler begär, når jag oändlighetens värld.

Oändlighetens värld är alla punkter i hjärtat. Då passerar hela oändlighetens Ljus genom mig, och jag känner detta Ljus i alla andra, i vad som ter sig som främmande begär som på grund av att jag kopplade dem till mig själv blev mina.

Detta klargör maximen ”Älska din nästa som dig själv”: ”Du” (en egoist) ”älska din nästa” (alla andra så att de kommer nära dig) ”som dig själv” (koppla deras begär till dig själv).

Då kommer du att låta hela det övre Ljuset passera genom dig. Du kommer att ta emot det i de begär du kopplat till dig själv—de är dina. Därmed når vi evighet, perfektion, oändlighetens värld. Detta är vad hela vårt arbete går ut på.

Från söndagens virtuella lektionsserie om grunder i kabbala, 2011.09.04

WMV |  MP3