Fråga: Vad ska vi tänka på allihopa, i hela världsgruppen, när vi anordnar en Enighetsdag? Hur kan vi förenas?

Svar: Varje person måste göra en djupdykning i sig själv och där känna den kedja som förbinder honom med de andra, det inre nätet som existerar mellan oss. För övrigt kan personen finnas i den här världen eller också finns han inte längre kvar i den, det spelar ingen roll eftersom detta nätverk existerar mellan begären, mellan själarna, och inte mellan de fysiska kropparna.

Baal HaSulam och alla de andra stora kabbalisterna från de senaste årtusendena finns där, i den förbindelsen. De är alla tillsammans med oss, inneslutna i vårt gemensamma nät. Det finns miljontals av oss idag, men i själva verket finns det många fler eftersom alla dessa själar genom mänsklighetens historia är med oss, och tillsammans utgör de en andlig kraft av ofantliga proportioner.

Om vi vill förenas i detta nät, då kommer vi givetvis inte bara påverka varandra och bli en del av detta nätverk så att varje person uppnår den i sitt eget andliga uppstigande, utan vi kommer samtidigt att påverka alla människor i hela världen, som står i samklang med detta nät ofrivilligt, utan att känna det.  Vi kommer att börja väcka dem.

Så låt oss därför börja med att komma överens om att vi alla vill känna vår gemensam förbindelse tydligt.

Från lektionen på Unity Day (Enighetsdagen), 2011.06.26

Fråga: Hur kan man komma ihåg Skaparen hela dagen? Hur kan man föra in Honom i varje ögonblick?

Svar: Vi befinner oss i Malchut av oändlighetens värld, som är helt fylld med Ljus. Men istället för detta eviga, perfekta tillstånd, ser och känner vi våra egna egenskaper vilka målar upp den materiella världen för oss. Om vi vill sikta in oss på målet, att känna världen av oändlighet, behöver vi därför ömsesidig garanti från vår omgivning. Vännerna måste ge oss kraft, vilja, envishet, flit, och förverkligandet av målets vikt.

Jag har trots allt bara ett mål — att uppnå rätt begär, och ingenting annat. Låt mig hela tiden känna att jag inte bryr mig tillräckligt om eller gör tillräckligt mycket för Skaparen, på samma sätt Han gör för mig.

Kanske invänder du, “Men jag vet inte vad Han ger mig. Om jag dömer av mitt liv skulle jag ibland kunna säga att det hade varit bättre om Han inte hade gett mig någonting”. Det är sant. Det är uppenbart att varje person avfärdar saker i enlighet med sina egna brister. Min attityd till Skaparen kan därför definieras så här: Jag vill nå ett tillstånd där jag kommer att vilja skänka till Honom.

Och det faktiska resultatet kommer att komma tack vare Ljusets inflytande, tack vare de ansträngningar vi gör gång på gång. Ljuset öser över oss gång efter annan, och plötsligt skapar dessa sken en vilja i människan.

Vi vet inte vad Lishma, ett uppväckande från Ovan, är. Men när det kommer kan man säga, “Nu vet jag, nu förstår jag”. Man måste anstränga sig, som ett litet barn, och från dessa ansträngningar kommer känslan att uppstå. Men inte dessförinnan.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.05, Shamati

Talmud Eser Sefirot, del 1, “Tabell över frågor och svar om ordens mening,” fråga 43: Vad är separation?

Två grader utan någon Hishtavut Tzura [likhet i form] på båda sidor anses som fullständigt separerade från varandra.

Våra begär är som två cirklar: De kan överlappa fullständigt, och därmed bli en cirkel. Eller så kan de överlappa och delvis vara inuti varandra. Eller så kan de komma i kontakt med varandra i en punkt, deras gemensamma begär.

Total separation innebär att vi inte har någon endaste gemensam egenskap eller vilja. Det vill säga att den ena inte på något vis är lik den andra, och vi uppnår inte någon form av skänkande med varandra som skulle låta oss vara i varandra.
Om jag inte tar ett enda begär från dig för att ge till dig, och du inte tar ett enda begär från mig för att ge till mig, så rör vi inte vid varandra och är fullt separerade.

Om minst ett begär att skänka till varandra uppstår mellan oss, finns det i och med det redan en kontakt mellan oss. Och om det finns flera sådana begär, då är vi redan delvis inuti varandra: jag finns inuti dina begär och du inuti mina.

Så fortskrider vi tills du tagit alla mina begär och jag tagit alla dina, och genom dem skänker vi till varandra: jag ger allt till dig, och du till mig. Detta kallas fasthållande.

Dessa definitioner från Talmud Eser Sefirot är ovanligt viktiga. Memorera dem mekaniskt, eftersom även det är användbart. Försök senare, genom att förnimma dem på känslornas och intellektets nivå, att gradvis förena medvetandet och känslan.

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.06.27, Talmud Eser Sefirot

WMV | MP3

Det finns många olika tillstånd, men i den utsträckning personen mår dåligt döljs Skaparen från honom, och då måste vi skaffa oss ömsesidig garanti och stöd från omgivningen. Om vi gör det kommer vår omgivning hjälpa med att höja oss över den dåliga känslan till dess orsak, till och med när vi drabbas av större problem.

Då kommer jag förstå att känslan av ondska inte kommer från Skaparen, inte från den högre makten, utan från min egen egoism. Jag kommer att börja dela upp mina känslor i två delar: 1) mina begär som ännu inte har korrigerats, och 2) Skaparen, det Högre Ljuset, som skiner på mig med sin godhet.

Från den 1:a delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.06.24, Shamati #241

Fråga: Var är det som krävs för att vi ska inse att alla problem och plågor som drabbar oss i livet i själva verket är Skaparens budbärare?

Svar: Vi behöver ta åt oss omgivningens uppfattning, allmänhetens påtryckningar. Det är en nödvändighet att sammanlänka de två motsatserna: å ena sidan att känna stark fruktan, å andra sidan att vara en hjälte, att samtidigt vara väldigt naiv och väldigt smart, beroende på vad som diskuteras.

Vanligtvis blandar vi ihop dessa. När vi borde vara naiva, böja ner huvudet och bara lita, beter vi oss som en viktigpetter och stoltserar med det. När vi borde vara smarta, beter vi oss som dårar.

En hel del tid och energi går åt innan personen får rätsida på saker och ting.  Ibland kan ett enda litet misstag, som bara sker under ett ögonblick eller några dagar, kosta oss tio eller tjugo år av hårt arbete.

Från den 1:a delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.06.26

Fråga: Det yttre samhället driver alltid på mig med hot om förödmjukelse och skada till mitt själv. När jag känner denna ”kniv” mot min strupe kan jag inte sluta jaga efter materiella saker. Varför känner jag inte likadant i gruppen?

Svar: Visst är det så att man under vissa förutsättningar vill ”stickas” av någon form av yttre stimuli, då man är oförmögen att vakna på egen hand. Men en sådan attityd är felaktig. Det är först när man är oförmögen att arrangera en nödvändig ”störning” genom att använda gruppen och böckerna, först då kommer man att känna ”kniven mot sin strupe”. Men om man vet hur man ska anordna det ges man lite tid, sedan lite till, och ytterligare lite. Gruppen bör dessutom även ta hand om en och ansvara för att väcka en.

I det stora hela finns det två sätt för oss att utvecklas: genom lidande eller genom Torans kraft. Det beror på min förbindelse med gruppen: hur mycket jag lägger ner och får tillbaka.

Jag behöver fortsätta ta emot garanti och försäkran från vännerna. I grund och botten är det meningen att jag ska känna mig som en nyfödd i sin moders armar. Det finns ingen säkrare plats i världen än så, inte sant? En bebis lugnar ner sig i sin moders armar; han eller hon vill inte läggas i vaggan eller någon annanstans, utan vill bara stanna på den plats där det per definition inte finns några problem.

Detta är ömsesidig hängivelse; den finns naturligt både i bebisen och i modern. De är programmerade av naturen, emedan vi måste uppnå detta över vår natur. Föreställ dig: Gruppen, likt en bebis, befinner sig i dina armar, medan du, likt en bebis, är i gruppens armar.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.06.24, ”Friheten”

WMV |  MP3

Fråga: Under den första expansionen av Ljuset (Keter) finns kärlet ännu inte. Så vad är det Ljuset klär sig själv i?

Svar: Detta kallas naturligtvis ännu inte för kärl. Det är därför man kallar det för det direkta Ljusets expansionsfaser, och inte kärlets faser. Du kan även kalla det för stegen i kärlets utveckling, men tills det fjärde steget finns det otvivelaktigt inget kärl som skulle kunna kallas för en självständig varelse.

Det är först efter den fjärde fasen, under expansion ovanifrån och ner, som det utför restriktionen och når denna värld, som det kan sägas att kärlet fullbordar sin utveckling. Det är först här, i denna värld, som varelsen kommer att återvända till sin rot, och därmed kan anses vara självständig och äga punkten av fri vilja, vilken den kan förstora från en punkt till hela världen av oändlighets skala.

Enligt känslan hos denna punkt av fri vilja, och till den grad den är utvecklad, kallas den varelsen, medan ett enkelt begär att njuta inte kallas varelsen. Det är den skapade varelsen enbart från Skaparens sida, Värden. Den riktiga varelsen står mittemot Skaparen och äger sin egen fria vilja.

Det är därför naturens stilla, vegetativa och rörliga nivåer inte anses vara varelsen. De existerar instinktivt under full kontroll av Ljuset, utan någon självständighet. Många människor existerar fortfarande i denna form, osjälvständigt, och lyder sin naturs påbud.

Fri vilja börjar där varelsen känner skam på grund av sin blir på likhet med Skaparen, vilket driver den till att utveckla sig. Detta tillstånd kallas varelsen.

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.06.19, Talmud Eser Sefirot

WMV |  MP3

Fråga: Var är gruppen? Är det en sorts idé, människor, eller någonting annat? Varför är det så svårt att förenas med människor som inte är som jag?

Svar: Varje människa i världen är genom sin själ ansluten till de andra själarna. Du måste komma in i detta inre system av sammankopplade själar som om du dyker till havets botten. Och där kommer du att hitta det nätverk av förbindelser som binder samman alla.

Alla finns med i detta nätverk: Hitler, Stalin, Ahmadinejad, Moses, Abraham, och du. Alla de människor du bara känner till genom deras yttre form, såväl som de du känner på en djupare nivå, alla är sammankopplade på bästa möjliga sätt.

I den externa världen uppfyller var och en av dem en specifik roll för att väcka de andra så att de kommer att dras närmare detta nätverk, dyka in i det, och där hitta sig själva, förenade med var och en i själ och hjärta. Du måste hitta den inre kontakten med dem. Gruppen är den inre föreningen av själar. Och du måste inkludera dig själv tillsammans med alla andra.

Med gruppen menar jag här självklart främst de som studerar med oss. Men om du kommer in i denna anslutning, kommer du att se att detta närverk förenar alla, även våra värsta fiender.

Vi måste förstå att det yttre skal inom vilket vi existerar i vår värld är givet till oss så att vi ska kunna övertyga varandra att utföra inre arbete. Hela detta spel är nödvändigt för din skull, så att Skaparen, den kraft som kopplar oss samman internt, ska uppenbaras även i sin externa manifestation.

Internt upprätthålls denna förbindelse av Honom, men externt är det upp till dig att genomföra det! Och om du lyckas sudda ut klyftan mellan det inre och det yttre,  kommer detta att innebära din fullständiga korrigering.

Från den dagliga kabbalalektionen 2011.03.25, Rabashs skrifter