Fråga: Det yttre samhället driver alltid på mig med hot om förödmjukelse och skada till mitt själv. När jag känner denna ”kniv” mot min strupe kan jag inte sluta jaga efter materiella saker. Varför känner jag inte likadant i gruppen?

Svar: Visst är det så att man under vissa förutsättningar vill ”stickas” av någon form av yttre stimuli, då man är oförmögen att vakna på egen hand. Men en sådan attityd är felaktig. Det är först när man är oförmögen att arrangera en nödvändig ”störning” genom att använda gruppen och böckerna, först då kommer man att känna ”kniven mot sin strupe”. Men om man vet hur man ska anordna det ges man lite tid, sedan lite till, och ytterligare lite. Gruppen bör dessutom även ta hand om en och ansvara för att väcka en.

I det stora hela finns det två sätt för oss att utvecklas: genom lidande eller genom Torans kraft. Det beror på min förbindelse med gruppen: hur mycket jag lägger ner och får tillbaka.

Jag behöver fortsätta ta emot garanti och försäkran från vännerna. I grund och botten är det meningen att jag ska känna mig som en nyfödd i sin moders armar. Det finns ingen säkrare plats i världen än så, inte sant? En bebis lugnar ner sig i sin moders armar; han eller hon vill inte läggas i vaggan eller någon annanstans, utan vill bara stanna på den plats där det per definition inte finns några problem.

Detta är ömsesidig hängivelse; den finns naturligt både i bebisen och i modern. De är programmerade av naturen, emedan vi måste uppnå detta över vår natur. Föreställ dig: Gruppen, likt en bebis, befinner sig i dina armar, medan du, likt en bebis, är i gruppens armar.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.06.24, ”Friheten”

WMV |  MP3