Fråga: Det yttre samhället driver alltid på mig med hot om förödmjukelse och skada till mitt själv. När jag känner denna ”kniv” mot min strupe kan jag inte sluta jaga efter materiella saker. Varför känner jag inte likadant i gruppen?

Svar: Visst är det så att man under vissa förutsättningar vill ”stickas” av någon form av yttre stimuli, då man är oförmögen att vakna på egen hand. Men en sådan attityd är felaktig. Det är först när man är oförmögen att arrangera en nödvändig ”störning” genom att använda gruppen och böckerna, först då kommer man att känna ”kniven mot sin strupe”. Men om man vet hur man ska anordna det ges man lite tid, sedan lite till, och ytterligare lite. Gruppen bör dessutom även ta hand om en och ansvara för att väcka en.

I det stora hela finns det två sätt för oss att utvecklas: genom lidande eller genom Torans kraft. Det beror på min förbindelse med gruppen: hur mycket jag lägger ner och får tillbaka.

Jag behöver fortsätta ta emot garanti och försäkran från vännerna. I grund och botten är det meningen att jag ska känna mig som en nyfödd i sin moders armar. Det finns ingen säkrare plats i världen än så, inte sant? En bebis lugnar ner sig i sin moders armar; han eller hon vill inte läggas i vaggan eller någon annanstans, utan vill bara stanna på den plats där det per definition inte finns några problem.

Detta är ömsesidig hängivelse; den finns naturligt både i bebisen och i modern. De är programmerade av naturen, emedan vi måste uppnå detta över vår natur. Föreställ dig: Gruppen, likt en bebis, befinner sig i dina armar, medan du, likt en bebis, är i gruppens armar.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.06.24, ”Friheten”

WMV |  MP3

Fråga: Under den första expansionen av Ljuset (Keter) finns kärlet ännu inte. Så vad är det Ljuset klär sig själv i?

Svar: Detta kallas naturligtvis ännu inte för kärl. Det är därför man kallar det för det direkta Ljusets expansionsfaser, och inte kärlets faser. Du kan även kalla det för stegen i kärlets utveckling, men tills det fjärde steget finns det otvivelaktigt inget kärl som skulle kunna kallas för en självständig varelse.

Det är först efter den fjärde fasen, under expansion ovanifrån och ner, som det utför restriktionen och når denna värld, som det kan sägas att kärlet fullbordar sin utveckling. Det är först här, i denna värld, som varelsen kommer att återvända till sin rot, och därmed kan anses vara självständig och äga punkten av fri vilja, vilken den kan förstora från en punkt till hela världen av oändlighets skala.

Enligt känslan hos denna punkt av fri vilja, och till den grad den är utvecklad, kallas den varelsen, medan ett enkelt begär att njuta inte kallas varelsen. Det är den skapade varelsen enbart från Skaparens sida, Värden. Den riktiga varelsen står mittemot Skaparen och äger sin egen fria vilja.

Det är därför naturens stilla, vegetativa och rörliga nivåer inte anses vara varelsen. De existerar instinktivt under full kontroll av Ljuset, utan någon självständighet. Många människor existerar fortfarande i denna form, osjälvständigt, och lyder sin naturs påbud.

Fri vilja börjar där varelsen känner skam på grund av sin blir på likhet med Skaparen, vilket driver den till att utveckla sig. Detta tillstånd kallas varelsen.

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.06.19, Talmud Eser Sefirot

WMV |  MP3