Jag är min egen värsta fiende

En fråga jag fick: Vem är en persons värsta fiende i det andliga arbetet?

Mitt svar: Den värsta fienden är personen själv, hans egenskaper, som är motsatta till Skaparens! De visar sig gradvist, i den mån vi kan stå emot dem. Annars skulle vi bli förlamade och oförmögna att utföra en enda aktivitet i det inre eller yttre. Därför uppenbarar sig det fördolda stegvis för oss, visar att vi egentligen inte existerar som enskilda individer!

En liten bit av sanningen uppenbarats för mig endast i den mån att jag kan hålla fast vid Skaparen. När det gäller alla andra tankar, önskningar och kvaliteter, är jag inte visad hur mycket jag är styrd uppifrån. Det är ingjutet i mig att det verkar som om jag bestämmer allt själv. Med andra ord, endast gradvis uppenbaras det för mig att jag faktiskt inte existerar – jag är bara en marionettdocka, vars strängar är dragna!

Men i den mån jag kan nollställa mig inför min omgivning och Skaparen, och använda min valfrihet, beviljas jag självständighet. En möjlighet uppenbaras för mig att bygga fler och fler mindre delar av min självständiga personlighet – tills jag kan stiga i hela mina omfattning. Detta innebär att jag kommer att existera förbunden vid Skaparen – i ett motsatt begär, men med samma avsikt.

Det visar sig att vi aldrig kommer ifrån den Övre kraftens auktoritet, men gradvis minskar beslöjningen i enlighet med vår vilja att vara förbundna med Skaparen. Det är som om en ridå dras isär framför mig. Först är jag i mörker, där jag tror att jag existerar och är oberoende. I den mån jag kommer kunna tolerera det faktum att jag är hjälplös, uthärda detta inre slag, denna skam, och fästa mig vid Skaparen, kommer ridån dras isär mer och mer för mig, och beslöjningen blekna.

Kommentera / Fråga

Du måste vara inloggad för att posta kommentarer.