Jag är instängd innanför huden som avskärmar mig från Skaparen som befinner sig ”utanför”. Jag är en slav och jag kan inte bryta mig loss. Vid varje givet ögonblick, påverkas jag av en kraft och automatiskt återgår jag till mig själv, till det egoistiska centrat.

Hur kan jag förmå mig själv att uppmärksamma vad som händer på utsidan för att förstå att det också är jag? Min sanna verklighet är ”utanför”, där är jag tillsammans med Skaparen, där är jag utanför mitt djur. Där är min själ utanför mitt egoistiska ”jag” som jag nu tror mig vara.

Det finns två krafter som verkar i naturen. Jag behöver arrangera dem på ett sådant sätt att den andra kraften (centrifugal) skulle påverka mig på samma naturliga sätt, instinktivt och oundvikligt, som den första kraften (centripetal). Låta det uppta mitt sinne och hjärta och dra ut mig med våld. Låta det tvinga mig att tänka på andra och bry mig om dem. Jag behöver det, eftersom det är det enda sättet för mig att hitta min själ.

I det avseende hjälper mig den kabbalistiska gruppen. Bara gruppen kan övertyga mig om att komma ut ur min cirkel och rikta uppmärksamheten på vad som är ”utanför.” När jag ändrar min inställning från ”intra” (inom) till ”extra” (utanför), slutar jag bekymra mig om kroppen och börjar istället bli mån om själen.

Jag inser att den yttre verkligheten, som verkade främmande för mig och som jag var helt likgiltig inför innehåller mitt riktiga jag. Denna externa cirkel är faktiskt mycket mer värdefull för mig än den inre eftersom den innehåller min själ som är evig. Samtidigt är den inre kretsen bara ett djur, som är ägnad att leva cirka 70 år.

Men beslöjningen tillåter mig inte att se allt detta. När jag börjar inse detta, är jag förvånad över i vilken utsträckning Skaparen spelar ett spratt med mig.

Kategori: Dagliga kabbalalektioner |