Fråga: Varför är det så att det ännu, trots att den kabbalistiska visdomen är uppenbarad, finns en risk att det externa kommer att kontrollera det interna?

Svar: Allting avslöjas på bakgrund av det växande egot och det är även här faran ligger; hur kommer vi avsluta korrigeringen: att vilja ta emot eller att vilja att ge? Vilken väg kommer vi att följa, Torans väg eller smärtans väg? Det är för att den positiva kraften växer motsatt den negativa.

Så det finns inte färre problem efter avslöjandet av den kabbalistiska visdomen. Det beror på att vi är mindre benägna att höra någonting och att det är en ökad hårdnad av hjärtat. Det är inte en slump att de sista motgångarna innan uttåget från Egypten var så hårda.

Fråga: Men är det möjligt att förvränga idén i sig i vår tid?

Svar: En person står i strid mot saker automatiskt ifall han inte känner att han, å ena sidan, inte har något val, och å andra sidan, kan rädda sig själv med denna metod, kommer han inte att acceptera det. Så man måste närma sig honom väldigt försiktigt och sanningen måste lindas in på så vis att den inte väcker motstånd hos folk.

Det är inte en fråga om ”omvänd propaganda”, utan mänsklig natur, egot som är en ”hjälpreda”. Skaparen är där som ”Farao”, som inte vill höra någonting och orsakar olika störningsmoment så att du korrigerar dig själv på det viset, lär dig att stiga, och förstå den kabbalistiska visdomen mer på djupet till följd av att överkomma hindren mera kraftfullt och upptäcka sanningen tills du börjar att lära ut den till andra. Det är allt ihop en del av korrigeringen. Det kan inte vara en kort och lätt väg.

Det spelar ingen roll hur många fiender och motståndare som finns, vi måste förstå att det är ett resultat av systemet. Hur kan Faraos hjärta avslöjas? Enbart genom envishet och grymhet. Det kan tyckas att en eller två smällar är nog; varför behöver vi alla plågor från Egypten hela vägen till ”den förstföddes död”? Men Farao ger sig inte; till och med flykten sker i mörker.

Så vi måste vara försiktiga och om och om igen förklara och hjälpa folk att möta sina egon. Oavsett vad de säger om oss, finns det ingen annan väg. Precis som vi inte kan välja våra barns karaktär, måste vi ändå ta hand om dem kärleksfullt, oavsett vad. Barnet kanske blir helt vilt och inte vill lyssna, han kanske är för busig, men vad kan du göra? Trots allt, det är mitt barn, han föddes, och jag har ett internt sammanhållande med honom.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2012.08.02,  Introduktion till boken Zohar

  WMV | MP3 (på svenska)

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Egoism, Frågor & svar | Kommentarer inaktiverade för Du kan inte undvika hindren

Baal HaSulam, Introduktion till boken Zohar, punkt 46: Malchut är den hårdaste förtäckningen, som döljer ljuset från Ein sof. Ljuset den släpper igenom från Honom till mottagarna är bara en liten del, relaterad till reningen av människans stilla kropp.

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Frågor & svar | Kommentarer inaktiverade för Vem tar ett exempel från Skaparen

Fråga: Varför är den första fasen efter rotfasen den stilla naturen? Varför började inte allt från en annan fas?

Svar: Eftersom den lägsta fasen inkluderar allting i sig. Det finns inga interna olikheter i den, därför kan den inte skilja på saker på utsidan. Vi talar om det högre ljuset enbart gällande de skapades kärl. Därför är den stilla naturen den som tar emot kraften av restriktionen, som inte låter den upptäcka mer än den nu gör.

Kraften av restriktionen opererar på kärlen och på ljusen som kan avslöjas i dem. Den opererar på allting. Frågan är: Vad influerar denna  kraft? Influerar den den skapade skapelsens centrum eller dess ytterkanter? Med andra ord, vad styr jag med denna restriktion – mitt begär att ta emot eller ljuset?

Självklart influerar den mitt begär. Jag kan aldrig styra ljuset.

Jag gör en restriktion på mitt begär att ta emot och behåller det. Tack vare det ”hoppar” det inte på något. Så begränsar jag mig i syfte att enbart ta emot ljuset på detta vis. Det är för att jag vet att jag inte har kraften att ta emot mer än så, på så vis håller jag konstant ”denna begränsning”, och håller mitt ego i ett neutralt tillstånd.

Detta är den stilla fasen: Egot är under konstant utveckling, och jag håller det konstant på den stilla nivån. Egentligen är det  ett stort och positivt arbete som tar plats i olika former. Men av dess natur, tillhör det den stilla nivån: Av mig själv lägger jag mitt begär i den stilla nivåns regim, där mina begär förblir desamma.

Inom denna nivå arbetar jag i relation med Skaparen.Vad kan jag göra? Jag annullerar mig själv i honom. Alltså, jag kan vara i Skaparen och hålla fast vid honom. Jag kan vara en del i honom, som är den stilla nivåns attribut. Jag tillåter inte mig själv någonting förutom självförnekande. Föreställ dig att du är inom en stor kraft och att du inte har något val och detta är det enda sättet du kan hålla dig kvar.

Å ena sidan förbereder det mig för nästa nivå, den vegetativa. Det beror på att det sker en ständig förändring inom mig, som växer enligt den stilla nivåns fem faser. Vi kanske tänker att istället för att vara en liten sten blir jag en stor ädelsten? Men det är inte allt ännu: Förändringarna jag varit med om har lärt mig vad det innebär att växa. Uppgången i den stilla nivåns fas har fött ett sinne inom mig, eftersom jag hade möjligheten att jämföra saker och vänja mig vid det faktum gällande instabiliteten.

Jag har gjort en restriktion på den växande glädjen om och om igen, men samtidigt följde jag förändringarna, tills jag förstod att jag verkligen kan förändras, och sen flyttade jag över till den vegetativa nivån.

Alltså pratar vi om en kvalitativ utveckling och inte en kvantitativ utveckling: Vid slutet av den stilla nivån, i dess sista fyra faser, förstår jag redan från upplevelsen jag haft att jag kan förändra mig själv, medvetet och meningsfullt. Då uppstår möjligheten att flytta från den sista delen av den stilla nivån till födseln av den vegetativa nivån. Det är där det initiala stället skapas genom ändringar i begären.

Varje sådan förändring kommer från Skaparen i formen av mottagandets kraft. Jag skulle aldrig hitta det preliminära villkoret för att växa inom mig. Därför utvecklar inte Skaparen enbart mig; han sätter in skapelsens kraft inom mig så att jag liknar Honom. Som ett resultat av denna utveckling, blir jag och Skaparen partners i skapelsen. Hans mål är inte att öka begäret att ta emot, genom att utsätta det för en rad händelser, utan snarare att lära mig hans konst. Men även på så vis lär han mig på ett kvalitativt sätt.

Så uppnår vi, tack vare allt vi går igenom, hans handlingar, från regeln:” Från dina handlingar känner vi dig.”

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen, 2012.07.17, från Introduktion till boken Zohar Daily Kabbalah Lesson 7/17/12,

 WMV |  MP3 (på svenska)

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Evolution, Frågor & svar, Grupp | Kommentarer inaktiverade för Att lära sig Skaparens konst

I vår värld är vi i kontakt med fysiska kroppar,och det verkar som om vi har fritt val, oberoende, och att vi tar emot svar och respons. Men efteråt upptäcker vi helt enkelt att vi stod framför en spegel och att inga andra fanns där. Mina attribut synes vara som mänskligheten, som en fantastisk värld omkring mig som jag, till synes, arbetar i.

Därför måste vi förstå att det vi gör mot andra gör vi mot oss själva. Det kommer inte bara tillbaka på ett omständligt sätt, utan du arbetar direkt mot dig själv. Allting som du ser omkring dig är dina egna inre egenskaper vända utanför dig.

Och detta är den enda möjligheten att gradvis upptäcka dig själv. Eftersom vi om vi inom oss skulle upptäcka samma begär som Skaparen skapade oss med, så skulle vi konstant vara fast inom det, då skulle vi inte försöka utforska det, utan vi skulle greppa det som en bra sak och vi skulle enbart fundera på hur vi skulle fylla det. Vi skulle ta hand om det som en älskande moder som inte är orolig för något, enbart att barnet ska vara matat och ha bra hälsa. Hon kritiserar inte hans personliga attribut.

Därför är vi i denna speciella verkligheten. Det är sagt att ”en människa är en liten värld” och allting som är på insidan, ser man på utsidan. Hela världen som omger dig är du, dig själv, omkastat som om utspillt. Och nu, eftersom du ser allt som existerandes på utsidan av dig och relaterar till det genom egoism, kan du med alla dina egoistiska attribut försöka uppnå kärlek.

Resultatet är att allting skapades enbart för dess uppgift att korrigeras. Om alla dessa attribut skulle stanna inom dig, skulle det inte vara möjligt att upptäcka dem och korrigera dem. Och då skulle du inte kunna mottaga kli (kärlet) för att kunna avslöja skaparen. Men på grund av att allt detta verkar vara utanför dig, så kan du se det och kan klargöra relationen till det, att avslöja det 613 gånger bättre, och på så sett avslöja Skaparen. Alltså kan inom dig bara punkten i hjärtat upptäckas.

Från den dagliga kabbalalektionen 2012.07.09, Rabashs skrifter, artikel 25
 WMV |   MP3 (på svenska)

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Kärlek, Perception | Kommentarer inaktiverade för Studerandes mig själv i världens spegel

Under workshopen måste alla konstant kontrollera sig själva, och vännerna bör stödja varandra och påminna varandra om denna punkt så att alla under workshopen känner rädsla för att lämna föreningen. Under hela vårt liv måste vi hålla fast vid gruppens centrum, inte enbart under lektioner och workshops.

Men dock, en lektion eller en workshop är den huvudsakliga tiden för vårt arbete med vår kollektiva tanke, som avgör allt. Här behöver vi varandras stöd utan ord, och samtidigt måste vi känna den inre glöden. Vi måste upptäcka ett kollektivt fält som konstant stimulerar oss och håller ”oss i luften”. Allt är upp till oss.

Det är som om du skriver ett kontrakt med vännerna så att de konstant ser efter dig och ser till att du inte lämnar detta fält med dina tankar. Betala dem så att de ser efter dig, detta kallas för ”köp dig en vän”. Du måste ge till din vän så att han alltid kommer vara motiverad att konstant sporra dig.

Men hur kan han sporra dig om vi alla är på samma nivå, och även han behöver någon som sporrar honom? Här,kommer Guds försyn att agera, om vilket det står skrivet, ”Skaparen är bland sina skapelser”.

Om vi bestämmer att sporra varandra, så sporrar Skaparen oss. Han ger sin kraft så att åtminstone en i gruppen kommer att vara i kontakt med andligheten och vara medveten. Detta betyder att ”Skaparen rör sig bland sitt folk”.

Om det finns kontakt, så kallas det för ett hus för församling av bön (beit-knesset) där Skaparen är närvarande. Som det står skrivet, ”Jag kom till ett hus för bön och fann inte en enda person”. Men om det finns kontakt mellan oss, då kommer Skaparen att hitta en ”människa” i det!

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen 2012.07.17/, Studiet av de tio sefirot

WMV|  MP3

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Grupp, Ömsesidig garanti | Kommentarer inaktiverade för Att hitta en ”människa”

Kategori: Disseminering, Samhälle, Utbildning | Kommentarer inaktiverade för Behöver massorna kabbala

Vårt stora arbete är uthållighet. Förringa inte något ögonblick eller den minsta möjligheten där principen ”jag har arbetat och funnit” är baserad.

En person börjar vanligtvis väga saker och ting och göra egoistiska beräkningar, precis som i vardagslivet; är det värt att gå upp och gå till arbetet nu? Och han bestämmer att det är det för 500kr, men för 250kr år det ingen idé att göra en ansträngning.

Kanske är det från egots perspektiv en korrekt beräkning, men om vi talar om arbetet i att ge, då måste vi ta i beräkning att förtjänsten ligger i hur mycket vi ger, hur mycket vi avancerar mot skaparen! Och här kan till och med en krona vara värd inte en krona, utan en miljon kronor. Allt beror på hur stor den vi ger till är.

Så kontot ska vara ett konto av givande inte tagande. På kontot av givande är det så att ju mer betydelselöst och oviktigt arbetet kan synas, desto mer givande kan det vara. Detta beror på vår ansträngning, och vårt sätt att överkomma respektlösheten gör detta mindre arbete mer viktigt.

Det som verkar vara  mindre och oviktigt ur mitt egoistiska perspektiv blir en stor möjlighet som jag tar emot i gengäld för en mindre ansträngning, men så är det om jag vänder det hela till givande. Trots allt så blir allting klargjort i tanken. Jag måste göra en en liten ansträngning för att komma över mina tvivel; ska jag göra något som verkar oviktigt? Men om jag gör det och börjar arbeta med det som jag med mina ögon i denna värld ser som oviktigt, så gör jag redan en andlig handling.

Så även om det på den egoistiska nivån verkar vara något litet och oviktigt, så har det på den andliga nivån stort värde. Om jag börjar tänka på vem det är jag ger till, kommer jag att kunna värdera min förtjänst. Den huvudsakliga delen är Skaparens storhet. Min strävan är inte att finna honom, utan snarare hans storhet. Detta får honom att visa sig och jag uppnår uppenbarelsen.

Skillnaden mellan döljandet av Skaparen och uppenbarelsen av Skaparen beror på en sak: Om vi behandlar honom respektlöst eller om vi försöker känna hans storhet. Detta är den enda sak som förändrar våra kärl och tar oss till uppenbarelse.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2012.07.03, Baal HaSulams skrifter

 WMV |  MP3

Kategori: Andlighet, Avsikt | Kommentarer inaktiverade för Uthållighet i värdefull tidspillan

Vi kan tala om många skäl för skapelsen: Skaparens begär att skänka glädje till de skapade varelserna, som på grund av det skapade oss, och hans önskan att bli upptäckt och få visa sin storhet. Men med tanke på alla skäl för målet med Skapelsen, så är en sak säker, man måste nå känslan och medvetandet av attributet av mottagande och attributet av givande,så  att man förstår och känner Skaparen till fullo och blir lik honom gällande tillståndet av likhet i form—att stiga till samma höjd och status.

Men hur är det möjligt att nå detta om man inte känner något behov av det? Om man fått ett sådant behov av naturen, skulle det inte vara ens eget behov. Så Skaparen var tvungen att skapa ett system som ger en möjligheten att skaffa sig begäret att avslöja Skaparen och likna honom genom att använda sina egna krafter. Då kommer begäret vara ens egen bedrift.

Detta begär är vad vi kallar ”människan”. Trots allt, allting människan hade fram till det ögonblick hon ville likna Skaparen sågs inte som en ”mänsklig” nivå, utan bara ”animalisk” nivå, början på den naturliga nivån. Därav sägs det, ”de är alla som djur”, det vill säga till den stund de får ett begär att likna Skaparen, ett begär att ge.

För att kunna göra detta, splittrades begäret som Skaparen skapat. Och i det splittrade tillståndet upptäcker man olika former av brister och korrupta begär. Samtidigt är allt detta en del av den instinktiva naturen och man utför ingen oberoende handling.

En person börjar avancera genom att bli väckt från ovan, blir förd till en grupp, och får där möjligheten att få uppleva uppgångar och nedgångar. Tack vare miljön börjar ett nytt begär att växa i honom när han klargör om han vill vara delaktig i miljön eller inte, och om han vill det, av vilket skäl: att dra nytta av den eller att ge åt sina vänner? På så vis kan en person klargöra sina begär.

Han stiger och dalar omväxlande, och därmed skapas möjligheten för honom att forma sitt nya begär att ta emot. Om han är redo att vara i den lägsta nivån för att få möjlighet att ge, då kommer han utan tvivel inte tjäna något på sina ansträngningar. Tvärtom kommer han vara glad att han befinner sig på en så låg nivå, för då kan han vara säker på att han inte använder den egoistiskt, eftersom det inte finns något att glädjas åt.

En person är redo att känna att hans begär  att mottaga glädje alltid kommer vara tomt i syfte att skaffa sig begäret att ge, möjligheten att få utföra en altruistisk handling. Hädanefter börjar han skaffa sig ett kärl, ett nytt begär, och kan därigenom avancera.

Detta innebär att han utvecklar ett nytt begär som kommer vara hans eget begär , utan att attraheras  av storheten och istället frivilligt stanna på samma nivå, på en nivå av litenhet i Galgalta ve Eynaim, i begär att ge. Det är i detta begär han upptäcker givandets kraft och börjar känna Skaparen.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2012-07-05, Rabashs skrifter.

 WMV |  MP3

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Inre arbete | Kommentarer inaktiverade för Behovet att vara människa

Fråga: Vad är en individs brister och det allmännas brister?

Svar: En brist i en individ existerar inte i andlighet eftersom det inte handlar om vanliga kroppsliga begär där. I andliga begär har en människa bara en punkt i hjärtat, som hon ännu inte har förverkligat.

En allmän brist är förmågan att frigöra sig från sig själv och binda sig till det allmänna. Detta betyder att en människa redan förstår och känner utifrån studierna, från att vara en del av gruppen, och från att disseminera, att den andliga världen uppenbaras bara i en hel brist.

En hel brist betyder att den har kontakt, åtminstone minimalt, vilket låter en person göra  flera andliga urskiljanden. Innan dess ser man ingenting, som på kvällen i skymningen då allt blir vagt.

Det finns ett talesätt som säger att det är kvällstid när man inte kan känna igen sin väns ansikte från ett visst avstånd (fyra Amot) eftersom allt flyter samman. Men, om jag kan känna igen min väns ansikte, då är det inte kväll ännu.

Kvällen symboliserar det faktum att jag kan se någonting, men att jag inte förstår exakt vad det är. På så sätt börjar vi gradvis förstå att det istället för en uppenbarelse finns flera urskiljanden vi kan identifiera, på samma sätt som vi kan känna igen en väns ansikte från ett avstånd på fyra Amot, det vill säga i de fyra minimala faserna av begäret att ta emot.

För att kunna göra det måste jag koppla mitt begär samman med flera vänners begär så att det finns en kontakt mellan oss, och från det kommer jag att kunna urskilja gott och ont, ljus och mörker. Jag behöver klargöra vad mottagande och givande betyder för mig själv och för andra, eller för alla tillsammans, mellan oss.

I kontakten mellan oss börjar jag redan se detta urskiljas: vad betyder ”i avsikt att ta emot” och vad betyder ”i avsikt att ge”. På detta ställe byggt av mig, i bristen från min sammanblandning med andra, börjar jag redan förstå till ett visst mått vad i avsikt att ta emot och vad i avsikt att ge betyder. Detta är en begynnande, minimal förståelse, men jag kan redan se skillnaden mellan de båda.

En brist formas i mig, ett uppfattande kärl genom vilket jag kan se den andliga världen, känna den, och göra olika insikter. Så öppnar sig min andliga introspektion (självbegrundan), som är annorlunda mot det yttre perspektivet som jag har i den här världen nu, där vi bara inbillar oss att vi ser något.

Från den 4e delen av den Dagliga kabbalalektionen 2012-06-13, ”Arvut (Ömsesidig Garanti)”

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Frågor & svar, Grupp, Inre arbete, Ömsesidig garanti, Perception | Kommentarer inaktiverade för Introspektion

Fråga: Skaparen vill att vi ska vara ett exempel för hela världen så att vi kan utveckla metoden och vara den sammankopplande länken. Vilka förändringar måste vi göra i vårt begär för att uppnå det som vi läser om i kabbalisternas böcker och verkligen bli ett exempel för alla?

Svar: Först och främst måste vi vara ”huvudet”. Bokstäverna i ordet ”Israel” (ישראל) kan brytas ner till uttrycket ”mitt huvud” (לי ראש). Vi måste kolla upp vad som händer i världen, vad som är Skaparens vilja, och hur vi kan bli en ”adapter”, som knyter samman Hans planer och begär med världen, såväl som hur vi kan föra världen närmare förverkligande. Låt Skaparen avgöra världens nya tillstånd medan världen skrider framåt i avsikt att uppnå ett begär för detta tillstånd. För detta måste jag vara i mitten som en mellanhand, mentor, utbildare, assistent.

Det är vårt arbete. Allt som är ålagt Israel är att ge ett exempel, att ”leka” med världen, hjälpa den att uppnå rätt form, att förklara vad som händer, att tala om orsakerna till problemen. När allt kommer omkring är folk, i andlig mening, ”små barn”, och vi måste tålmodigt ta hand om deras utveckling, och bli genomsyrade av deras bekymmer.

Förr var jag långt ifrån något sådant och jag kunde inte förstå varför jag skulle behöva vara i kontakt med hela mänskligheten. Genom hela mitt liv i mitt förflutna, tog jag för givet att jag skulle vara avskärmad i min vetenskapliga miljön som jag tyckte om medan jag tillgodosåg de materiella behov jag hade för mig själv. Jag ville uppnå, förstå och väva samman bilden av verkligheten, och jag avsåg inte att sänka min blick till det som låg nedanför den nivån. Varför skulle en utforskare av universum behöva alla de som enbart är förvirrade över den här frågan, eller som inte alls bryr sig om den? Detta var min position.

Men senare kom jag ut ur mitt stolta egoistiska förakt gentemot dem runtomkring mig, och nådde en motsatt position där jag ständigt är villig att”byta deras blöjor”. För i slutändan beror allt på förverkligandet av vikten, och på den andliga vägen blir det uppenbart att detta är vårt arbete, att detta är hur vi utför korrektionen av världen och ger behag åt Skaparen.

Det finns inget högre arbete än detta. Det är ingen tillfällighet hur det står skrivet att en person som plöjer sitt fält för att utfodra de hungriga utför prästernas andliga arbete. Vi förstår helt enkelt inte vad Kohanims uppgift är. Bakom den yttre ”strålglansen”, döljer sig något helt annat – att sörja för de som är små. I en familj är barnen viktigast och allting kretsar kring dem. Det är så vi bör agera också. Detta kallas ”ett kungadöme av präster” där vi inte har något annat än detta arbete. Vi skapar kontakten mellan Skaparen och skapelserna, och anpassar deras behov till uppenbarelsen av Honom.

Fråga: Vad saknar vi i detta, just nu?

Svar: Vi behöver många kvalificerade personer. Alla våra vänner måste genomgå kurser för lärare och organisatörer. Vi har resurserna och vi måste verkställa dem mer och mer, bredare, djupare, och högre. Vi behöver massivt arbete med utbildning, vilket kommer att kräva allas ansträngningar utan undantag. Och sedan, när vi är redo, måste vi tänka på hur vi kan nå en bred publik.

Vi behöver göra det här omedelbart, och vi ligger redan efter. Det är synd att inte alla hör mig. Det gör mig rädd för vad som kan komma att ske i landet inom en snar framtid. För allting i världen är strikt sammanlänkat och bara vi kan ”söta” det som händer med vårt arbete.

Från den fjärde delen av den Dagliga kabbalalektionen 2012-06-13, Arvut

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Frågor & svar, Israel, Kris, Utbildning | Kommentarer inaktiverade för Samla skörden och utfodra de drabbade