Enligt lagen om interaktion mellan ljus och kärl, måste vi gå igenom de grövsta av olyckor på vägen mot målet. Och där kommer vetenskapen kabbala till vår räddning, hjälper oss att undvika dessa motgångar av att följa vårt djuriska kött, utan transformerar dem istället till den mänskliga nivån, till den nivå vi bör vara på.

I dag får jag motgångar från tre nivåer: den stilla, vegetativa, och den djuriska. De piskar mig mot den mänskliga nivån. Annorlunda uttryckt, knuffas jag bakifrån av en dålig kraft, ondska, lidande. Och jag kan bara ta till ett sätt att hjälpa mig, en önskan, en attraktion framåt, som kommer från det underbara målet som skiner upp min väg som solen. Jag kommer fortfarande uppleva lidande, men det blir ett skönt lidandet av kärlek.

Det är lättare att bära denna sortens lidande, för den orsakas av längtan till den goda framtiden. Jag känner besvikelse och hamnar i desperation, men jag flyr inte iväg för jag förstår att dessa smärtor måste nå en viss, total mängd. Likt småpengar, läggs de krona efter krona en efter en till slut ihop till en stor summa.

Jag samlar på mig ett stort tryck inombords, ett enormt begär mot målet, jag behöver ett mellanrum mellan mig idag och det korrigerade jaget, och det mellanrummet måste kännas som lidande. Det är ofrånkomligt. Denna avgrund öppnas inom mig, men det finns absolut ingen anledning till att den skapas genom krig, sjukdomar och andra katastrofer.

Den riktiga korrigeringen håller precis på att starta, när mänskligheten börjar förenas, för att gå samman som en man med ett hjärta, antingen ofrivilligt, med en mängd negativa krafter bakifrån, eller med hjälp av ljuset som flyter ovanifrån. Det är omöjligt att beskriva hur dessa vägar skiljer sig åt. Trots allt måste vi öppna upp Malchut från världen av oändlighet, antingen i mörker med oerhört lidande som renar vår egoism, eller i ljuset som reformerar.

Dock, allting hänger på hur vi upplever den avgrund som separerar oss från korrektionen. Vi kan överkomma vägen frivilligt, genom att gå med på det, genom att bygga en miljö som stödjer oss; eller så kan vi ignorera lösningen så långt som möjligt tills pressen bakifrån tvingar oss att förstå varifrån och varför katastroferna inträffar, som vi inte kan fly undan hur vi än försöker.

En person kanske behöver  årtionden på sig för att bli smartare och avslöja ljuset. Och det är därför den kabbalistiska vetenskapen gavs till oss. Men på ett eller annat sätt måste detta glapp mellan Skaparen och skapelsen upplevas tillfullo inom oss.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.11.09, Rabashs skrifter, Matan Torah (Givandet av Toran)

WMV |  MP3

När vi läser om katastroferna som händer oss i tidningarna, så som att en person faller från femte våningen, eller att en gastank exploderar i någons hus, läser vi inte om lagarna som människorna inte följt, utan om deras konsekvenser. Man lyckas då inte förstå varifrån alltihop kommer.

Forskare lär ut att fallet från femte våningen sker enligt gravitationslagen, och därutöver att kraften vid fallet är tillräcklig för att döda en person. När du sätter något brännbart bredvid en gastank kan den explodera p.g.a. att den innehåller en speciell gas, ett särskilt system, osv. Med andra ord, om vi studerar dessa lagar kommer vi att kunna undvika katastrofer.

Så vad är det tidningarna skriver om? De skriver om konsekvenserna från min brist på förståelse om naturens lagar. Människorna behöver utbildning. Sedan kommer allt gå bra. Vi  kommer inte bara att sluta hoppa från femte våningen, röra oisolerade elkablar, eller få gastankar att explodera. Jag kommer att se hur jag orsakar orkaner, tsunamis, och så vidare. Jag kommer sluta hugga ner träd bara för att göra mig totalt onödiga leksaker, och jag kommer sluta förstöra korallrev som är nödvändiga för oceanernas mikroflora.

Om du förklarar för alla att vi måste vara i balans med naturen, istället för att gå emot dess lagar, och att detta är enda sättet för oss att vinna, så blir du en praktisk del av utbildningen av massorna.

Fråga: När kommer jag till slut förstå att Skaparen inte är en elak chef, utan en kärleksfull far?

Svar: När du en gång avslöjat honom. Tills dess kommer du alltid ha klagomål på Skaparen; du kommer svära och förbanna honom, kanske automatiskt eller i tystnad i ditt hjärta  för att du fruktar honom. Att vara allvarlig kommer heller inte vara till nytta. Du måste verkligen tänka på vad som talar till dig utan att vara rädd för någonting. Det som betyder mest för Skaparen och hela systemet är att du förstår det och dig själv, för dig själv närmare det och träder in i det.

För närvarande är hela världen på väg att komma närmare det. Detta är känslan av vår kris; en känsla av att vi är på tröskeln till detta system. Och detta är varför vi måste lära oss dess kvaliteter så bra som möjligt, försöka utvärdera hur evigt och perfekt det är, hur åtråvärda eller mindre åtråvärda de är, vilket i själva verket är samma sak. Och jämföra dig själv mot det så mycket  som möjligt.

Detta kommer att leda till manifestationen av dess ljus, det påverkar oss inombords. Och då kommer vi verkligen få tillgång att träda in i det.

Fråga: Hur förklarar vi vår  syn på krisen och den rättvisa fördelningen till massorna? När allt kommer omkring så anser de det vara en utopi.

Svar:Vi kommer inte att behöva vänta länge. Människor som förstår sig på ekonomi och den internationella situationen är djupt oroade över vad som pågår för tillfället. De skakar inombords när de ser vad som händer. Om en vanlig person skulle befinna sig i det läget, skulle det ändra hans sätt att tänka.

Vi närmar oss en hopplös situation. Två kriser, en ekonomisk och en ekologisk, för oss in i en fälla. I denna riktning lämnar de övre makterna oss inte någon frihet att välja. En person med en punkt i hjärtat förs till visdomen kabbala genom lidande, och först därefter börjar han att välja. Å andra sidan drivs massorna alltid av katastrofer.

Och det är därför allting hänger på dig. Katastrofer kommer att avlösa varandra, men så fort du börjat inse vad som anförtrotts dig, kommer vi att börja nå balans med naturen. Och då kommer ekologin att överraska dig glatt eftersom du kommer att upptäcka nya krafter i naturen.

Naturligtvis vill vi påskynda denna process. Och jag är optimistisk angående det eftersom eftersom jag dagligen ser ekonomi- och finansspecialister, såväl som forskare, beskriva situationen på ett mer harmoniskt sätt.

Vi är de som ligger efter utvecklingsnivån, de som måste sprida budskapet om förening runt jorden. Och vi är mycket långt efter. Det är det som skrämmer mig.

VI kan inte utvärdera varandra på något sätt eftersom det inte finns några sanna kriterium för oss att jämföra med.Antag att du producerar 50 produkter per dag,och jag producerar bara 30 . Som ett resultat så är din lön högre än min,och jag,känner mig hjälplös,blir arg på dig för jag mäter oss två med samma standard. För tillfället,så  dömer vi bägge på detta vis.

Vi måste förstå att varje person har sin del av själen, och vi har ingen rätt att anklaga andra. Vi behöver bara hjälp varandra så att alla kan uppfylla sig själva  på bästa möjliga sätt. Föruom det, så finns det ingen annan väg, attityd, eller standard  som ger oss rätt ömsesidig kontakt. Jag kan bara utvärdera mig själv och andra i givande. Vi kommer aldrig bli likvärdiga eller ha rätt när det gäller motagande. Även om vi bägge känner att funkar bra “att jobba emellan oss” så kommer andra att titta misstänksamt på oss.

Världen kommer aldrig att komma till godhet med hjälp av egoism . Du kan glömma att komma fram till nån rättvis fördelning med hjälp av egoism, som vi kommer att uppfatta som rätt för stunden. En persons bästa utvärdering kommer aldrig att kunna glädja nån annan.

Därav,låt oss inte försöka bli jämna med varandra gällande,makt, framgång, hjärna, känslor, föräldrar, eller utbildning. Låt oss helt enkelt bortse från detta. Världen bör förstå att om vi kräver människor att ge varandra saker eller ta något,kommer vi aldrig att skapa någonting stabilt och hållbart.Vilken teori som helst kommer motbevisa detta.

Vi måste därför byta spår till givande.

Det är viktigt att under våra runda-bordet-diskussioner förklara att ömsesidigt stöd inte uppnås av sig själv, utan snarare till följd av ordentliga studier av naturens system av ömsesidigt beroende, för att för in människan i det som en integrerad del. Bara en förbindelse mellan naturen och alla människor, när alla är i perfekt balans, det viss säga, när en person ger och tar i det mänskliga samhället i perfekt harmoni, så som det görs bland kroppens celler, bara en sådan förbindelse kallas ömsesidigt stöd.

Men först måste vi studera beståndsdelarna: ömsesidigt stöd, ömsesidigt givande av sig och förbindelse, över alla skillnader som separerar oss, och som egot avsiktligt visar oss. Vi bör se på skillnaderna mellan oss som övningar över vilka vi måste stiga och därmed växa just på detta sätt, precis som barn växer till följd av lekarna de leker. Det här är kärnan i vår utveckling mot tillståndet av ömsesidigt stöd — den fulla ömsesidiga förbindelsen, precis som i en sund kropp.

Det här är meningen med hela skapelsen, och därför, till den grad vi når denna förbindelse, känner vi ömsesidigt givande, kärlek, delaktighet, och föreningen av våra viljor, förenandet av vad helst det var som brukade stå i vår väg. Ingenting försvinner. Alla skillnader kvarstår, och det är över dem vi bygger våra relationer.

Vi måste tålamodigt förklara denna förbindelsemetod trots alla motsättningar. Då kommer människors medvetande gradvis att utvecklas, till den grad de behärskar den generella ömsesidiga förbindelsen över de motsättningar som manifesterar sig.

Det är en lång väg av att återställa de trasiga banden mellan oss. Vi går framåt på detta sätt och når mänsklighetens korrigerings slut och dess förbindelse med naturen som en.

På detta vis når vi Malchut av världen av oändlighet, där alla skillnader och motsättningar kommer samman: den yttersta egoismen och över den den yttersta altruismen — och erkännandet av Skapelsetanken uppenbaras inom oss.

Fråga: När vi läser Zohar, ska vi försöka leta efter förbindelsen mellan oss i intellektet eller i känslorna?

Svar: Vi ska leta i våra känslor. Om vi inte kan hitta det där bör vi ta hjälp av intellektet. Men först och främst ska vi försöka hitta en emotionell kontakt.

Zohar beskriver den redan nu existerande förbindelsen mellan oss. Denna förbindelse kommer att uppenbaras som Malchut i den oändliga världen, fylld med oändlighetens Ljus, närvaron och uppenbarelsen av Skaparen. Detta är vad vi måste sträva efter.

Så när vi läser Zohar försöker vi föreställa oss den korrekta förbindelsen mellan oss. Idag blir behovet av denna typ av förbindelse mellan oss allt mer tydlig. Därför uppenbaras Kabbala för alla. Detta kräver att de av oss som har väckts upp och börjat studera lite föra än alla andra måste sprida det till resten av världen så att alla ska inse att vi befinner oss i en kris. Det vill säga att vår nuvarande förbindelse inte fungerar, och att vi måste upptäcka en ny förbindelse mellan oss.

Denna nya förbindelse kan inte urskiljas på det naturliga, egoistiska sättet som vi har gjort tidigare, eftersom denna förbindelse redan existerar i det globala och sammankopplade systemet som genomsyras av den ömsesidiga garantin, vilket till en viss del uppenbaras i världen. Därför uppstår ett problem: En bättre typ av förbindelse gör sig gällande, men vi relaterar till den egoistiskt. Krisen är klyftan mellan det eftertraktade tillståndet  som uppenbaras i världen och det tillstånd vi faktiskt befinner oss i. Det är en kris.

När vi läser Zohar, gör alla möjliga ansträngningar och överhuvudtaget studerar Kabbala bör detta leda oss till ett tillstånd där vi blir lik nätverket av förbindelser som uppenbaras mellan oss. Det uppenbaras ju trots allt som långt mycket mer korrigerat än vad vi är i vårt trasiga tillstånd. Och när vi analyserar situationen säger vi ju själva att världen har blivit mer global och sammankopplad, medan vi inte har blivit det.

Från 2:a delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.09.05, The Zohar

Vår uppgift är tudelad: Å ena sidan måste vi arbeta på oss själva, men å andra sidan måste vi hjälpa resten av mänskligheten. Den känner redan krisen, och vid nästa steg kommer vi att behöva förenas med dem för att fortsätta tillsammans längs vägen. När vi gör det kommer vi naturligtvis att leda den allmänna rörelsen eftersom folk helt enkelt inte känner till hur man ska nå målet. Vi måste bli som en ”dragande kraft”: den del av mänskligheten som bär den framåt.

För att leda andra måste vi först ta hand om oss själva. Men det är viktigt att komma ihåg att vi inte skulle ha fått andligt uppväckande om vi inte behövde korrigera världen och leda den. Av denna anledning kommer vi inte att nå framgång idag om vi bara bryr oss om vår egen utveckling. Vi måste bry oss om hela mänskligheten, hela världen, för att få alla människor att förenas i en enda själ, så som vi en gång var. Detta är anledningen till att vi väckts, och detta måste vara vår styrande avsikt.

Så hur utvecklar vi oss själva samtidigt som vi stakar ut rätt väg för världen? Vårt arbetes generella lag är att det finns en enda kraft som kallas ”Ljuset” eller ”Skaparen”, som styr världen och påverkar den. Denna kraft avgör och kontrollerar allt. För att medvetet smälta in i och integreras med dess förehavande, måste vi önska att den ska påskynda vår utveckling. Utan denna önskan kommer den att utveckla oss i enlighet med det ursprungliga programmet, via den kraftigt negativa stimuli som driver massorna.

Det är anledningen till att hela vårt arbete går ut på att kräva en accelererad utveckling och att ligga steget för de negativa fenomenen i naturens ursprungliga program. För att uppnå detta måste vi alltid förstå att vi står inför en enda kraft som påverkar oss. Och vi måste få den att utöva ett starkare, snabbare och mer effektivt inflytande, bokstavligen ”dra” den i rätt riktning.

Det är som en son som drar i sin mors hand. Men om han drar i fel riktning kommer ingenting att komma ut av det—de kommer inte att gå på bio om han måste till dagis, även om han vill det. På liknande vis måste vi alltid vilja åt rätt håll, vilja lokalisera denna enda kraft, den enda existerande kraften. Vi vill studera den, lära hur den fungerar och vart den siktar.

Därför kräver vi att den ska visa sig själv, eftersom dess handlingar då kommer att bli klara för oss. Vi kräver att den ska påskynda vår utvecklingstakt. Varje gång vi ”drar” den i rätt riktning är det som att dra vår mor i dagisets riktning med en ännu större vilja och strävan än hon själv.

Från den första lektionen under kongressen i Bremen, 2011.08.05

WMV |  MP3

Fråga: Om jag studerar i en virtuell grupp och inte upplever allvarliga hinder, kan jag då forma en bön till Skaparen baserad på vanliga materiella problem på jobbet eller hemma?

Svar: Det finns ingen anledning att leta efter störningar varken i en virtuell eller i en fysisk grupp. Hinder kommer av sig själva ur vår vilja att verkligen komma närmare och förenas med varandra. Då börjar problemen! Och om du inte har några problem, börja komma närmare de andra och börja förstå dig på dem.

Hinder kommer i enlighet med tillståndet. När människor håller ett visst avstånd uppstår inga problem mellan dem. Vi ser att vår värld närmar sig demokrati. ”Demokrati” är den största blåsningen, när jag kommer längre bort från dig, och du längre bort från mig. Nu kommer vi nästan inte i närheten av varandra, och vi säger att alla är fria: ”Det här är mitt, det här är ditt; rör inte det som är mitt, så kommer allt att bli bra”.

Men det här är inget idealiskt sätt att relatera till varandra, då vi på intet sätt är förbundna med varandra! Vad litet som helst som vi ska få från varandra, ger vi till varandra via någon sorts buffert. Men på alla andra vis rör vi inte alls vid varandra. Och när vi inte gör det är det inga problem—vårt ego är med på detta, och det är det mest bekväma alternativet för det. Det är anledningen till att den moderna världen har kommit till demokrati, beskyddandet av individuella rättigheter, och så vidare.

Men om vi börjar agera på det här sättet i grupperna kommer vi aldrig att nå enighet. Demokrati kommer inte att kunna leda till enighet om allt görs med handskar på och genom att hålla ett visst avstånd.

Vi har kunnat göra så fram till nu. Men nu, oavsett hur mycket vi stretar emot, finns det inget val: Naturen pressar oss, tvingar oss att förenas och etablera en kontakt. Även om vi fortfarande försöker hålla avstånd och samma demokrati, visar naturen oss att vi är förbundna med varandra. Det är här problemen börjar!

Jag kan inte komma vidare! Större avstånd är omöjliga enligt den form naturen visar mig. Den visar mig att jag är förbunden med alla andra, och att jag samtidigt inte vill vara förbunden med dem. I grund och botten är detta den moderna krisens kärna.

Men i gruppen behöver vi verkligen arbeta i hjärtat. Det spelar ingen roll om vi är tillsammans i ett rum eller bakom datorskärmar i ett virtuellt klassrum. Nyckeln är att undvika att leda oss själva vilse om att vi har uppnått någon form av förbindelse. Detta är ett stort problem eftersom man övertygar sig själv, på grund av egoismens försvarsförmåga, att allt är OK och att man har tillräcklig förbindelse med andra. Man glömmer det fullständigt och upplever många störningar.

Men när vi vill få klarhet i detta och vi gör det tillsammans, då börjar vi arbeta med det och uppenbarar ondskans kraft, som separerar oss och våra hjärtan. Detta är inget lätt arbete.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.07.28, Shamati #218

WMV |  MP3