Fråga: Vad kan man göra om man inte kan övervinna sig själv när det skvallras och insinueras i gruppen?

Svar: Det här är ett problem. Om vi är anslutna till åtminstone en bokstav av den kabbalistiska visdomen, då är allt som händer med oss från och med nu enbart kopplat till vännerna och att uppnå Skaparen i gruppen. Det finns inga andra skäl för händelserna i våra liv. Det spelar ingen roll vad som händer dig, allt det goda och det dåliga är i linje med målet. Du har gett dig in på en andlig motorväg.

Människor världen runt befinner sig fortfarande på det tillstånd där deras egoistiska begär växer. Det här kommer att fortsätta tills de når en punkt där problemet kommer att visa sig för dem: antingen en global kris i den ömsesidiga integrerade förbindelsen, eller punkten i hjärtat.

Men våra misslyckanden kommer enbart från obetänksamt arbete i omgivningen. Och, återigen, alla problem kan endast korrigeras i omgivningen, enbart i en ömsesidig förbindelse med vännerna. Varför är det så? För att på detta vis väcker man Ljuset som gör allt arbete. Det är Ljuset som organiserar och avgör allt i ditt liv, från fysisk hälsa till andligt välbefinnande. Allt beror på dess närvaro eller bristen därpå.

På så vis är gruppen en universell metod som låter dig nå framgång i allt.

Fråga: Hur kan vi säkerställa att gruppen är det enda fält där vi arbetar? Hur håller vi oss på rätt spår?

Svar: För att varje människa ska komma ihåg det och känna dess vikt behöver vi en gemensam åsikt och ömsesidig garanti. Jag måste säkerställa att jag inte kommer att glömma att mitt liv, på alla dess nivåer och i alla dess detaljer, enbart beror på gruppens välbefinnande, dess perfektion.

Från den femte delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.10, “Matan Torah (Givandet av Toran)”

WMV | MP3

Fråga: Vad innebär det att bli ”redo för korrigering”?

Svar: Man blir redo för korrigering när man nått detta tillstånd, och enligt sina egenskaper och lagen om formlikhet kan känna nya, särskilda fenomen. Det är när man ser att det inte skulle kunna komma naturligt, utan enbart som en följd av relationen mellan de två, den övre och den lägre.

Vi måste förstå att det dels finns Skaparen, dels de skapade, och en avgrund som skiljer dem åt! Det finns ingen förbindelse dem emellan. Enbart till den grad vilken den skapade visar sig vara redo att bli lika Skaparen kommer den inom sig att känna Skaparen.

Denna beredskap ges som en särskilt god lycka, tur, till den grad man är villig att upphäva sig själv och buga, om man är redo att följa vägen oavsett vad som kan komma att hända. Man kan kontrollera om man fortfarande är på rätt väg, om man passar gruppen (även om det hur bra gruppen passar en också beror på en själv), och om man inte upphör med sina ansträngningar och fortsätter, då kommer man att uppnå andlig uppenbarelse.

Men man vet inte varifrån den kommer att uppenbaras. Vårt jordiska medvetande och hjärta kan aldrig känna till de följande tillstånden. De uppenbaras alltid plötsligt och på ett så oförutsägbart sätt att det är omöjligt att vänta sig dem i förväg. Vi erhåller trots allt en ny natur. Därför, om man troget och med ihärdighet fortsätter, om man går och böjer sitt huvud och värderar andlighetens vikt, då kommer man att nå målet.

Nu har du varken känslan eller förnuftet för att förstå vad som sades, men du kommer att erhålla känslan och medvetandet genom att fortsätta som ”en oxe under oket och en åsna under lasten”. Ingenting mer krävs av oss! Vi kommer att få allt annat, hela kärlet, från Ovan.

Det svåra med vårt arbete är att det är som att vi måste arbeta på en plats, medan uppenbarelsen tas emot på en annan plats. Jag kommer inte att få nästa steg i mina nuvarande egoistiska begär, eller mina jordiska känslor eller medvetande, eller ens i den andliga insikt med vilken jag redan befinner mig på något steg på den andliga stegen.

Jag når den enbart för att jag håller mig fast vid den och upphäver mig själv så att jag, stor och stark som jag är, blir en liten droppe säd och inkluderas i den övre graden. Det är anledningen till att svaret, om du frågar hur man kan uppnå andlig uppenbarelse, är: ”Genom att förvandla dig till en punkt…”.

“God tur” betyder inte att vinna som ett lotteri, utan det som kallas: ”Jag har arbetat och funnit!”. Det händer varje ögonblick; jag anstränger mig, och ”hittar” någonting någon helt annanstans. Det faller verkligen på mig från Ovan som en gåva. Detta kallas “god tur”, som du inte förväntar dig i förväg. Du må vänta på någonting, men inte i den form du kommer att få det.

Från den femte delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.07.06, “Matan Torah (Givandet av Toran)”

WMV |  MP3

Det sägs: “Jag skapade den onda böjelsen, och Jag skapade Toran som en krydda eftersom Ljuset i den omformar.” Därför måste vi först av allt blottlägga den onda böjelsen, och sedan, till den grad vi kan känna den, kommer vi att vilja hitta en ”krydda”, ett ”botmedel”, som kan förvandla den till den goda böjelsen.

Hur kan vi blottlägga den onda böjelsen? För att göra det måste man hitta rätt miljö. Om man vill inkluderas i omgivningen så att alla blir som en människa med ett hjärta; om man vill ha ömsesidig garanti och integrerad enighet med alla, utan några skillnader, när alla ansvarar för alla andra, likt celler i en levande kropp; om man inte dömer andra utan bryr sig om dem så att de kan väcka en; om det viktigaste för en är det personliga inre arbetet; om man försöker vara bland vännerna och böja sitt huvud inför dem bara för att från dem få insikten om målets vikt och återigen upphäva sig så att vännernas betydelse laddar en med ännu större erkännande av målet och omgivningen; om man hela tiden befinner sig i denna cirkel och jobbar i den kommer man att från sina vänner erhålla deras kollektiva integrerade medvetande om målets vikt.

Detta är inte längre ens eget kärl, egna begär, utan kollektivets begär. Det här är redan Malchut. En ensam människa som strävar efter att höja sin förfrågan till gruppen, till Malchut av världen Atzilut, befinner sig nu i den så fort han kopplar an till sina vänner, väcker dem, och arbetar tillsammans med dem. Som gengäld väcker de honom, och tillsammans blir de ett helt, ett begär. Deras personliga förfrågningar förenas och förvandlas till Malchut av världen Atzilut, som är nära oss.

Om det finns enighet mellan dem, åtminstone i någonting, påverkar det de högre graderna, till vilka vi inte vänder oss. Vår känsla, perception, och vår verklighet finns bara i Malchut.

Vårt arbete bör därmed enbart vara inriktat på Malchut av världen Atzilut, på förbindelsen med alla andra, och tillsammans på enigheten med Ljusets källa: Skaparen. Detta arbete delas upp i två komponenter som, i själva verket, måste inkluderas i varandra:

• Ens relation med gruppen;
• Ens relation med Skaparen.

Om vi gör rätt når vi den första uppenbarelsen. Det beror helt och hållet på den grad till vilken vi förenar våra förfrågningar till en enda bön. Därefter kommer alla med sina personliga begär få reda på att man själv är inkluderad i Malchut. I och för sig är Malchut en punkt, men vi “utökar”, bygger den med våra begär. De nio lägre sefirot finns i världarna BYA (Bria, Yetzira, Assiya), i ett söndrigt tillstånd.

Från den femte delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.07.06, “Matan Torah (Givandet av Toran)”

WMV |  MP3

Fråga: Hur kan man komma ihåg Skaparen hela dagen? Hur kan man föra in Honom i varje ögonblick?

Svar: Vi befinner oss i Malchut av oändlighetens värld, som är helt fylld med Ljus. Men istället för detta eviga, perfekta tillstånd, ser och känner vi våra egna egenskaper vilka målar upp den materiella världen för oss. Om vi vill sikta in oss på målet, att känna världen av oändlighet, behöver vi därför ömsesidig garanti från vår omgivning. Vännerna måste ge oss kraft, vilja, envishet, flit, och förverkligandet av målets vikt.

Jag har trots allt bara ett mål — att uppnå rätt begär, och ingenting annat. Låt mig hela tiden känna att jag inte bryr mig tillräckligt om eller gör tillräckligt mycket för Skaparen, på samma sätt Han gör för mig.

Kanske invänder du, “Men jag vet inte vad Han ger mig. Om jag dömer av mitt liv skulle jag ibland kunna säga att det hade varit bättre om Han inte hade gett mig någonting”. Det är sant. Det är uppenbart att varje person avfärdar saker i enlighet med sina egna brister. Min attityd till Skaparen kan därför definieras så här: Jag vill nå ett tillstånd där jag kommer att vilja skänka till Honom.

Och det faktiska resultatet kommer att komma tack vare Ljusets inflytande, tack vare de ansträngningar vi gör gång på gång. Ljuset öser över oss gång efter annan, och plötsligt skapar dessa sken en vilja i människan.

Vi vet inte vad Lishma, ett uppväckande från Ovan, är. Men när det kommer kan man säga, “Nu vet jag, nu förstår jag”. Man måste anstränga sig, som ett litet barn, och från dessa ansträngningar kommer känslan att uppstå. Men inte dessförinnan.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.05, Shamati

Talmud Eser Sefirot, del 1, “Tabell över frågor och svar om ordens mening,” fråga 43: Vad är separation?

Två grader utan någon Hishtavut Tzura [likhet i form] på båda sidor anses som fullständigt separerade från varandra.

Våra begär är som två cirklar: De kan överlappa fullständigt, och därmed bli en cirkel. Eller så kan de överlappa och delvis vara inuti varandra. Eller så kan de komma i kontakt med varandra i en punkt, deras gemensamma begär.

Total separation innebär att vi inte har någon endaste gemensam egenskap eller vilja. Det vill säga att den ena inte på något vis är lik den andra, och vi uppnår inte någon form av skänkande med varandra som skulle låta oss vara i varandra.
Om jag inte tar ett enda begär från dig för att ge till dig, och du inte tar ett enda begär från mig för att ge till mig, så rör vi inte vid varandra och är fullt separerade.

Om minst ett begär att skänka till varandra uppstår mellan oss, finns det i och med det redan en kontakt mellan oss. Och om det finns flera sådana begär, då är vi redan delvis inuti varandra: jag finns inuti dina begär och du inuti mina.

Så fortskrider vi tills du tagit alla mina begär och jag tagit alla dina, och genom dem skänker vi till varandra: jag ger allt till dig, och du till mig. Detta kallas fasthållande.

Dessa definitioner från Talmud Eser Sefirot är ovanligt viktiga. Memorera dem mekaniskt, eftersom även det är användbart. Försök senare, genom att förnimma dem på känslornas och intellektets nivå, att gradvis förena medvetandet och känslan.

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.06.27, Talmud Eser Sefirot

WMV | MP3

Det finns många olika tillstånd, men i den utsträckning personen mår dåligt döljs Skaparen från honom, och då måste vi skaffa oss ömsesidig garanti och stöd från omgivningen. Om vi gör det kommer vår omgivning hjälpa med att höja oss över den dåliga känslan till dess orsak, till och med när vi drabbas av större problem.

Då kommer jag förstå att känslan av ondska inte kommer från Skaparen, inte från den högre makten, utan från min egen egoism. Jag kommer att börja dela upp mina känslor i två delar: 1) mina begär som ännu inte har korrigerats, och 2) Skaparen, det Högre Ljuset, som skiner på mig med sin godhet.

Från den 1:a delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.06.24, Shamati #241

Fråga: Var är det som krävs för att vi ska inse att alla problem och plågor som drabbar oss i livet i själva verket är Skaparens budbärare?

Svar: Vi behöver ta åt oss omgivningens uppfattning, allmänhetens påtryckningar. Det är en nödvändighet att sammanlänka de två motsatserna: å ena sidan att känna stark fruktan, å andra sidan att vara en hjälte, att samtidigt vara väldigt naiv och väldigt smart, beroende på vad som diskuteras.

Vanligtvis blandar vi ihop dessa. När vi borde vara naiva, böja ner huvudet och bara lita, beter vi oss som en viktigpetter och stoltserar med det. När vi borde vara smarta, beter vi oss som dårar.

En hel del tid och energi går åt innan personen får rätsida på saker och ting.  Ibland kan ett enda litet misstag, som bara sker under ett ögonblick eller några dagar, kosta oss tio eller tjugo år av hårt arbete.

Från den 1:a delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.06.26

Fråga: Det yttre samhället driver alltid på mig med hot om förödmjukelse och skada till mitt själv. När jag känner denna ”kniv” mot min strupe kan jag inte sluta jaga efter materiella saker. Varför känner jag inte likadant i gruppen?

Svar: Visst är det så att man under vissa förutsättningar vill ”stickas” av någon form av yttre stimuli, då man är oförmögen att vakna på egen hand. Men en sådan attityd är felaktig. Det är först när man är oförmögen att arrangera en nödvändig ”störning” genom att använda gruppen och böckerna, först då kommer man att känna ”kniven mot sin strupe”. Men om man vet hur man ska anordna det ges man lite tid, sedan lite till, och ytterligare lite. Gruppen bör dessutom även ta hand om en och ansvara för att väcka en.

I det stora hela finns det två sätt för oss att utvecklas: genom lidande eller genom Torans kraft. Det beror på min förbindelse med gruppen: hur mycket jag lägger ner och får tillbaka.

Jag behöver fortsätta ta emot garanti och försäkran från vännerna. I grund och botten är det meningen att jag ska känna mig som en nyfödd i sin moders armar. Det finns ingen säkrare plats i världen än så, inte sant? En bebis lugnar ner sig i sin moders armar; han eller hon vill inte läggas i vaggan eller någon annanstans, utan vill bara stanna på den plats där det per definition inte finns några problem.

Detta är ömsesidig hängivelse; den finns naturligt både i bebisen och i modern. De är programmerade av naturen, emedan vi måste uppnå detta över vår natur. Föreställ dig: Gruppen, likt en bebis, befinner sig i dina armar, medan du, likt en bebis, är i gruppens armar.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.06.24, ”Friheten”

WMV |  MP3

Fråga: Under den första expansionen av Ljuset (Keter) finns kärlet ännu inte. Så vad är det Ljuset klär sig själv i?

Svar: Detta kallas naturligtvis ännu inte för kärl. Det är därför man kallar det för det direkta Ljusets expansionsfaser, och inte kärlets faser. Du kan även kalla det för stegen i kärlets utveckling, men tills det fjärde steget finns det otvivelaktigt inget kärl som skulle kunna kallas för en självständig varelse.

Det är först efter den fjärde fasen, under expansion ovanifrån och ner, som det utför restriktionen och når denna värld, som det kan sägas att kärlet fullbordar sin utveckling. Det är först här, i denna värld, som varelsen kommer att återvända till sin rot, och därmed kan anses vara självständig och äga punkten av fri vilja, vilken den kan förstora från en punkt till hela världen av oändlighets skala.

Enligt känslan hos denna punkt av fri vilja, och till den grad den är utvecklad, kallas den varelsen, medan ett enkelt begär att njuta inte kallas varelsen. Det är den skapade varelsen enbart från Skaparens sida, Värden. Den riktiga varelsen står mittemot Skaparen och äger sin egen fria vilja.

Det är därför naturens stilla, vegetativa och rörliga nivåer inte anses vara varelsen. De existerar instinktivt under full kontroll av Ljuset, utan någon självständighet. Många människor existerar fortfarande i denna form, osjälvständigt, och lyder sin naturs påbud.

Fri vilja börjar där varelsen känner skam på grund av sin blir på likhet med Skaparen, vilket driver den till att utveckla sig. Detta tillstånd kallas varelsen.

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.06.19, Talmud Eser Sefirot

WMV |  MP3