Det finns två krafter i naturen: mottagande och givande. Dessa två krafter målar bilder på vår vilja att njuta, likt på en datorskärm. De projicerar en bild av världen som består av mig och allt runt om mig. Som Baal HaSulam skriver finns det en skärm i den bakre delen av vår hjärna, genom vilken vi uppfattar en bild av världen.

Denna bild skapas med hjälp av två krafter: en mottagande kraft (vänster) och en skänkande kraft (höger). Kombinationen av båda dessa krafter på min egoistiska materia målar upp hela bilden av verkligheten för mig. Jag känner det, jag ser en bild, och det verkar för mig som om denna bild, denna verklighet, existerar utanför mig. Jag själv projicerar min inre bild framför mig. Det är så jag ”ser världen”. Det är som om jag plockar fram den inifrån mig själv och projicerar den utanför.

Varför är jag byggd på detta vis? Varför ser jag min inre värld i en yttre form? Det är för att vi ska kunna behandla den egoistiskt med försumman och fientlighet. Därigenom får vi en möjlighet att studera vår inre värld och att korrigera oss själva.

Om jag kände den som om den var inuti mig skulle jag aldrig kunna korrigera mig eftersom jag skulle relatera till allt på ett positivt sätt med godhet, men helt och hållet på ett egoistiskt sätt. Men eftersom mitt ego nu kommer ut på utsidan och jag upplever det som främmande, relaterar jag till mitt ”externa jag” som till en främling, egoistiskt på ett negativt sätt, snarare än positivt och som om det vore min inre del. Därmed har jag en möjlighet att förstå vad ”extern” och ”intern” betyder för mig.

Världen delades upp i två delar: jag och de andra. Jag kan inte övertyga mig själv om att någonting som finns på utsidan är mitt eget. Jag ges en möjlighet att se min inre essens i en yttre bild: ”Kom och se vem du är och hur du behandlar dem runt om dig. Det är så här du är på insidan.” Du säger ”Titta hur ful den här är, hur lat den här är, hur korkad en annan är! Jag hatar dem så mycket!” Samtidigt är alla dessa kvaliteter dina och inte någon annans.

Dessa uppenbarelser hjälper mig. Annars skulle jag aldrig kunna relatera till dem, att fullkomligt uppenbara den ”onda böjelsen” (det egoistiska begäret, hatet av alla) för att senare förstå att detta är mina inre kvaliteter som projiceras på utsidan.

Då börjar jag förstå hur Skaparen hjälper mig genom att ge mig en sådan verklighetsperception: att se min insida på utsidan. Jag börjar förstå hur mycket detta hjälper mig, och att jag utan detta skulle vara fullkomligt inlåst i mig själv och aldrig skulle kunna förstå vad ”jaget” är. Samtidigt finns det någonting här, ”någonting i mig som jag inte anser vara jag”.

Därför går hela vårt arbete ut på att förena vårt inre jag med vårt yttre jag, med världen på utsidan, och särskilt med gruppen. Vi kan öva med gruppen. Jag ser trots allt, när jag börjar arbeta med gruppen och försöka behandla vännerna som mig själv, att jag är oförmögen att förenas oavsett hur mycket jag försöker övertyga mig själv om att allt detta utanför mig också är jag. Jag kan inte ens behandla en liten del av mänskligheten, gruppen, vars mål är nära mitt eget, som mig själv. Jag kan inte relatera till det över mitt egoistiska medvetande.

I detta hänseende börjar jag se denna egoism som någonting som skapats artificiellt av Skaparen, särskilt för dess upphävelse. Men jag kan inte göra detta själv; jag kan bara vilja det och be Skaparen att min egoism ska försvinna. Varför ska jag fråga? För att få en förbindelse med Skaparen!

”Hur kan det vara så?” Förstå att de är du! Behandla dem med kärlek, eftersom de är delar av din själ!

”Men jag kan inte!” De är dina vänner, dina grannar. De går mot samma mål som du! Vad är det i slutändan som separerar er?

”Sönderfallets kraft separerar oss. Skaparen placerade den som ett hinder, och jag kan inte komma över den.” Då frågar du efter att korrigera just detta. Du frågar efter korrigering och att hela världen ska införlivas i dig själv.

Från den andra delen av den dagliga kabbalalektionen 24.06.2010, om Zohar.

Video |  MP3

En fråga jag fick: Vem är vår ”Övre” i det andliga?

Mitt svar: Vi vet inte det. Vi existerar blott som en punkt, en droppe säd, ett andligt reshima (minne, gen) i den Övres livmoder. Förutom detta reshima har vi ingenting!

I själva verket har vår materiella kropp, vårt medvetande och våra känslor ingenting att göra med den andliga världen och kan inte tränga in i den. I den andliga världen finns bara den Övres (Malchut av oändlighetens) livmoder, och vi i den. Och var och en av oss är ett reshima (0/1, shoresh aviut/aleph hitlabshut), eller med andra ord, en punkt i hjärtat.

Vår uppgift, som punkt i hjärtat, är att försöka klamra oss fast vid den andliga livmoderns vägg! Med början i de tre dagar under vilka säden absorberas är embryots (vårt) största problem att fästa sig vid livmoderns vägg. Att fästa sig vid livmodern är att etablera den allra första kontakten med den Övre.

För att göra detta, måste vi upphäva oss själva inför den Övre. Men var är denna Övre, denna livmoderns vägg? Vad är den egentligen? Den Övre är den kabbalistiska gruppen, min miljö! Det är så här den Övre uppenbarar Skaparen för mig.

Därmed finns gruppen, och jag som trots alla hinder håller mig fast vid den. Jag accepterar hela kraften hos gruppens önskan att skänka, och jag är redo att ta in allt genom att upphäva mig själv inför dem.

När jag fäster mig vid gruppen börjar min aviut, som är styrkan hos min vilja att skänka, att växa och orsaka obehagliga känslor i mig: besvikelse, förstorad egoism, och hjärtats sorg. Men jag måste gå ännu djupare in, som en igel, och klamra mig fast vid gruppen som är ”livmoderns vägg”.

Då kommer den första förbindelsen mellan oss att visa sig, inte genom en punkt, utan genom ett rör där ”blod” kommer att börja flöda in i mig. Denna förbindelse är, än så länge, på den icke-levande nivån (heb: ”dam” – blod, från ”domem” – icke-levande), men jag kommer ändå redan att ta emot andlig näring från den Övre.

Allt detta sker genom min förbindelse med gruppen. Det finns ingen annan ”vägg” genom vilken jag kan komma in i den andliga världen!

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen 24.06.2010, om förordet till Sulamkommentaren, stycke 73.

Video | MP3

En fråga jag fått: Hur känner vi igen ”Moses” inom oss?

Mitt svar: ”Moses” inom människan är den punkt som står närmast Skaparen. Om människan går framåt på rätt sätt, tar hon hand om och skyddar denna punkt som om det vore hennes mest värdefulla juvel. Trots allt förbinder det henne med Skaparen.

“Moses” är den kvalitet som är närmast den andliga världen. Alla andra punkter strävar bara vid vissa tider efter det andliga, på olika nivåer av aviut (begärets tjocklek), och på grund av olika skäl, medan “Moses” i människan är helt hängiven målet.

För att uppfatta verkligheten korrekt måste vi föra samman alla former som uppenbaras för oss. Bara människans inre värld existerar. Oändligheten är inte oändliga avstånd; den är obegränsad förening! Vid en viss punkt dyker en barriär upp i ”världen av oändlighet”, som avgör hur nära du kan komma mig. Det vill säga, inom denna oändlighet uppenbaras ett egoistiskt begär som ger upphov till avståndet mellan olika delar.

Detta avstånd mellan begär, mellan egot är imaginärt. Men det resulterar i att världen börjar sprida sig neråt från oändligheten, vilket innebär att en känsla av avstånd mellan delar dyker upp i samma plats. Detta kallas för en nedgång av världarna eller en intensifiering av fördoldheten mellan oss.

Detta avstånd är trots allt inte fysiskt utan det är i våra känslor. Vi behöver gå över till en mer intern perception. Vi bör inse att jag kan vara fysiskt nära eller avlägsen från en viss människa, oberoende av om jag känner mig nära eller avlägsen från honom eller henne; den ena faktorn är helt oberoende av den andra. I andligheten existerar inte denna fantasivärld av avstånd, det gör bara känslor. Vi mäter känsloperceptionen i sefirot, partzufim, och världarna enligt likvärdigheten av egenskaper mellan andliga objekt eller begär.

Det finns förvisso skillnader mellan begär eftersom de alla är olika. Men å andra sidan är de lika varandra eftersom de strävar efter att vara tillsammans oavsett deras oföränderliga naturliga skillnader. Enbart detta ”avstånd” mäts i det andliga, och det är bara denna ”närhet” vad gäller avsikten som vi försöker uppnå.

Trots skillnaderna mellan våra ursprungliga begär som har ett så oändligt avstånd mellan varandra, kommer vi med hjälp av skärmen och det reflekterade Ljuset (ömsesidigt skänkande) att uppnå en gemensam strävan efter att komma nära. Vi kommer att nå känslomässig förening vilken kommer att vara oändlig och utan alla gränser. I våra begär kommer vi att känna ett oändligt så att säga fysiskt avstånd, medan vi i vår sensoriska strävan att vara tillsammans kommer att kliva över denna gräns och känna vår oändliga, obegränsade förening där vi alla existerar i en punkt.

Dessa två former av mätande bör samexistera och ge intensitet till vårt förenande och vårt fasthållande. Den ena formen är det oändliga avstånd som separerar våra begär som är motsatta varandra, medan den andra är oändlig och obegränsad förening av alla i en punkt, i en gemensam avsikt och strävan.

Från samtalet om ett nytt Internet 2010-06-04

Fråga: Hur undviker jag tendensen att den dagliga kabbalalektionen bara blir en vana?

Mitt svar: Detta är ett problem. Vanan fråntar smaken och föder en lättsinnig attityd, som förstör allt. Vi bör tillsammans kämpa mot denna tendens. Annars kommer vi inte kunna accelerera vår utveckling, istället kommer vi att behöva vänta på det andliga genombrottet i åratal.

Det är omöjligt att förändra detta system för det existerar redan. Du är redan kopplad till det; nu behöver du bara delta aktivt i det. Till samma grad som du är engagerad kommer du att se att alla de vänner som du tidigare ansåg vara okorrigerade, i själva verket utgör ett korrigerat system med dig som den enda okorrigerade delen.

Du vill inte förbindas med detta system, därför visar det dig andra människor som tycks existera runt om dig, var och en med sina begär. Men de existerar egentligen inte. Du kommer plötsligt känna att du existerar i ett fast system där bara du har fri vilja: att välja om du ska vakna för det andliga för att väcka dem, och de i sin tur väcka dig. Det här är detta systems lagar, och du är den enda som har fri vilja.

Men eftersom du ännu inte är villig att kopplas samman med det sätts en scen upp speciellt för dig: vänner, en mängd människor, denna värld runt om dig, hela denna cirkus i livet… Du har getts en möjlighet att organisera dessa krafter runt om dig så att de ska väcka dig till det andliga genom yttre påverkan. Börja använda din inneboende avund, ambition och ditt hat; var avundsjuk på andra, älska dem och hata dem, väck dig själv med alla medel och kvaliteter som du har fått.

Det här är anledningen till att det övre system som kallas malchut av evigheten framträder för dig som den värld du för tillfället ser omkring dig. Trodde du att det existerar uppe i himlen någonstans? Det är inte någonstans där ute, utan rätt framför dig. Det är bara din defekta syn som förvrider det till det här.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-05-23, artikeln “Kärlek till vänner (2)”.

Video | MP3