Gruppen: en struktur och en anslutning
Fråga: Hur långt måste jag gå i stigande över förnuftet om gruppen uppfattas som fördärvad för mig? Det står skrivet: ”Sitt inte vid en samling av dårar”. Tänk om dom vännerna skadar min andliga utveckling?
Svar: Du har rätt, men en person måste förstå att detta tillstånd sändes till honom från ovan. Han ser aldrig sanningen. Om i stället för att ständigt kritisera andra, accepterar han dem över förnuftet, och då kommer även en liten andlig gnista från hans vänner hjälpa honom att avancera.
Vi måste uppfatta verkligheten som den är. Jag var inte placerad under slumpmässiga, oavsiktliga villkor, utan i en situation Skaparen skapade för mig. Han är den som bestämmer vad jag ser och förnimmer. Därför kan och måste man alltid utvecklas genom att gå över förnuftet. Medan jag hjälper till att bygga upp gruppen och brukar konstruktiv kritik, samtidigt i andligt avseende måste jag alltid se det aktuella läget som det mest effektiva och bästa för min utveckling.
Svåra konfrontationer och kollisioner i processen för gruppens bildande och verksamhet tillhör inte andlighet. Detta är fysisk arbete, men i processen bygger vi, förstör, och bygger igen.
Samtidigt, i en helt annan dimension, anser vi att alla vännerna är stora, böjer vårt huvud inför dem, och ser dem som ”änglar” som sänts av Skaparen.
Vi talar om två dimensioner av uppfattning och vi måste lära oss att skilja dem från varandra. Å ena sidan är gruppen en struktur i denna värld. Å andra sidan är gruppen en anslutning av själar som jag måste ingå i. Dessa dimensioner av gruppens uppfattning kräver olika attityder.
Jag kanske inte håller med om formerna för spridning, vänner som hoppar över lektioner och inte uppfyller sitt ansvar till den allmänna strukturen, men när jag förenar mig med dem av hänsyn till mina andliga framsteg måste jag häva mig över egen åsikt och kunskap – och underordna mig själv framför dem.