I mörker som i Ljus
Skaparen döljer sig. Men istället för att rycka bort ”skyddet” och uppenbara Honom bygger jag Hans bild i mig själv. Skärmen Han placerat mellan oss blir kvar, men jag gör förändringar inom mig som i mig skapar Skaparens egenskaper, Hans bild. Enbart på detta vis, genom att bygga Hans bild inom mig, kan jag se Honom eftersom Han av sig själv är bortom varje bild.
I min egoisms mörker bygger jag en lysande bild av egenskaperna skänkande och kärlek, en bild av Ljuset. Skaparen förblir lika dold av skärmen, men under skärmen skapar jag Hans bild som om Han stod framför mig. Jag formar skänkandets Ljus (tro, chassadim) och existerar inom det, utan att upptäcka Skaparen på den andra sidan av skärmen.
Jag ber Skaparen att inte ta bort den döljande skärmen, utan istället att låta mig existera i skuggan, i mörker, så att mörkret ska bli som Ljuset för mig och att jag ska uppskatta dess vikt. I själva verket är det just på grund av det som jag ur mig själv kan skapa likhet med Skaparen, bli oberoende. Genom att dölja Sig själv, har Han berett en plats för min likhet med Honom. Och till graden av denna likhet blir skärmen som delar oss genomskinlig, och våra bilder överensstämmer.
Mörkret hjälper mig, för annars skulle Ljuset fylla mig, och därigenom skulle all min strävan kvävas i sin linda. Jag skulle inte känna ett behov av någonting och skulle inte kunna röra mig. Till skillnad från detta gör mörkret det nödvändigt att söka.
Om mörkret helt enkelt skingrades skulle jag återgå till mitt vanliga, materialistiska liv. På grund av detta ber jag att mörkret ska förbli. Det hjälper min egoism mycket: Ingenting fyller eller lugnar det så att jag kommer att begära Ljus ur mörkret. Jag vill uppnå Ljusets kvaliteter inte enbart genom att upptäcka Skaparen, utan genom att skapa Hans bild inom mig.
Jag stödjer själv den skärm som finns mellan oss: Skaparen tar gradvis bort den, men jag ökar med en gång döljandet till 100%. Därmed bygger jag ett tak, ”tältets tak”, och vill inte acceptera det Övre Ljuset direkt. Genom att avfärda det uppnår jag skänkandets egenskap och existerar i mörkret som om det vore Ljus. För min egoism är det mörker, men för de givande avsikterna är det Ljus.