Ens arbete bör vara så långt från kroppen som möjligt. Vi kan urskilja olika stadier i arbetet:

• Först strävar människan endast efter förverkligande, både i denna världen och i den kommande världen.

• Sedan börjar hon, förutom att tänka på själva uppfyllandet, att tänka på ”vem är det hon har med att göra, ”vem beror detta uppfyllande på? Hon börjar sedan att koppla ihop uppfyllandet med källan till förverkligandet, Givaren. Hon börjar då få en inställning till Givaren på grund av att fullgörandet beror på Honom.

• I nästa steg börjar människan respektera Givaren för det faktum att Han ger, för hans kvalitet är att ge, snarare än för den glädje som man får från Honom.

Då når man en inre splittring: Å ena sidan känner man att uppfyllandet är viktigt, men å andra sidan strävar man efter att likna Givaren. Är uppfyllandet viktigt eftersom det ger en energi för arbete, eller på grund av uppfyllandet själv? Exakt var får man sin energi och vad är ens mål: uppfyllande eller en anslutning med Givaren?

På detta sätt når man så småningom ett tillstånd av att bara tänka på formlikheten mellan en själv och Skaparen. Detta är dock inte heller så enkelt. Formlikhet är inte detsamma som en önskan att ge glädje till Givaren. Strävan att uppnå likvärdighet innebär fortfarande en förutsättning för sig själv. Även om jag önskar att ge, att glädja någon annan, och att älska, är det fortfarande något som jag vill ha, jag är närvarande i denna faktor.

Men är inte samma sak sann om att ge njutning: Kommer inte jag att ge den? Eller kanske finns det någon som kommer att göra det bättre än jag? Hur bra kan jag göra det utan att få någonting i gengäld?

Vi ser att arbetet innefattar många nivåer. Det omfattar fem hela världar där människan omprövar hela sin motivation och sina principer: För vilken sak är man beredd att göra insatser? Vad uppfyller en, och vad är ens inställning till Givaren? Detta är vad som får ens tillstånd att ändras och hjälper en att stiga från en värld till nästa.

I artikeln ”Gruppens syfte” skriver Rabash att när människan föds älskar hon bara sig själv, och kan därför inte röra sig det minsta utan att man själv tjänar på det. Men utan att frånsäga oss vår egoistiska kärlek är det omöjligt att nå fasthållande vid Skaparen, likheten med Hans egenskaper.

Därför behövs gruppen, för i den läggs begären och styrkorna från var och en samman. Alla kan då använda den väldiga gemensamma kraften för att ta avstånd ifrån det egoistiska begär som förhindrar en från att uppfylla syftet för vilket man fötts. Denna grupp måste bestå av människor som har ett gemensamt syfte. Då kommer de tillsammans att utgöra en enorm kraft som gör det möjligt för var och en av dem att kämpa med sig själv.

För att ta emot gruppens kollektiva styrka måste alla bidra med sin styrka till den och frånsäga sig själv, dvs. bara se sina vänners styrkor istället för deras svagheter. Om man bara anser sig själv stå aningen högre än dem, kan man inte förenas med dem, föra in sin kraft, och ta emot den gemensamma.

Plan

1. Den mänskliga naturen – egenkärlek.
2. Meningen med skapelsen – fasthållande vid Skaparen genom likhet vad gäller egenskaper med Honom.
3. Det är omöjligt att uppfylla syftet med skapelsen på egen hand, utan bara inom gruppen och genom dess kraft.
4. I gruppen måste alla vara likvärdiga i syfte, medel, och den egna upphävningen. Upphävning är bara möjlig genom att höja upp vännerna.
5. Miljöns storhet nås genom ord och handling.

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen, 2010-05-20 ( video | mp3), artikeln ”Gruppens syfte”.

En fråga jag fick: Vad är i slutändan hemligheten för att uppnå målet? Det måste finnas en sådan, eftersom bara en bråkdel av de som kommer till den kabbalistiska visdomen lyckas uppnå den.

Mitt svar: Jag ska dela med mig av en hemlighet: Om människan inte lämnar vägen, då spelar det ingen roll vad som händer henne längs vägen, hon kommer att uppnå målet. Det finns inga andra genvägar.

Människan går igenom mycket svåra tillstånd. Ibland blickar hon bakåt och kan inte tro att allt det hänt henne. Men det spelar ingen roll vad som sker, vid varje givet tillfälle måste man bara se ett mål framför sig, och det är nyckeln till framgång. Förutom detta är ingenting viktigt.

Därför kan jag bara önska människan en sak: Envishet med att uppnå målet! Ingenting annat kommer att hjälpa, vare sig ett begåvat medvetande, raffinerad känslighet, ansträngning, kunskap eller ens vänner vid din sida. Det enda du behöver göra är att greppa tag i målet med tänderna som en bulldog och inte släppa taget oavsett vad som händer.

Skaparen skapade viljan att njuta och fyllde den med Ljus. Skaparen och skapelsen var förenade som ett; ett begär, ett Ljus, och ett tillstånd av enighet. I kabbala kallas detta det allra första tillståndet – tillstånd #1. I det är alla begär, själar och världar fyllda med Oändlighetens Ljus som en enda och enkel entitet. Detta tillstånd hålls enbart samman av Ljusets kraft, Skaparens makt.

Efter att den första begränsningen (tzimtzum alef) tagit plats drog sig Ljuset tillbaka. Gradvis försvagade världarna Ljuset genom att skapa fördoldhet tills skapelsen började känna sig splittrad i små separata delar, isärtagna, delade av en explosion. Varje själ blev en liten separat skärva av det första tillståndet som existerade före explosionen. Detta kallas tillstånd #2.

Skillnaden mellan det första och det andra tillståndet orsakades av Ljusets försvinnande. En korrigering kommer att ske när de som är på den lägsta nivån kommer att begära en sådan genom att höja MAN. Ljuset kommer att återvända vid deras begäran, för skärvorna kommer att vilja återförenas.

Det finns ingenting förutom denna enkla princip. Det är det här vårt liv handlar om, och målet för vilket vi existerar. Vi behöver bara känna oss själva som separerade, splittrade skärvor som är avskurna från det förenade berget och att vi måste återförenas. Bara “Ljuset som omformar” kan åter limma oss samman till ett enda helt. Det kommer att föra oss tillbaka till det ursprungliga välvilliga tillstånd där vi alla var förenade och arbetade tillsammans som vältrimmade växlar. Vårt mål är att återvända till detta tillstånd.

Därmed består vårt mål av två delar:

1. Erhålla viljan att sammanlänkas med varandra.
2. Förstå att vi är oförmögna att göra det själva, och att höja MAN – be Skaparen om hjälp.

Vår förbindelse måste uppenbaras för att bli lika Skaparen, för att glädja Honom såsom Han glädjer oss. Genom att göra det uppnår vi likhet med Honom och når Hans status.

Hela vår svårighet ligger i det faktum att vi existerar i en värld av materia, och att vi måste avslöja den andliga världen härifrån. För att uppenbara den måste vi komma förberedda med ett begär, ett kärl som redan består av de två linjerna tillsammans, så att de kan förenas i en mittlinje, för det är just mittlinjen som uttrycker graden av vår likhet med Ljuset.

Utan de två linjerna, den vänstra och den högra, är det omöjligt att förena dem i harmoni och att bygga en kvalitet av Ljus mellan dem. Varken den högra eller den vänstra linjen har Ljusets kvalitet – den ska komma från mig, så att ”mörkret ska skina som Ljuset” – viljan att ta emot ska bli lik Ljuset!

Därför äger redan den minsta andliga graden, ”självavfärdande”, när jag går in i tillståndet av ett andligt embryo, rum i sammanlänkningen av dessa två linjer, vilket påverkar mig i harmoni och förbindelse mellan dem.

Aldrig på vår andliga väg kommer vi kunna känna Skaparen någon annan stans än i mittlinjen. Jag kastas in i andra tillstånd, men i så fall sliter jag mig bort från Skaparen. Jag kan bara känna Honom om jag befinner mig i mittlinjen, genom att forma den i mig. Det är som att balansera en vågs vertikala nål. En ”våg” (moznaim) kommer från ordet “öra” (awzen), hörsel, Bina.

Jag måste befinna mig på denna vertikala mittlinje – enbart där känner jag Honom. Detta är Zeir Anpins, Skaparens, linje. Och om jag går bara en aning åt sidan, försvinner Han!

Skaparen förvirrar hela tiden människan genom att hela tiden placera ut hinder framför honom längsmed hans andliga väg. Och det råkar vara så att det som gläder oss förvirrar oss ännu mer än bekymren. Vi upptäcker plötsligt extraordinära möjligheter, lyckas i näringslivet, får en chans att åka på en spännande resa, och många andra små frestelser som kommer till oss i varje ögonblick.

Detta föranleder oss att börja avslöja att vi inte har någon förmåga att kontrollera vår tillstånd utan stöd från miljön, som kallas ”ömsesidiga garantier.” Om jag inte har ett globalt, allmänt stöd, med tusentals människor i hela världen som också strävar efter att avslöja Skaparen, trots alla hinder som han medvetet placerar framför oss, så kan jag inte gå igenom de ”49 portarna” – de hinder som skiljer mig från Skaparen. Och då kan jag inte nå den sista, 50:e porten, där jag förenar mig med honom. (40 betecknar avståndet från Malchut till Bina, och 10 är min egen struktur. Tillsammans 50.)

Om jag inte är ansluten till människor som gör samma sak, då är det över för mig och jag kommer aldrig att uppnå målet. Jag sträcker ut arbetet över flera livstider, och tyvärr är detta vad som händer med människor.

Även konventionell vetenskap avslöjar nu att mänskliga tankar är sammanlänkade och överförs mirakulöst från den ena änden av världen till den andra. Forskarna förklarar detta med att säga att vår egen natur får oss att tänka i synkronisering. Men vi som studerar Kabbala förstår att vi helt enkelt är kopplade till varandra genom våra begär i ett gemensamt nät av själar. Det är därför mina tankar och önskemål förs över till alla andra.

Dessutom, om vi strävar mot andliga mål, kommer vi med denna tanke aktivt börja påverka alla och det sprider sig genom hela systemet. Ömsesidig garanti är denna inre avsikt, snarare än att skicka varandra SMS via telefon. Ömsesidig garanti är när jag tänker på det andliga, jag önskar det, och jag brinner med önskan att andra också ska tänka på samma mål. Då blir jag återlöst från Dödsängeln.

Om andra inte tänker på det här, kan ingenting hjälpa mig och jag kommer aldrig att kunna göra de rätta beräkningarna. Jag kommer alltid att bli distraherad av något annat. Jag kommer inte att få grunden, det anslutande nät som håller mig inne som en mor håller ett spädbarn i sina händer. Utan detta är det omöjligt att uppnå vårt mål.