Fråga: Hur undviker jag tendensen att den dagliga kabbalalektionen bara blir en vana?

Mitt svar: Detta är ett problem. Vanan fråntar smaken och föder en lättsinnig attityd, som förstör allt. Vi bör tillsammans kämpa mot denna tendens. Annars kommer vi inte kunna accelerera vår utveckling, istället kommer vi att behöva vänta på det andliga genombrottet i åratal.

Det är omöjligt att förändra detta system för det existerar redan. Du är redan kopplad till det; nu behöver du bara delta aktivt i det. Till samma grad som du är engagerad kommer du att se att alla de vänner som du tidigare ansåg vara okorrigerade, i själva verket utgör ett korrigerat system med dig som den enda okorrigerade delen.

Du vill inte förbindas med detta system, därför visar det dig andra människor som tycks existera runt om dig, var och en med sina begär. Men de existerar egentligen inte. Du kommer plötsligt känna att du existerar i ett fast system där bara du har fri vilja: att välja om du ska vakna för det andliga för att väcka dem, och de i sin tur väcka dig. Det här är detta systems lagar, och du är den enda som har fri vilja.

Men eftersom du ännu inte är villig att kopplas samman med det sätts en scen upp speciellt för dig: vänner, en mängd människor, denna värld runt om dig, hela denna cirkus i livet… Du har getts en möjlighet att organisera dessa krafter runt om dig så att de ska väcka dig till det andliga genom yttre påverkan. Börja använda din inneboende avund, ambition och ditt hat; var avundsjuk på andra, älska dem och hata dem, väck dig själv med alla medel och kvaliteter som du har fått.

Det här är anledningen till att det övre system som kallas malchut av evigheten framträder för dig som den värld du för tillfället ser omkring dig. Trodde du att det existerar uppe i himlen någonstans? Det är inte någonstans där ute, utan rätt framför dig. Det är bara din defekta syn som förvrider det till det här.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-05-23, artikeln “Kärlek till vänner (2)”.

Video | MP3

I artikeln ”Gruppens syfte” skriver Rabash att när människan föds älskar hon bara sig själv, och kan därför inte röra sig det minsta utan att man själv tjänar på det. Men utan att frånsäga oss vår egoistiska kärlek är det omöjligt att nå fasthållande vid Skaparen, likheten med Hans egenskaper.

Därför behövs gruppen, för i den läggs begären och styrkorna från var och en samman. Alla kan då använda den väldiga gemensamma kraften för att ta avstånd ifrån det egoistiska begär som förhindrar en från att uppfylla syftet för vilket man fötts. Denna grupp måste bestå av människor som har ett gemensamt syfte. Då kommer de tillsammans att utgöra en enorm kraft som gör det möjligt för var och en av dem att kämpa med sig själv.

För att ta emot gruppens kollektiva styrka måste alla bidra med sin styrka till den och frånsäga sig själv, dvs. bara se sina vänners styrkor istället för deras svagheter. Om man bara anser sig själv stå aningen högre än dem, kan man inte förenas med dem, föra in sin kraft, och ta emot den gemensamma.

Plan

1. Den mänskliga naturen – egenkärlek.
2. Meningen med skapelsen – fasthållande vid Skaparen genom likhet vad gäller egenskaper med Honom.
3. Det är omöjligt att uppfylla syftet med skapelsen på egen hand, utan bara inom gruppen och genom dess kraft.
4. I gruppen måste alla vara likvärdiga i syfte, medel, och den egna upphävningen. Upphävning är bara möjlig genom att höja upp vännerna.
5. Miljöns storhet nås genom ord och handling.

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen, 2010-05-20 ( video | mp3), artikeln ”Gruppens syfte”.

Uppenbarelsen är alltid personlig; den kan inte tas emot från någon annan. Någon annan kan bara lära dig läsa. Det måste finns någon som kan lära oss att läsa, eftersom att läsa och att skriva hör till den mänskliga nivån. Vi däremot, som börjar läsa, är på den djuriska nivån. Vi behöver alltså någon som är på den mänskliga nivån som kan hjälpa oss att stiga till den nivån och lära oss att läsa och att skriva.

Boken är hela skapelsen, från den ursprungliga planen hela vägen till den slutliga händelsen. För att uppenbara det, måste människan emellertid gå igenom berättelsen och skriva den på sitt hjärta (som versen säger, “skriv hela Toran på ditt hjärta”). Det är så vi förbereder våra andliga kärl.

När människan läser Toran lär hon sig från den Övre, och när människan skriver ner det blir hon likvärdig med Honom och börjar förstå Honom. Det är så man stiger till skapelseplanens nivå, slutet av boken.

Boken är planen för skapelsen, som uppnås vid slutet. Historien är vad vi läser och skriver ner inom oss genom att förändra våra begär och bygga bokstäver av dem. Därmed blir vi författarna genom att uppenbara dess Författare. Vi skapar en kopia av boken, och det utgör hela vårt arbete.

Författaren hittar inte på boken med sina egna tankar. Han befinner sig redan framför en färdig bok från himlen, och skriver av den. Han arbetar inte med sitt eget medvetande; han kan inte ens läsa eller skriva. Först måste han lära sig det. Om vi lär oss att läsa och att skriva, och kan skriva av hela skapelsen på oss själva, genom att följa Skaparens exempel, då kommer vi att erhålla titeln ”upphovsman”.

Skaparen är inte författaren, eftersom Han inte har skrivit någonting. Han aktualiserade allt med en tanke. Men vi uppenbarar Hans plan inom våra okorrigerade begär, och därför delar sig, för oss, Hans tanke upp i bok, författare, historia. Om jag lär mig att läsa, då börjar Hans tankar uppenbaras för mig inuti min materia och jag läser dem ur mig själv till den grad jag blir lik dem. Då skriver jag av det på mig själv.

Planen med skapelsen är den högra linjen, min materia är den vänstra linjen. Jag är mittlinjen, som skriver av denna tanke på min vänstra linje. Boken, författaren och berättelsen är Skaparen, skapelsen, och förbindelsen dem emellan, kallad Tora.

Från förberedelsen till den dagliga kabbalalektionen 2010-04-18, Shamati #197.

WMW | MP3

En fråga jag fick: Du säger att kabbala gör det möjligt för människan att nå evigt liv, men kabbalister dör. Så hur förklarar du detta?

Mitt svar: Kabbalisten dör i dina ögon eftersom du inte ser hans liv på samma sätt som kabbalisten ser det. Du ser bara en del av honom – hans kropp, som med säkerhet dör, precis som vilket annat djur som helst. Hans gudomliga, andliga del, som han har utvecklat inom sig, fortsätter däremot att leva i evighet. Ögonblicket då man erhåller denna del, får man den i sin besittning och den ger en känslan av evig existens; kvaliteten av skänkande som man har erhållit är evig.

Vi börjar förstå detta först när vi närmar oss machsom, när förkänslan av skänkande dyker upp i oss.  Ljuset som börjar nå människan, ger henne en känsla av vad det innebär att stiga över materien och att tänka något annorlunda, att relatera till andra ur skänkandets synpunkt. Människan existerar inte i skänkande ännu, men hon kan på något vis redan röra vid det. Sedan får hon en föraning om att det är möjligt att anpassa sig till denna kvalitet, en känsla som tillhör evigheten.

Före detta sker har människan inte förmågan att begripa, eftersom Ljuset inte är tillräckligt nära henne än, och orden saknar betydelse. Människan vill äta och vila, men evigheten verkar för långt borta och man känner den inte. Det är först när man börjar känna Ljusets anda i fjärran, som en vajande vind, som man börjar förstå att kabbalan innefattar befrielse från dödsängeln. När Ljuset drar närmare människan, ger det henne känslan att evigheten existerar.

Detta är det initiala kravet för den enda fria handling vi kan utföra. Vad behöver man annars frihet till? Vad annat har man att göra i livet, i sin djurkropp? Allt annat görs för dig från ovan; du gör det inte själv. Det enda du kan göra själv är att nå evigheten. Skänkandet är evigt, medan mottagandet är tillfälligt. Ljuset chochma kommer inte till oss för evigt, utan enbart om det upplevs inom Ljuset chassadim. Därför måste vi, för att erhålla evigheten, först erhålla viljan att skänka. Sedan, inom detta begär, kommer vi att kunna känna vårt liv som evigt.

Från den 3:e delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-04-15, artikeln “Friheten”

En fråga jag fick:Vad står bakom kabbalistiska termer? Vad är, till exempel, Zivug de Hakaa (parning under slag)? Hur kan jag föreställa mig det?

Mitt svar: ”Parning under slag” är när två motsatser kan förenas och träda in i varandra, särskilt som en följd av slag. Inledningsvis är de varandras motsatser, men var och en stöter ihop med sin egen natur. Även om de är av motsatt karaktär, stöter var och en av dem mot sig själv, vilket väcker en möjlighet att bli likadana i en önskan att förenas. Därav smälter de samman med varandra.

Jag är motsatsen till dig i alla mina egenskaper, men jag vill förenas med dig. Så jag anfaller mina egna egenskaper, omvandlar dem till att likna dina, och kan nu förena mig med dig. Detta kallas ”parning under slag”, till en sådan grad att vi går in i varandra och förenas på en nivå av djup förståelse och känsla, växer in i varandra och kompletterar varandra.