Vi har haft situationer där vi har arbetat länge på vissa projekt, och plötsligt har ett behov av att utveckla och genomföra ett nytt projekt dykt upp. Vi har upphört med allt arbete i vår fabrik och arbetat på det brådskande projekt en månad eller två.

Å ena sidan var detta vårt gemensamma beslut. Å andra sidan, vid den tidpunkt då beslutet fattades, var många saker inte klara för alla: ”Varför gör vi det här? För vad? Vi har att göra med någon form av gemensam spridning, och vad mer?” Folk förstod inte hur mycket det kan konsolidera dem, antända dem, hur mycket de skulle börja känna varandra, hur mycket det skulle brinna inom dem. De trodde att de inte hade något behov av detta: Att gå i alla riktningar, eller omvänt att gå in i något speciellt område?

Så jag var tvungen att ge instruktioner direkt så att alla skulle vara involverade just i detta. Efter det, förstod folk att det här var riktigt viktigt, även om många i början, var emot och några trodde att de bara behövde ägna sig åt den kabbalistiska visdomen.

Vi hade en vän som studerade med oss ​​i femton år. Han förstod I slutändan inte att spridningen blivit en nödvändig förutsättning för vår förening och anslutning, och var därför tvungen att lämna oss, för om två personer inte ger upphov till en tredje komponent, inte bryr sig om det som om det var deras lilla barn, och att de inte enas, det är inte en familj, utan helt enkelt två personer som lever tillsammans.

En familj är när det finns någon tredje sak gemensamt, och nu ska vi ut på ett sådant här projekt där vi alla är inblandade tillsammans, detta är vårt lilla barn, och det leder oss mot enighet och anslutning.

Förutom det, gav projektet oss en inre känsla av brådska, att vi behöver gå ut till folk och att det är vad de saknar. Vi gick ut till massorna, vi lovade dem allt vi kunde, och efter det befann vi oss i ett dilemma, ”Och vad mer? Hur ska vi uppfylla dem? Hur kommer vi att genomföra det vi lovade folket?” Du ser att de alla finns här bredvid oss, och du kan inte fly från dem någonstans som en resande cirkus.

Med andra ord, lovade vi dem avsiktligt många saker. Av detta följer att vi avsiktligt tog på oss stora ambitiösa uppdrag och vi lovade människor att vi skulle utföra dem. Vi satte oss i en fälla. Och vi har inget annat val än med fruktan, med skam, med inre darrningar, vara den sista med detta villkor som förpliktar oss att förenas, för annars kommer ingenting fram för oss, och vad ska vi göra nu? Var hittar vi den kraft som kommer att uppfylla allt som vi lovade folket?

Av detta följer att alla löften till de bredare kretsarna i samhället tvingar en person till en intern mobilisering, som ansluts med de andra, förpliktande sökandet efter en väg ut. Och det finns bara en väg ut: att ropa till Skaparen. Förenas och skrika till Skaparen.

Annars kommer de att slå dig. De kommer skambelägga dig. De kommer att relatera till dig med förakt. Allt det arbete som vi har gjort kommer i slutändan att bli negativ publicitet för dig. Du kommer att vara som alla andra av de partier och organisationer som bara lovar och inte heller ger något och inte heller kan göra någonting.

Därför är det särskilt nödvändigt att gå ut till de bredare kretsarna i samhället och lova saker, och efter det att klargöra hur man kommer att uppfylla dessa löften att inte skämmas för att gå ut på gatan. Skaparen ordnar sådana känslor av skam för dig som kommer att tvinga dig att förenas, att söka efter frälsning, och då kommer allt att bli bra.

[119117]

Ur ett föredrag om Spridning 10/17/13

 WMV |  MP3

Kategori: Andlighet, Dagliga kabbalalektioner, Disseminering, Grupp, Inre arbete - Kommentarer inaktiverade för Skäms inte för vad vi lovar