Fråga: Forskare tror att lathet är en av de mest användbara egenskaperna. De har bevisat att lathet förbättrar hälsan, gör oss mer produktiva, ökar kreativiteten, skyddar hjärnan från överbelastning, förbättrar koncentrationen, ökar hälsan, och förlänger livet.

Hur bekämpar vi lathet och bör vi bekämpa den över huvud taget?

Svar: Vi utvecklas i en pågående teknisk och psykologisk evolution. Som ett resultat, med vår teknik och de senaste kommunikationsmedlen, binder vi oss mer och mer och arbetar oavbrutet.

Så var det inte tidigare. Tvärtom, den större delen av tiden tillbringade människor hemma i sina byar, engagerade i många andra aktiviteter. Inte ens gemene man arbetade från gryning till skymning.

Allt började på artonhundratalet med utvecklingen av ångmaskiner och andra tekniska innovationer. Det visar sig att ju mer vi kan uppfinna, desto mer jobbar vi och spänner oss till en vagn som vi måste dra själva. Detta är fel.

En person borde arbeta mindre. Han borde sitta vid elden som i forna tider (bildligt talat), dansa på ängen, besöka vänner och släktingar, tillbringa den större delen av tiden i alla möjliga hem eller sociala tillställningar, och ha tid att koppla av. Men i alla fall, ägna inte all din tid åt arbete som ingen behöver, vilket bara görs för att lägga till nollor till någons konto.

Därför är det inte dåligt att vara lat, det är till och med fördelaktigt.

Fråga: Finns det något sådant som lathet i en persons andliga utveckling?

Svar: Ja, vi välkomnar det väldigt mycket. Andlig lathet hjälper en person att inte göra något överflödigt, annars leder det hela världen till förstörelse. Därför sägs det: ”Sitt istället för att stå. Stå istället för att gå” och så vidare. Det vill säga att lathet är nyttigt. Mindre rörelser leder till färre problem.

Från KabTV:s “Kabbalah Express”, 6 november 2020.

Kategori: Hälsa | Kommentarer inaktiverade för Användbar lathet

Vi måste alltid komma ihåg att vi tillhör en själ, en önskan, även om den krossades på grund av Adams synd. Vi är under regeringen av den enda kraft som kallas Skaparen. Det finns ingenting förutom detta: bara Skaparen och den skapade varelsen, som är två krafter mot varandra.

Den skapade varelsen splittrades i många delar, och nu finns det en person, ens familj, folket, landet, det kroppsliga livet, och det andliga livet, men vi måste försöka koppla ihop allt detta. Trots allt, när det gäller Skaparen, är allt ett – Skaparen flyttar hela skapelsen från separation till enhet. Genom analys och syntes av många motstridiga önskningar och tankar i ett försök att klargöra och förena dem tillsammans, kan vi avslöja Skaparen och uppnå Hans tankar och önskningar.

Därför blir utvecklingen av en person, som fram till nu var personlig, individuell, en integrerad process i dag. Mänskligheten känner sin fullständiga sammankoppling och oförmåga att separera från varandra. Världen går mot sin slutliga korrigering, och detta tillstånd kan inte uppnås av en liten grupp eller ett land utan bara av hela världen. Skaparen leder oss dit och ser vår önskade framtid på detta sätt.

Gruppen Bnei Baruch existerar bara för att hjälpa Skaparen att implementera denna korrigering i hela världen och för att uppenbara Honom för alla, genom att kommunicera metoden och kraften av korrigering till människor.

Från den tredje delen av den dagliga kabbala-lektionen, 18 november 2020, “Connecting the World in the Last Generation”

Kategori: Adam, Kollektiv själ | Kommentarer inaktiverade för Inte ensam utan alla tillsammans

Årsdagen av Baal HaSulams bortgång, vår lärare, är en speciell dag. Det här är själen som förbinder oss med Skaparen, personen som öppnade portarna till kabbalans visdom för den sista generationen, i vilken vi lever.

Utan hans undervisning skulle vi inte kunna tilldelas det vi redan har fått och fortfarande kan få i framtiden. Kunskapen, hela tillvägagångssättet, metodiken, och stadierna av uppnående, allt detta förbereddes för oss av Baal HaSulam. Naturligtvis kommer allt till oss från Skaparen men genom denna stora själ.

En av anledningarna till att kabbalans (mottagande) visdom har ett sådant namn är att den förs vidare från generation till generation. Varje elev måste ha en lärare. Endast exceptionella individer med speciell hjälp från ovan kan direkt nå Skaparens uppnående av sig själva. Därför måste vi alltid vara förbundna med de vise som har uppnått andlighet, de stora kabbalisterna, så att vi kan avancera från generation till generation.

Allt beror på i vilken utsträckning en person kan följa läraren. Alla har sina egna svårigheter i detta. Det är naturligt eftersom det är så här graderna är ordnade uppifrån och nedåt. Det är svårt för den lägre att övervinna sin egoism och ansluta sig till den övre.

I vår värld, på den animerade nivån, finns det inget sådant problem eftersom naturen tvingar ett barn att vara beroende av vuxna. Men i den grad av människa där du behöver studera kabbalans visdom, är detta inte lätt att göra. Där måste vi buga och maximera lärarens storhet för att lära av honom.

Detta är naturligtvis inte för att hedra läraren utan bara för elevens bästa. Om eleven känner sig mindre än läraren kommer han att kunna buga mer och ta emot av läraren. I den här världens vetenskaper är detta krav inte så kategoriskt, där måste studenten trots allt vara kritisk mot läraren och kolla upp honom.

I kabbalans visdom kan en person emellertid inte uppnå någonting om han inte bugar inför Skaparen. Därför, så mycket som han bugar för allt han får av läraren, som lär honom från de källor som kom från lärare i alla generationer, så mycket uppnående får han. Endast i denna form kan den lilla ta emot från den stora.

Därför måste vi förstå vilken exceptionell och stor man Baal HaSulam var. Vi måste acceptera alla hans verk och arv utan någon som helst kritik, sedan kan vi hoppas att vi kommer att börja knyta an till hans själ och genom honom ta emot den övre kraften från Skaparen.

Från den dagliga kabbala-lektionen 10/10/19, “Baal HaSulam Memorial Day”

Kategori: Andlig lärare, Baal HaSulam | Kommentarer inaktiverade för Baal HaSulam—Kanalen för vår förbindelse med Skaparen

Från min Facebooksida: Michael Laitman, 2020 sep 22

En kall, regnig kväll i februari 1979, när jag gjorde min vanliga djupdykning i kabbalaböcker med min vän Chaim Malka, insåg jag att det var hopplöst. ”Chaim,” sa jag, ”vi ska hitta en lärare just nu.” Vi satte oss i bilen och körde iväg till Bnei Brak, en ortodox stad där jag hade hört att folk studerar kabbala. När regnet öste ner på vindrutan; körde jag nästan blint, i noll sikt. Men jag drevs inifrån; jag var tvungen att fortsätta.

Väl inne i staden hade vi ingen aning om vart vi skulle ta vägen. Plötsligt såg jag en man stå på trottoaren och väntade på att få korsa gatan. I ösregnet var han den enda i närheten. Jag rullade ner fönstret och skrek genom ösregnet: ”Var studerar de kabbala här?!”

Mannen tittade nonchalant på mig och sa: ”Sväng vänster och kör mot fruktträdgården. I slutet av gatan ser du ett hus mittemot den; det är där de studerar kabbala.”

I det huset vid fruktträdgården träffade jag min lärare, Rav Baruch Shalom HaLevi Ashlag (Rabash), den förstfödde sonen och efterträdaren till Rav Yehuda Leib HaLevi Ashlag, 1900-talets största kabbalist, som var känd som Baal HaSulam, författare till Sulam (Stege), efter sin Sulam-kommentar till Boken Zohar.

Under de följande tolv åren fungerade jag som personlig assistent till Rabash och blev hans främsta lärjunge. Jag pluggade med honom tre timmar på morgonen och två timmar på kvällen med alla andra. Jag studerade också med honom när vi var ensamma då jag tog med honom på hans dagliga utflykter till stranden eller till parken. Jag studerade med honom varannan helg när vi två tillbringade helger i varandras sällskap, och jag studerade med honom när han var inlagd i en månad vid två tillfällen. Jag ställde alla möjliga frågor till honom om andlighet, vare sig det var under lektionerna eller när jag körde bil, eller vid något annat tillfälle. Jag frågade honom för att jag behövde veta. Jag visste att han var den siste av mohikanerna, den sista länken i en släktlinje som sträcker sig årtusenden tillbaka, och jag visste att jag skulle behöva hålla igång den läran. Jag spelade in varje lektion och antecknade hans ord. Jag absorberade från honom allt jag kunde, ordens yttre och inre betydelse, så jag kunde föra dem vidare när det var dags.

Efter några år, när Rabash berättade för mig att jag behövde vänner att utöva andligt arbete med, kom jag med fyrtio elever till honom. Till dem började han skriva sina ovärderliga essäer om ens framsteg från en vanlig person till en kabbalist – d.v.s. en som känner till den mänskliga naturens innersta finesser och ens förhållande till Skaparen.

Essäerna som Rabash skrev banade väg inte bara för hans elever, utan för oss alla, varenda person. Nu är dessa essäer en fyr som visar vägen för alla som vill uppnå andlighet. De lär oss hur vi ska förhålla oss till varandra och hur vi ska förhålla oss till de känslor och tillstånd vi upptäcker inom oss på vägen. Rabash, ungefär som sin far på sitt eget sätt, var en pionjär, en banbrytare av oändligt mod, medkänsla, och kärlek till mänskligheten.

Efter hans bortgång 1991 bad folk mig att börja undervisa. Rabash hade uppmuntrat mig att undervisa medan jag fortfarande var med honom, så när folk kontaktade mig samtyckte jag och bildade en studiegrupp som vi kallade Bnei Baruch (Baruchs söner). Vi strävade verkligen då och strävar nu att förtjäna namnet och vara min lärares andliga barn.

I dag, när vi firar 29-årsdagen av hans bortgång, är det min förhoppning att vi kommer att fortsätta att förtjäna namnet Bnei Baruch, att vandra på hans väg av kärlek och enhet, och att sprida kabbalans autentiska visdom över hela världen till varje törstig själ.

”Och när jag väl har skaffat mig en kärleksdräkt börjar gnistor av kärlek lysa inom mig, hjärtat börjar längta efter att förenas med mina vänner, och det verkar som om mina ögon ser mina vänner, mina öron hör deras röster, min mun talar till dem, händerna omfamnar, och fötterna dansar i en cirkel, i kärlek och glädje tillsammans med dem. Och jag stiger över mina kroppsliga gränser och glömmer det stora avståndet mellan mina vänner och jag… och det förefaller mig som om det inte finns någon verklighet i världen förutom mina vänner och jag. Efter det är även ”jaget” annullerat och nedsänkt, förenat i mina vänner, tills jag står och deklarerar att det inte finns någon verklighet i världen utom vännerna.” (Rabash, Brev nr 8)

Kategori: Andlig lärare, Rabash | Kommentarer inaktiverade för ”Min lärare och jag”

Kategori: Kropp och själ | Kommentarer inaktiverade för Vad är själens embryo?

Kategori: Barn, Utbildning | Kommentarer inaktiverade för Det eviga problemet med föräldrar och barn

Fråga: Hur är det möjligt att acceptera och älska alla människor? Det finns trots allt galningar och mördare bland dem.

Kategori: Perception | Kommentarer inaktiverade för Hur vi utvärderar världen

Kategori: Kollektiv själ | Kommentarer inaktiverade för Ansvarig för andra

Kategori: Religion | Kommentarer inaktiverade för Kabbala är inte en religion utan en vetenskap

Kategori: Globalisering, Hälsa, Kris, Okategoriserad | Kommentarer inaktiverade för Coronaviruset förändrar verkligheten, Del 2