Rytande tystnad

Publicerat fredag, 16 mars, 2012

Fråga: Hur kan vi förbereda oss för den tysta inre kongress som vi beslutat att ha, så att vi tack vare denna tystnad och inre koncentration kommer att nå maximal andlig utveckling och stiga till en ny nivå?

Svar: Efter den mycket lyckade kongressen vi hade, efter tre dagar av otroligt upplyftande andlig erfarenhet från denna omskakande och underbara festival, bör vi även förstå att huvuddelen av vårt arbete görs i det inre. Självklart var det inte bara inre arbete under kongressen, men denna sorts arbete kräver inte någon yttre rörelse.

De miljontals vänner som studerar tillsammans med oss och är bundna till os i själ och hjärta behöver inte heller resa någon stans. Vi måste göra vårt inre arbete, som är riktat mer åt det inre, ansluta våra hjärtan och hjärnor till varandra, och binda oss samman på ett mycket djupt plan. Därför behöver vi ibland vara tysta, dra oss tillbaka in i oss själva, och försöka koppla samman där. Denna sorts arbete kräver stor ansträngning, större än den som behövs för att hoppa och dansa. Det är ett mycket svårt arbete som kräver den yttersta inre ansträngningen.

Vi måste anstränga oss så att alla tillsammans kommer att känna denna inre kongress. Kabbalister säger att för att nå tillståndet ”Hör o Israel” (som är en mycket hög nivå, från GAR de Zeir Anpin och uppåt), förberedde de sig i två timmar i den materiella världen, satt tysta och förberedde den önskande intentionen.

Måltiderna hos min lärare ägde även de rum under absolut tystnad. Det var förbjudet att tala med personen bredvid dig. Vi åt den enkla mat som fanns där, drack, och förblev tysta. Efter en halvtimma talade Rabash i några minuter, därefter tog det slut.

Flera handlingar ägde rum i det tysta, i det att man höll tyst. Ibland sjöng någon och de andra var tysta. Om fredagskvällarna hade vi en måltid i en och en halv timma då vi inte ens åt för att vi redan var mätta. Varje person fick ett litet äpple, ett glas maltöl, och en liten bit bröd så att alla skulle kunna välsigna tillsammans. Så passerade två timmar utan någon rörelse eller några ord.

Ibland brukade Rabash under en lektion eller en måltid säga ”Låt oss tänka!”, och han slöt sina ögon och sänkte sitt huvud, som om han sov, i ungefär 40 minuter.

Poängen är att vi måste göra mycket inre arbete. Efter lektionen går vi ut i världen och kommer in i dess turbulens, flyger med dess orkaner som kastar oss från ett tillstånd till ett annat. Man har ingen chans att stanna upp och tänka, att vara med sig själv, att internalisera det man hört, att sätta saker på sin rätta plats, och göra självrannsakan. Till sådana klargöranden kommer vi bara sällan, vid tragiska tillfällen.

Så jag tror att vi måste vara tysta. Men för att göra det måste vi vara förberedda för den inre förbindelsen så att vi inombords kommer att känna en mäktig kraft, ett utrop, sång och dans, alla våra studier. Det ska inte bara vara en tystnad, utan en rytande tystnad!