En fråga jag fick: I kabbala betyder ”att komma ut ur exilen”, eller att vilja komma ut ur exilen, att höja sig över sin egoism. Men varför skulle människor vilja komma ut ur den? En människa känner att den egna egoismen är hon själv. Varför skulle hon vilja komma ut ur sig själv?

Mitt svar: Eftersom det är oundvikligt! Skaparen är Ljuset som skapade vår önskan. I bland lyser Han för en person med mycket Ljus, och ibland inte så mycket. Han använder dessa förändringar för att bygga nya önskningar inom oss. Men Han fyller inte dessa önskemål, Han väcker dem bara och får dem att växa.

Det är därför vi, för var dag, mår sämre i varje aspekt av våra liv. Det är också därför vi vill ha förändring: vi vill att förändring ska ske för att vi ska må bra i vår önskan att få njutning.

Och så dyker en dag en liten gnista upp i vårt begär, som kommer till oss från Skaparen själv. Det är en gnista av Ljus, skänkandets egenskap, och från denna gnista eller vilja, börjar vi längta efter skänkandet.

Först förstår vi inte vad det är vi vill ha. Vi känner bara att det vi vill ha måste komma från en annan värld. Plötsligt börjar vi känna att det är meningslöst att ta emot, att det inte finns något slut på mottagandet, och att det inte har någon mening. Vi vill ha något annorlunda.

I stället för frågan ”Hur kan jag känna mening i livet genom att få njutning?” uppstår en ny fråga för personen: ”Hur kan jag känna mening i livet genom att ge glädje till någon annan?” Denna fråga är hämtad ur en önskan som kallas punkten i hjärtat.

Gradvist fortsätter människan att växa och når Lo Lishma, ett andligt sökande för egen skull, och därifrån når han Lishma – för skänkandets skull.

Kategori: Andlighet - Inga kommentarer →