Fråga: Om jag studerar i en virtuell grupp och inte upplever allvarliga hinder, kan jag då forma en bön till Skaparen baserad på vanliga materiella problem på jobbet eller hemma?

Svar: Det finns ingen anledning att leta efter störningar varken i en virtuell eller i en fysisk grupp. Hinder kommer av sig själva ur vår vilja att verkligen komma närmare och förenas med varandra. Då börjar problemen! Och om du inte har några problem, börja komma närmare de andra och börja förstå dig på dem.

Hinder kommer i enlighet med tillståndet. När människor håller ett visst avstånd uppstår inga problem mellan dem. Vi ser att vår värld närmar sig demokrati. ”Demokrati” är den största blåsningen, när jag kommer längre bort från dig, och du längre bort från mig. Nu kommer vi nästan inte i närheten av varandra, och vi säger att alla är fria: ”Det här är mitt, det här är ditt; rör inte det som är mitt, så kommer allt att bli bra”.

Men det här är inget idealiskt sätt att relatera till varandra, då vi på intet sätt är förbundna med varandra! Vad litet som helst som vi ska få från varandra, ger vi till varandra via någon sorts buffert. Men på alla andra vis rör vi inte alls vid varandra. Och när vi inte gör det är det inga problem—vårt ego är med på detta, och det är det mest bekväma alternativet för det. Det är anledningen till att den moderna världen har kommit till demokrati, beskyddandet av individuella rättigheter, och så vidare.

Men om vi börjar agera på det här sättet i grupperna kommer vi aldrig att nå enighet. Demokrati kommer inte att kunna leda till enighet om allt görs med handskar på och genom att hålla ett visst avstånd.

Vi har kunnat göra så fram till nu. Men nu, oavsett hur mycket vi stretar emot, finns det inget val: Naturen pressar oss, tvingar oss att förenas och etablera en kontakt. Även om vi fortfarande försöker hålla avstånd och samma demokrati, visar naturen oss att vi är förbundna med varandra. Det är här problemen börjar!

Jag kan inte komma vidare! Större avstånd är omöjliga enligt den form naturen visar mig. Den visar mig att jag är förbunden med alla andra, och att jag samtidigt inte vill vara förbunden med dem. I grund och botten är detta den moderna krisens kärna.

Men i gruppen behöver vi verkligen arbeta i hjärtat. Det spelar ingen roll om vi är tillsammans i ett rum eller bakom datorskärmar i ett virtuellt klassrum. Nyckeln är att undvika att leda oss själva vilse om att vi har uppnått någon form av förbindelse. Detta är ett stort problem eftersom man övertygar sig själv, på grund av egoismens försvarsförmåga, att allt är OK och att man har tillräcklig förbindelse med andra. Man glömmer det fullständigt och upplever många störningar.

Men när vi vill få klarhet i detta och vi gör det tillsammans, då börjar vi arbeta med det och uppenbarar ondskans kraft, som separerar oss och våra hjärtan. Detta är inget lätt arbete.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.07.28, Shamati #218

WMV |  MP3