Världen rör sig mot ökad integrering. Frågan är om vi först ska genomgå ett slags utjämnande för att sedan nå enighet, eller vice versa. Ryska forskare utvecklar egna koncept rörande hållbar utveckling och anknyter till Vernadskys idé om en medvetandesfär (noosfären, en biosfär som påverkas av mänskligt medvetande). Kommer mänskligheten att kunna komma över sin egoism och sin aggressivitet och därmed skapa ett nytt samhälle?

Allt beror på den skapades vilja. Allt runt omkring oss förblir i ett oförändrat tillstånd: Vi är omgivna av Oändlighetens Ljus, Skaparen, naturen. Det är inte viktigt vad vi kallar det; det är den perfekta egenskapen av givande och absolut kärlek som härskar i världen och som fyller allt med sig själv.

Men vi kommer inte att kunna uppenbara detta övre Ljus, Skaparen, och Hans relation med oss utan att ha rätt verktyg, rätt begär, kelim (kärl). Därför består hela den kabbalistiska vetenskapliga metoden av hur man ska göra sig själv värdig att känna Skaparen.

Skaparen är alltid vänlig och uttrycker godhet, skänkande och kärlek. Den största njutningen av alla är att känna Hans kärlek till oss. Det enda problemet är att den bara kan kännas inuti kärlen av skänkande, eftersom denna förnimmelse omedelbart försvinner när den kommer i kontakt med de egoistiska begären.

Det visar sig att från mitt håll är det enda kärl som är värdigt att uppenbara Skaparens relation med mig rädslan att jag kanske inte kommer att kunna ta emot Hans kärlek till mig och korrekt besvara den. Om Hans relation till mig ska uppenbaras — och det är den enda njutning som verkligen existerar i naturen — då måste jag vara redo att ta emot den i kärlet som kallas ”skälvning”. Jag är rätt att använda denna kärlek för min egen njutning, njuta av den egoistiskt. Istället vill jag besvara Honom med samma sorts attityd.

Det kallas skälvning eftersom jag vid varje givet ögonblick måste vara rädd för det faktum att min relation kan gå i kras. Den kan vändas runt, och istället för att tänka på Honom skulle jag kunna börja tänka på mig själv.

Men min förmåga att alltid vara lika kärleksfull mot Honom som Han uppenbarar Sig Själv mot mig beror på Hans påverkan på mig, vilket innebär att om jag känner denna rädsla eller inte beror på Skaparen. Jag ber Honom ge mig detta; denna rädsla har min högsta prioritet. Så fort jag uppnår rätt rädsla i rätt form och styrka kommer jag omedelbart att börja känna Hans relation till mig.

Det är som om jag ökar spänningen till en lampa tills den plötsligt börjar lysa! Från och med det ögonblicket kan vi se att den lyser. På samma sätt befinner vi oss i ett hav av kärlek och skänkande som kommer från Skaparens sida, och samma ögonblick som det villkor inom mig som kallas ”rädsla” implementeras på rätt nivå, kommer jag att börja uppenbara Skaparens kärlek inuti min skälvan.

Följande två villkor beror helt och hållet på Honom:

1. Skapandet av det kärl som garanterar denna rädsla inom mig. Annars kan jag inte lita på mig själv. På så vis är jag fullständigt beroende av Hans hjälp som kallas ”det omformande Ljuset”;
2. Tillfredsställelsen, uppenbarelsen av Hans kärlek till mig, på ett sådant vis att jag accepterar den när den uppenbaras och rätt relaterar till den. Jag vill inte att denna kärlek ska göra att jag försummar att besvara Honom, så att jag inte plötsligt faller ner i egoism.

Det visar sig att jag i byggandet av kärlet (begäret), i dess tillfredsställande, och i resultatet av tillfredsställandet, är absolut beroende av Skaparen. För att kunna nå fasthållande vid Honom behöver jag den rädsla från vilken mitt andliga kärl byggs, mottagande av Ljuset, och resultatet av detta mottagande.

Om jag bryr mig själv om att förverkliga dessa villkor i rätt form i relation till min nivå kommer jag att nå fasthållande. Jag kommer att skapa det andliga kärlet och ta emot tillfredsställelse i det. På så vis når vi målet: fasthållande vid Skaparen.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.06, Shamati #38

WMV |  MP3

Vi måste uppnå vår natur, inklusive alla övertramp och misstag, för annars kommer vi inte kunna stiga över dem och uppnå Farao inom oss, för att förstå hur mycket han står i vår väg.

Vad betyder “Släpp mitt folk”? Vem är det som släpper mig? Det står att Farao till och med följer med den Israeliska nationen under dess uttåg ur Egypten. Det vill säga, att vi måste gå igenom olika urskiljningar för att bli redo för uttåget, och då kommer vi ut! Farao håller tillbaka oss tills vi blir tillräckligt starka och redo.

När vi bryter igenom barriären till den andliga världen och passerar machsom, betyder det att vi har ett begär efter och en kraft för det, men om vi ännu inte har begäret kan vi inte passera det. Farao hjälper oss alltså enbart genom sitt motstånd!

Så stiger vi över alla hinder, och tack vare det erhåller vi skänkandets kraft, motsatsen till egoismen, skärmens stabilitet. Vi ökar vårt begär och vår längtan efter andligheten. Alla “antikrafter”, alla störningar och allt lidande uppenbaras enbart för att stärka och lära oss.

Så bör vi se på alla våra tillstånd, varje tanke eller känsla som kommer till oss naturligt, och veta att precis det är platsen för vårt arbete. Vi innehåller ingenting alls som okorrigerat kan lämnas åt sidan.

Först uppenbarar vi graden Chafetz Chesed (att bara vilja skänka), och stiger över våra egoistiska tankar och begär, samtidigt som vi erkänner att de är övertramp och misstag; vi uppenbarar att allt kommer från den enda övre kraften, skänkandet. Då uppnår vi kärlekens band, och utför mottagandehandlingar för att ge, och genom dem börjar vi uppnå det som kallas kärlek.

I slutändan stiger vi till ett tillstånd som kallas Keter, som inte hör till det materiella eller någonting som har sitt ursprung under det. Det innehåller enbart den ursprungliga orsaken till allt som sker under det. Allt som sker under Keter till Malchut själv är nödvändigt, bara för att ge Malchut möjligheten att själv stiga upp tillbaka och bli lik Keter.

I slutändan etablerar vi därför samma attityd till Skaparen som Han har till oss, över vår materia och som sker i oss. Då håller vi inte kvar någon koppling till någonting vi gått igenom, erfarit, beslutat, gjort, eller uppenbarat, varken från Hans sida eller från vår.

Allt detta blir fullständigt  upphävt, och enbart Hans initiala, fundamentala attityd till oss och vår attityd till Honom uppenbaras. Det innebär att vi uppenbarar allt enbart inom Keter, i kärlekens Ljus, när vi över huvud taget inte bryr oss om någon handling eller gåva, oavsett om vi tar emot den för skänkandets skull eller skänker för skänkandets skull. Alla skillnader försvinner och allting smälter samman i uppnåendet av enighet.

Materia och mottagandets form upphör att existera eftersom de ursprungligen skapades av Skaparen enbart för att göra det möjligt för oss att uppnå den första, ursprungliga punkt med vilken Skaparen påbörjade skapelsen.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.01.03, ”Den kabbalistiska visdomen och filosofi”, del 6

WMV |  MP3

Ljuset bygger vår förbindelse och vi kommer att avslöja Skaparen endast inuti det. Vi måste sträva efter detta, inte för vårt eget bästa, utan bara för att skänka Honom glädje. När vi uppnår kärlek till Skaparen kommer vi att upptäcka Hans kärlek till oss. Alla våra studier är ämnade att avslöja eller uppväcka vår kärlek till Skaparen.

Självfallet så känner vi inte det minsta behovet efter detta. Vi påminns om den Övre Kraftens existens endast när vi mår dåligt. Det är vår natur att handla endast när vi saknar något, begära att kunna komplettera och uppfylla oss själva.

Vi känner inte något behov av Skaparen och att dessutom älska Honom. Men vi försöker att artificiellt sträva efter Skaparen genom att arbeta i gruppen, gradvis framkallar vi Ljusets influens över oss, som ger oss speciella egenskaper av kärlek och givande.

Denna egenskapen kan riktas endast mot Skaparen för att Han är den enda existerande förutom oss. Men hursomhelst, för att kunna nå Honom har vi blivit placerade i ett speciellt tillstånd kallat ”denna världen”. Här kan vi med hjälp av familj och vänner göra ansträngningar och öva oss i att skaffa kärlek till den rätta omgivningen. Då kommer vi att gå från att ha kärlek till skapelserna till nivån av kärlek till Skaparen.

Det är så vi kommer ur egoismen, skiftar från egenkärlek till kärlek till vår nästa, och genom vår familj och våra vänner skaffar vi kärlek till Skaparen.

Då uppenbarar vi den sanna naturen av ”medlen” vi har använt. Det visar sig att Skaparen delade upp vår verklighet på detta sätt för att ge oss möjlighet att komma till Honom genom dessa ”övningar”. I verkligheten finns det inget förutom mig själv, som införlivar hela verkligheten och Skaparen som är ovan det.

Så låt oss bygga intentionen att mottaga Ljuset som reformerar från våra gemensamma studier för att uppenbara kärlek mellan oss och vår kärlek till Skaparen.

Från den första delen av den Dagliga Kabbala Lektionen 11/24/10, Zohar

Video MP3

Kärlek är inte bara skänkande men också mottagande.

Fråga: Vad tar jag emot och vad ger jag?

Svar: Din vilja och inget mer. Vi måste trots allt skapa en förbindelse lik Skaparen mellan oss. Om vi existerar i kärlek, då enligt lagen om likvärdighet av form uppenbaras det övre ljuset mellan oss.

Du måste förbereda kliet, som är en typ av förbindelse, inget mer. Då går lagen om likhet in och inom denna förbindelse uppenbaras Skaparen. Det räcker med att börja begära det, eftersom du är ett begär. Genom att göra så, förbereder du nätverket, en rätt förbindelse mellan delarna i systemet, och som ett resultat blåser Skaparen liv i det.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-10-29, The Writings of Rabash

Principen älska din nästa som dig själv sammanfattar alla principer. Vi verkställer principen rädsla och principen kärlek genom enhet, genom att annullera oss själva inför gruppen, och genom ömsesidig garanti, genom att ta emot Ljuset som Förändrar. Ljuset ger oss ett tillstånd av rädsla och sedan kärlek.

 Allt detta sammantaget kallas ”att utföra de 613 buden”. Detta handlar om korrigering av begär. Varje begär neutraliserar dess egoism och erhåller en skärm, avsikten att ge.

 Jag ser inte stegens steg i förväg. Jag bygger dem själv genom självförsakande, som får mig att hålla fast vid gruppen mer, och fastare. Det är så ett enskilt Kli formas i mig, riktad mot den enskilda Skaparen. Detta kräver principen som kallas ”enskildhet motsvarar enskildhet”.

 Alla våra ansträngningar och korrigeringar är ämnade denna enhet. En människa urskiljer det genom att arbeta i dess riktning och undertrycka allt annat. Vem bildar hon en enhet med? Med gruppen, som hon utvärderar genom att använda endast ett kriterium: målet. Hon ansluter till endast denna punkt i målet, som finns i gruppen, och ingenting annat inuti eller runt omkring henne. Hon knäböjer inför enhet, och fokuserar på det.

 Då är hon i enskildhet och hon bildar en enhet med den enskilda gruppen, och avfärdar allt annat i sina begär för att uppenbara den enda Skaparen som är God och Gör Gott: kvaliteten givande. Så, genom kärlek till andra upptäcker en människa kärlek till Skaparen.

 Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-10-28 “According to What is Explained Concerning Love Thy Friend as Thyself”

Varje person vill leva i en värld byggd på kärlek, ändå tror ingen att detta är möjligt.

Men tänk om det vore möjligt att göra världen så? Vi lever i en värld som är fientligt inställd till oss, där alla slåss och konkurrerar med varandra, och där livet blir värre och värre.

”En person är en liten värld”; människans vrede och grymhet mot världen börjar vända sig mot honom när han förverkligar sina egoistiska begär och hatar sig själv. Denna delade personlighet blir mer och mer framträdande.

Föreställ dig nu att du kunde skifta din syn och alla dina förhållanden till vägen om omsorg och kärlek. Tänk om vi plötsligt kunda höja och korrigera hela världen så att ingen skulle stjäla, ingen skulle skada en annan person, och ingen skulle använda andra på deras bekostnad? Vi skulle se en omvänd värld och ingen skulle vara rädd att deras liv i morgon skulle vara förstört. Folk skulle inte vara rädda att vi i morgon kommer att förstöra jorden och begrava oss under avfallet från vår egen produktion.

Kärlek skulle tvinga oss att agera på det bästa och mest korrekta sätt. Vi skulle inte behöva leta efter miljarder yrken bara för att hålla befolkningen sysselsatt, producera saker ingen behöver. Även om de inte arbetar, skulle varje person få det som han behöver därför att då skulle folk inte heller behöva något överskott eftersom de skulle leva i en snäll, älskvärd värld.

Då skulle vi inte förorena jorden med onödiga produkter, som är 90% av alla de saker som produceras. Om vi ser på naturen går inget till spillo. Titta på hur livet är organiserat i djurriket, från början av skapelsen till dess slut, i alla de former som ingår i naturens kretslopp där allt används upprepade gånger till 100% kapacitet.

Alla cykler är helt stängda, med undantag för sakerna människan gör. När människan producerar någonting, ger han det inte tillbaka till naturen i naturlig form, men bara i form av toxiner som förgiftar naturen.

Men, om vi behandlade varandra med kärlek, skulle vi göra världen absolut ren! Kärlek skulle se till att vi inte kräver något överskott för oss själva och då skulle allt normaliseras. Hur annorlunda skulle saker vara från i dag där alla hav är fulla av sopor och radioaktivt avfall.

Det enda vi saknar i vår värld är uppmärksamhet mot varandra och ömsesidigt deltagande i det integrerade systemet, och vi kommer att komma dit ur förtvivlan.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-10-24, “Matan Torah”

Andlighet existerar inte i något fjärran rum utan är dold bland våra egoistiska relationer.

Detta är precis vad vi bör tänka medan man läser boken Zohar.

Fråga: Vad är skillnaden mellan Ljuset som vi försöker få ut ur Zohar och Ljuset som annullerar oss och hänvisar oss till den animala nivån?

Svar: Det finns bara ett Ljus, men sättet på vilket det uttrycks beror på oss. Det är som elektricitet, som antingen kyler eller värmer någonting beroende på vad man kopplar den till.

Hur Ljuset uttrycks beror på en persons förberedelse, men Ljuset självt förändras inte – inte heller dess intensitet förändras, inte heller dess natur. Det står skrivet att Skaparen förblir i vila, Han är ”God, som gör gott”, Oändlighetens värld.

Systemet av sammankopplingen mellan själarna som skapades av Skaparen i Oändlighetens värld avtäcks gradvis, steg för steg. Avtäckningens natur beror av min förberedelse, min attityd till denna process – huruvida jag åtrår den eller inte.

När jag ser processen som åtråvärd, eftersom den för mig närmare Skaparen och det är det viktigaste som finns för mig, då känner jag att ”jag är min käras och min kära är min”. Det betyder att jag alltid är i ett tillstånd av uppgång; jag är rättfärdig för jag berättigar Skaparens alla handlingar. Jag är i Oändlighetens värld, i fred.

Men, om jag önskar vara närmre Honom bara när det gynnar mig, då beror min kärlek av vad jag tar emot. Det betyder att jag går från uppgångar till nedgångar beroende av hur jag känner mig, och därför är jag en syndare. Jag beror av förhållanden, inte av kärlek. Allting förändras – ibland till det bättre och ibland till det sämre. Alltså, det som förändras är inte ljuset, utan jag själv – min attityd till min Kära.

Vi kan betrakta detta genom ett känt exempel: en ung kvinna (själen, Shechina, Malchut) strävar efter att få vara med sin nödlidande kära (Zeir Anpin, Skaparen) för den oberäknande kärlekens skull, medan hennes familj (egoistiska släktingar, Klipot) är emot deras sammangjutelse och erbjuder henne en annan friare – en som är rik och endast bryr sig om uppfyllelse, och allt beräknas så.

Från den andra delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-09-15. Zohar.

Det spelar ingen roll om min kärlek är fysisk eller andlig. Nyckeln är att jag uppfyller en annan persons begär. Men vad ska jag göra om jag inte förstår hans eller hennes begär? Det blir då nödvändigt att ha begär som är något liknande de av våra nära och kära.

I kabbala kallas detta ”likhet i form”. Var och en av oss har utan tvivel olika begär, men för mig att förstå dig bör formen av ditt begär vara lik mitt. Detta gör det möjligt för mig att skapa en inre modell som liknar ditt begär och från denna modell veta hur och vad jag kan ge dig. Genom att föreställa ditt begär inom mig förstår jag hur jag skulle känna i att få samma uppfyllelse. Eftersom jag vet att du vill samma sak kan jag uppfylla ditt begär.