Fråga: Hur kan jag koncentrera mina krafter och inte slösa bort dem på främmande saker? Alla störningar kommer från skaparen, så hur kan vi slåss emot dem?

Svar: Självklart kommer alla störningar från skaparen så att vi bättre ska förstå oss själva och avancera mera effektivt. De kallas bara för störningar. Vi förstår inte att de egentligen är råd som hjälper oss att avancera mer korrekt. Om vi lyssnade mer noggrant på vad som kallas ”Skaparens röst” skulle vi avancera snabbare mot målet.

Problemet är att vi inte hör honom, och inte märker att han konstant talar till oss. Systemet av krafter som vi befinner oss i, fältet av krafter, det generella givandet, kraften som skapade oss, håller konstant på att påverka oss. Men, den gör det bara upp till en viss gräns så att jag ska lyssna på honom åtminstone lite, så att jag kan känna honom. Då kommer jag att förstå vad han säger.

Detta är sättet vi är byggda på. Skaparen är vid kanten av våra känslor, vår uppfattning. Han kräver bara att vi ökar vår känslighet lite så att vi börjar känna honom.

Känsligheten ökas när jag förstår att ”Det finns ingen annan än han”. Allt han vill säga är till min favör, och han är god och generös vid varje givet ögonblick, gott eller ont. Om jag visste detta, skulle jag uppskatta det onda såväl som det goda. Detta på grund av att det inte finns någon ondska.

Om jag kände på detta sätt, om jag kunde förstå det, skulle jag ögonblickligen börja se mig omkring efter vad han säger mig vid varje ögonblick. Det finns en grupp omkring mig, en familj, hela världen, interna som externa problem och orosmoment, gott och ont, men vad vill han säga mig med allt detta? Hur kan jag balansera mig i den komplicerade situationen jag är i?

Kabbalisterna berättar vad du ska göra: hur du riktar in dig till följd av att känna Skaparen och siktar in dig korrekt. Med detta menas att du avslöjar det reformerande ljuset, och till följd av nivån på dina känslor och din förståelse, börjar du arrangera dina interna attribut, känslor, och begär.

Från den första delen av den dagliga kabbalalekti0nen 2011.11.25, Rabashs skrifter

WMV | MP3

Fråga: Vad menas med att rikta alla våra tankar och begär mot skaparen? Hur kan vi få med oss Skaparen i denna process?

Svar: Först måste vi göra allt som står i vår makt för att nå kontakt med varandra till följd att vi känner enighet. Vi bör konstant känna denna enighet ovanför alla störningar vi upplever i våra tankar och begär. Det spelar ingen roll vad jag gör, jag ska göra det samtidigt som jag känner gruppen inom mig. Om du även kan försöka att föreställa dig att Skaparen också uppfyller oss och inom oss.

Jag varnar er: Vi kommer inte att kunna känna känslan av enighet som kändes under kongressen. Mer allvarliga hinder kommer uppstå, och jag kommer inte kunna hålla kontakt med vännerna och kommer definitivt glömma bort skaparen.

Dessa problem är givna till oss med meningen att jag ska knyta mig så mycket som möjligt till gruppen och be skaparen om hjälp, kräva att han för oss till vår kontakt. Skaparen är givandets och kärlekens attribut, och jag vill att givandets attribut skall flöda mellan oss.

Om vi inte ser oss som jordiska kroppar, utan istället sluter våra ögon och känner fältet där vi delar en gemensam känsla, då kommer den som stabiliserar och vidhåller denna känsla, den huvudsakliga kraften som arrangerar, skapar, och vidmakthåller allt detta och kallas för skaparen.

Kraften från givandet som finns i skapelsen är skaparen, hans framsida, och kraften från mottagandet i skapelsen är hans baksida. Och jag är den svarta pricken ”existens från frånvaro” (yesh mi ain) placerad i denna kraft av givande och tagande.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.12.11, Rabashs skrifter

WMV |  MP3

Shamati #72: Självförtroende är Ljusets klädnad, och kallas ”liv”. Orsaken är att det finns en regel som säger att det inte finns något Ljus utan ett kli (kärl). Av den anledningen kan Ljuset, som kallas ”livets Ljus”, bara klä sig i ett kli av något slag. Det kli som livets Ljus klär sig i kallas vanligtvis ”självförtroende”. Det betyder att man ser att man kan klara av vad som helst.

Detta betyder att om vi inte uppnår tillståndet som kallas självförtroende kommer vi inte kunna uppenbara det övre Ljuset. Detta på grund av att Ljuset uppnås och förnimms i detta kärl av självförtroende, det vill säga att vi måste vara säkra på att det är i vår makt att göra detta, och det beror helt och håller på oss. Om denna inre känsla dyker upp inom oss kommer vi med säkerhet att nå framgång och uppenbara Ljuset.

Graden liv definieras av ens självförtroende, och ju större självförtroende, desto mer kommer Ljuset att uppenbaras inuti det. Vi befinner oss i ett hav av oändligt Ljus redan nu, men på grund av bristen på självförtroende, kärlet för Ljusets uppenbarelse, upplever vi oss i detta minimala tillstånd – i en svart mittpunkt som ger oss den svagaste möjliga känslan av liv som vi kallar ”denna värld”.

Om vi vill erhålla en större livskänsla i ständigt tilltagande sfärer, ända till den sista, oändliga och gränslösa sfären, beror detta bara på hur säkra vi kommer att vara på att vi enbart kan uppnå den inuti vår enighet.

Det kan inte finnas något tvivel och brist på självförtroende, såsom tanken att nu inte är rätt tid att göra det, att vi kanske kan göra det imorgon eller dagen därefter. Det ögonblick vi alla tillsammans uppnår detta självförtroende, kommer vi omedelbart att bryta igenom machsom.

Även känslan av vårt liv här i den här världen beror på känslan av självförtroende. Ju större självförtroende, desto större är känslan av det materiella livet.

Ljuset och vårt ego leker med varandra, och vi befinner oss mitt emellan dem. Allt beror enbart på nivån av vårt självförtroende: om vi kommer att kunna stiga över egoismen vid varje givet tillfälle och fästa oss vid Ljuset, strävande efter att bli lika det.

Detta krig upphör inte ett enda ögonblick, för så fort vi stiger över ett visst tillstånd, uppenbaras ett större egoistiskt begär omedelbart för oss för att ge oss möjligheten att stiga till en ännu högre nivå. Det är på grund av detta vi ständigt måste ägna oss åt inre arbete: nedstigningar och uppstigningar, som oupphörligt byter av varandra.

Vi måste förstå att alla nedstigningar ges till oss för att vi ska komma över dem och på så vis uppnå obegränsat självförtroende. Och här är den enda lösningen att vi måste frigöra oss från oss själva, och hålla fast vid gruppen. I den måste jag finna en stor kraft som kan uppsluka mig och föra mig till nästa nivå, likt en livmoder, den övres AHP.

Till den grad jag kan hålla fast vid denna hiss, kommer den ständigt att höja mig till högre nivåer. Jag behöver bara hålla fast vid den hela tiden, över min egoism som kommer att vara i vägen för mig mindre och mindre.

Min uppgift är bara att stiga över mottagande till givande, tro över förnuftet, och denna handling är enbart möjlig i gruppen. Jag kommer fortlöpande försöka göra detta, medan mitt ego kommer att kasta mig till sidan, distrahera mig med trivialiteter, och sedan med större och viktigare saker, tills jag slutligen kopplar bort mig från det och till och med slutar känna hur långt från det jag har kommit.

Hela vårt arbete går ut på detta. Och om jag inte varje ögonblick upplever mig själv djupare in i gruppen, samhället, och det gemensamma självförtroende vi tillsammans erhåller, då kommer jag ut ur mitt kärl, vårt gemensamma begär efter att uppenbara den andliga världen, och då uppnår jag ingenting. På så vis förlorar jag självförtroendet.

Hela vårt självförtroende grundas på hur man håller fast vid gruppen och där finner kraften som låter en att ständigt uppnå större andliga nivåer.

Från förberedelselektionen till Arvutkongressen, 2011.12.04

Fråga:Vi vet att en person behöver vara ödmjuk och sänka sig och skapa kontakt med gruppen genom ömsesidig garanti. Men vad gör man när man är ensam hemma? Hur ska man göra när man är för sig själv? Hur ska man göra för att ha rätt intention när man gör vardagliga saker som att äta, städa, och så vidare?

Svar: Var under vår påverkan, antingen med vår TV-kanal, eller något annat av våra medier, som en källa till inspiration.

Fråga: Jag är en 70-årig dam. Jag har studerat Kabbala i 7 år nu. Jag har vissa hälsoproblem, vilket gör det svårt för mig att lämna hemmet, köra, närvara på kongressen, osv. Jag tittar på dig varje dag under morgonlektionen, och eftersom jag är pensionerad, så översätter jag och arbetar med texterna större delen av tiden.

Men det stör mig att jag inte kan vara med gruppen särskilt ofta. Ändå har jag funnit många urskiljningar och förändringar inuti mig till följd av att ha varit mycket med min familj. Jag undrar, tror du att detta är en korrekt väg?

Svar: Du avancerar underbart, fortsätt, detta kommer att ge dig styrka och lägga till år till ditt liv.

Enligt lagen om interaktion mellan ljus och kärl, måste vi gå igenom de grövsta av olyckor på vägen mot målet. Och där kommer vetenskapen kabbala till vår räddning, hjälper oss att undvika dessa motgångar av att följa vårt djuriska kött, utan transformerar dem istället till den mänskliga nivån, till den nivå vi bör vara på.

I dag får jag motgångar från tre nivåer: den stilla, vegetativa, och den djuriska. De piskar mig mot den mänskliga nivån. Annorlunda uttryckt, knuffas jag bakifrån av en dålig kraft, ondska, lidande. Och jag kan bara ta till ett sätt att hjälpa mig, en önskan, en attraktion framåt, som kommer från det underbara målet som skiner upp min väg som solen. Jag kommer fortfarande uppleva lidande, men det blir ett skönt lidandet av kärlek.

Det är lättare att bära denna sortens lidande, för den orsakas av längtan till den goda framtiden. Jag känner besvikelse och hamnar i desperation, men jag flyr inte iväg för jag förstår att dessa smärtor måste nå en viss, total mängd. Likt småpengar, läggs de krona efter krona en efter en till slut ihop till en stor summa.

Jag samlar på mig ett stort tryck inombords, ett enormt begär mot målet, jag behöver ett mellanrum mellan mig idag och det korrigerade jaget, och det mellanrummet måste kännas som lidande. Det är ofrånkomligt. Denna avgrund öppnas inom mig, men det finns absolut ingen anledning till att den skapas genom krig, sjukdomar och andra katastrofer.

Den riktiga korrigeringen håller precis på att starta, när mänskligheten börjar förenas, för att gå samman som en man med ett hjärta, antingen ofrivilligt, med en mängd negativa krafter bakifrån, eller med hjälp av ljuset som flyter ovanifrån. Det är omöjligt att beskriva hur dessa vägar skiljer sig åt. Trots allt måste vi öppna upp Malchut från världen av oändlighet, antingen i mörker med oerhört lidande som renar vår egoism, eller i ljuset som reformerar.

Dock, allting hänger på hur vi upplever den avgrund som separerar oss från korrektionen. Vi kan överkomma vägen frivilligt, genom att gå med på det, genom att bygga en miljö som stödjer oss; eller så kan vi ignorera lösningen så långt som möjligt tills pressen bakifrån tvingar oss att förstå varifrån och varför katastroferna inträffar, som vi inte kan fly undan hur vi än försöker.

En person kanske behöver  årtionden på sig för att bli smartare och avslöja ljuset. Och det är därför den kabbalistiska vetenskapen gavs till oss. Men på ett eller annat sätt måste detta glapp mellan Skaparen och skapelsen upplevas tillfullo inom oss.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.11.09, Rabashs skrifter, Matan Torah (Givandet av Toran)

WMV |  MP3

Reshimot (informationsgener) blir aktiverade och begär, liv, väcks inom mig. Så, varför somnar så många studenter under lektionerna och förlorar intresset? Var är deras begär? När allt kommer omkring så hänger allt på begäret, och vårt begär beror på ljuset.

Ljuset flyttar på sig, som det står skrivet: ”Göm inte ditt ansikte långt från mig”. Och till den grad ljuset drar sig undan, retirerar, faller en person gradvis till sömns, tills han slutligen dör. Allt beror på hur stor distanseringen till ljuset är.

Därför finns det bara ett sätt att handla och att påverka oss: den korrekta miljön. Genom den väcker vi ljuset. Sen kommer vi att vara redo för dess inflytande, och vår utveckling kommer bli snabbare, välkommen,och behaglig.

Vi dras närmare givandet hela tiden, till den punkt där vi blir liknande Skaparen och sluter oss  samman med honom, med alla hans attribut. Om vi omedvetet befinner oss inom vår egoism och saknar preliminär förberedelse, måste vi ta emot ljusets påverkan, som avancerar oss framåt, på ett sätt där alla våra nivåer framskrider genom lidande.

Ibland, men sällan, sötas våra liv, som i barndomen, när våra framsteg avancerar utan nederlag på vägen. På detta vis låter vi naturen hjälpa oss och låter den avancera oss genom ljuset Chassadim (nåd). Men vanligtvis knuffas vi mot utveckling genom nederlag och lidande.

Om du förbereder dig själv på framtida former av utvecklingen som eftersträvansvärt (eftersom varje ny form är i större givande), då kommer framtida former inte att uppenbara sig som enormt mörker. Detta liknar samma mörker och osäkerhet som du känner nu när du är i en nedgång.

Men, även i det mörkret, så ser du det inte som en nedgång. Natten (orta på arameiska) är motsatta sidan av ljuset (Or på hebreiska) som jag nu flyttar till den högra sidan, som i skriften: ”Natten skiner som dagen.” Allting hänger på din förberedelse. Sedan relaterar du till dessa nivåer med medvetenhet, förståelse och begär, då kan vi ta oss igenom dem snabbare.

Du förstår dig på dessa nivåer snabbt. Du måste stanna på samma nivå tills du gått igenom den och känner att du måste  fortsätta till nästa nivå. Reshimot från nästa nivå kommer då vakna till i dig. Det är så här vi utvecklas.

Låt oss hoppas att vi tack vare förberedelsen till konventet och under konventets gång kommer ta emot och frambringa väldiga mängder reshimot, och bygga ett kli (kärl) på den andliga nivån. Detta är faktiskt upp till oss.

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.11.06, TES

WMV |  MP3

Fråga: (Från den spanska gruppen): Vi kan inte göra mycket dissemineringsarbete idag. Halva gruppen vill att vi ska göra disseminering och den andra halvan tycker att vi bör delta i samling av vänner. Vad ska vi göra?

Svar: Disseminering är viktigare. Det kommer att öka ditt begär till att ta kontakt. Vad du än säger är det bättre att beblanda sig med det generella samhället.

Vi kan se det på oss själva: om vi skulle ha suttit i samling av vänner utan att ha gått ut på gatan under de tre sista månaderna skulle vi inte ha uppnått vad vi har idag. Det har byggt om oss, det har förändrat oss. Disseminering är basen för förändringar. Tack var disseminering har vi ett större behov av att gå samman, att gå ihop, för att samlas, för att förstå materialet, att förenkla det, osv.

Dissemineringen bygger upp oss, jag är mycket glad över att grupperna har börjat förstå detta. Baal Hasulam skrev om detta, och vi ska inte försöka tro att någon annan har bättre idéer än hans, och tro att vi klarar detta utan grupper där vi arbetar och utan världen som vi kan förse med budskapet om förening. Trots den barnsliga arrogansen, bör vi vara något mer kritiska mot oss själva, vilket kommer att hjälpa oss att ta del i arbetet med disseminering.

Läs vad Baal Hasulam skriver om detta och ta till dig hans ord med handling.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.11.06, Matan Torah (Givandet av Toran)

WMV |  MP3

Fråga: Baal Hasulam säger i artikeln Kärlek till Skaparen och kärlek till de skapade varelserna att det viktigaste är att börja och sedan inte sluta mitt i. Vad menas med det?

Svar: Du kan även vara fel ute i den materiella världen om du tänker på seder som budord. En person blir helt enkelt van vid att utföra vissa handlingar istället för att själv avslöja deras interna budord, som en korrektion av sina attribut.

När man korrigerar sig själv, så är det Skaparen man har att göra med, och man vill dra ljuset, bli lik honom, och gå mot likhet med honom. Men om budorden blir ”fysiska handlingar”, som man är van vid, så följer man inte den andliga vägen, utan lär sig helt enkelt att utföra speciella ritualer som är accepterade i samhället.

Vi säger inte att detta är fel, men vi säger att det inte korrigerar själen. Detta är inte anledningen till att vi existerar i världen, det är enbart externa möjligheter som gör den sanna interna korrektionen lättare. I det perfekta tillståndet, bör det interna och det externa stödja varandra. Olyckligt nog sker detta egentligen inte.

Man bör ej stanna längs den andliga vägen. När man börjar korrigera sig, upptäcker man hur dum man är. Detta får ens hjärta att brista och man kan inte fortsätta. Man upptäcker att man inte är denne hjälte som korrigerar sig själv och tjänar på det som man trodde att man var.

En liknande plan kan fungera i det vanliga livet för en person som arbetar egoistiskt på något externt. Här,på motsatt vis, måste man använda något extern för att jobba med sitt ego. Detta arbete  är totalt motsatt mot vad man är van vid. Vi är inte vana vid idén att vi måste förändra oss i våra rötter, våra kärnor. Nu är det inte jag som arbetar på något, utan snarare något som arbetar på mig. För övrigt, så behöver jag inte vänta passivt, som en patient under medicinsk behandling, utan snarare hela tiden be: ”ändra mig, ändra mig!”

Hur kan vi uppfylla detta? Om jag kunde känna och förstå mer, skulle det vara annorlunda. Men hur kan jag begära något som jag inte vill ha? Hur kan jag fråga efter något som är emot min natur? ”Låt mig älska andra, låt mig förbinda mig med dem”. Det är som att be om den värsta sortens problem. Naturligtvis vill jag använda världen till min fördel, ändå måste jag be Skaparen att ändra programmeringen inuti mig: ”Ändra mitt hjärta och ändra mitt sinne, det spelar ingen roll hur jag var innan, låt mig bara få bry mig om andra”.

Samtidigt är ett utbrott av altruistiska känslor som man kanske kan hålla fast vid för ett ögonblick efter att ha blivit besviken av allt annat inte nog. Nej, ett rop kommer inte att hjälpa. Man måste konstant stödja det och hålla detta nya och paradoxala begär rent hela tiden.

Denna uppgift känns omöjlig. Det är därför det sägs: ”Ettusen gick in i rummet, men bara en når fram till ljuset.”

Så problemet är att budordet att älska andra är emot vår natur.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.10.31, Kärlek till skaparen och till de skapade varelserna.

WMV | MP3