Det finns handlingar under våra möten där vi måste ge upp all vår kritik och helt enkelt gå samman med alla. Hur kan jag göra det? Jag kan göra det just genom att hoppa och sjunga tillsammans med alla som ett barn, upphäva mig själv.

Denna inställning ansluter mig till det allmänna tillståndet, ger mig möjlighet att komma ut ur mina begränsningar och känna en andlig ”vind”! Det kan verka som om detta beteende är hänsynslöst, men det bara verkar så för oss eftersom vi inte erkänner andligheten i den, och det är eftersom det är oändlighetens Ljus ! Vi kan inte urskilja något i det med våra sinnen. Därför förefaller det för oss vara livlöst (nefesh). Men om vi kommer att kunna se hela det andliga ljuset NaRaNCHY eller inte beror helt på vårt kli.

Allt som kommer från enigheten, även det minsta, är perfektion. Därför är det just på detta sätt, genom ömsesidig dans, när vi hoppar tillsammans med andra, som vi har möjligheten att uppfatta en andlig känsla.

Dessa danser kom till oss från de stora Kabbalisterna, särskilt Baal Shem Tov. Rabash fick oss, hans studenter, att dansa på detta sätt. Det innebär inte bara att roa sig, inne i dansen råder allvarlig tanke och ett enormt arbete. Plötsligt vill du det inte och tankar ”för” och ”emot” avlöser sig i dig med stor frekvens, framkallar tvivel. Under tiden fortsätter ni att hoppa ….

Det är inte heller meditation eftersom du inte kopplar bort dig från verkligheten. Du står alltid inför frågan: Vad gör jag och varför? Vad ger detta mig, vem får mig att göra detta, och vem är det som jag hoppar tillsammans med, vad förenar oss? Du går igenom hela det inre arbetet från början till slut medan du dansar.

Dansen tvingar dig att gå igenom alla de olika tankar som finns emot det! De är emot enighet, som du inte vill. Ditt sinne stiger alltid upp i kampen mot detta och du är tvungen att göra urskiljning.

Det är därför som dansen blir till ansträngande inre arbete. Du kommer ut ur den helt enkelt avtappad, saknar energi. Och det är inte på grund av att du hoppat, utan eftersom du gått igenom så många urskiljningar inuti. Du dansar inuti dig själv, i dina inre uppstigningar och utförsbackar. Och det faktum att ni externt hoppar på samma gång, det är bara där för att väcka dessa inre tillstånd i dig.

Du hoppar externt, stigande och fallande, samtidigt finns det inom dig ett överflöd av andra stigningar och nedstigningar som pågår samtidigt – och det är det viktigaste! Utan externa åtgärder kommer du inte att kunna göra inre sådana. Det ena kommer inte att ske utan det andra. Därför förvandlas dansen till en unik möjlighet att arbeta. Det är därför som Baal Shem Tov och de första chassiderna, som var kabbalister, undervisade i dessa traditioner.

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Inre arbete, Kongresser - Inga kommentarer →

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Grupp, Inre arbete, Zohar - Inga kommentarer →

Från boken Zohar, kapitel Lech Lecha (gå ut), punkt 4: De två fuktiga linjerna som blandade sig med varandra har inte blivit frysta av mittlinjen, som är Tifferet, och kommer inte längre att blanda sig med varandra.

Endast två linjer stiger ner till oss från ovan. Vårt jobb är att förverkliga de reshimot (informativa poster) som manifesterar sig inom oss och konstruera mittlinjen för dem. De två linjerna – vänster och höger, egenskapen av barmhärtighet (rachamim) och av dom (DIN), givande och mottagande – påverkar dessa reshimot.

Båda inverkar på mig och min reshimo. Min uppgift är att förverkliga både krafter på ett optimalt sätt med hjälp av reshimo. Detta är vad som kallas den mellersta eller tredje linjen. Mitt jobb är att använda båda krafterna, som jag får från Skaparen, på rätt sätt i mig själv.

Hur känner jag igen dessa krafter? Hur hittar jag sätt att koppla ihop dem? I vilket som helst tillstånd, längs hela stigningen tills man uppnår fullständig korrigering, har jag reshimot som måste förverkligas. Mitt nästa tillstånd är redan givet till mig, jag behöver inte söka efter det. Allt jag behöver göra är att lära mig att koppla samman båda krafterna och att organisera mitt nästa tillstånd på det mest optimala sättet för att bli lik den Övre vid varje given tidpunkt.

Skaparen har format båda krafter som kommer till mig från Ovan. Mitt jobb är att bygga en form utav mig själv som liknar Honom med hjälp av dessa två krafter och reshimot. Jag har alla instrument för handen: motorn (reshimot) och ”plus” och ”minus” (de två linjerna). Jag behöver bara veta för vilket ändamål jag vill ”tända” systemet.

Alla verktyg är redan tillgängliga för mig. Jag behöver bara lägga till min egen insats. Men mitt arbete måste tillämpas, inte till uppbyggandet av mitt nya tillstånd, utan snarare till förverkligandet av vad jag gör och varför jag gör det. Genom att agera på detta sätt, blir jag lika Skaparen.

Ofta tror vi att vi måste korrigera eller bygga hela världen. Men i själva verket är allt vi behöver göra att koncentrera oss på en mycket enkel uppgift. Även om vårt arbete är mycket enkelt, ändrar det faktisk hela verkligheten.

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Inre arbete, Zohar - Inga kommentarer →

En fråga jag fick: Hur kan vi sträva efter skänkande om vi inte uppfattar andligheten och inte har en klar vision om målet, andliga föremål och former? Hur kan jag rikta in mig på dem och ta ett steg i deras riktning utan att göra fel?

Mitt svar: Det skulle vara korrekt om man talar om det externa, men andligheten kallas den inre världen. Det krävs en intern utveckling eftersom det sker uteslutande på grund av våra inre förändringar.

När jag väljer miljön att bli påverkad genom, avgör jag därigenom vad mitt nästa önskemål och mina inre förändringar kommer att bli. Min ständiga granskning av utvecklingen baseras på vad som ger mig framgång. Är det baserat på om jag har fått egoistisk uppfyllelse eller tillfredsställelse av något jag gjort eller inte, en känsla av stolthet för mina handlingar, ta emot någons beröm, få ökad förståelse, eller att uppnå en bättre uppfattning? Eller går jag framåt trots tomheten i alla mina egoistiska önskningar? Är jag villig att hålla igång utan självförverkligande, genom att vara driven av en annan kraft?

Vad är denna andra kraft? Jag vet inte. Jag kräver att beviljas den. Det är kraften av skänkande och kärlek. Denna kraft kan inte vinnas genom gruppen, gruppen kan bara gradvis i mig införa vikten av att ta emot den. Kraften själv måste komma från Skaparen.

Jag börjar plötsligt känna av ett helt laboratorium inom mig och jag behöver inga externa bilder. Jag börjar se att graderingen av kvaliteter och undersökningen av dessa sker inom mig. Vad som händer utanför mig har ingen betydelse. Jag ser det andliga målet – att fortsätta arbeta driven enbart av kärlek och skänkande – i mig själv också. Jag önskar att mitt begär fylls med det Reflekterade Ljuset, inte av den direkta uppfyllelsen. Jag vill ha känslan av skänkande, inte känslan av uppfyllandet av Ljuset.

Således undviker jag tvivel, som till exempel vart det externa målet är och hur jag når det. Jag känner nu att det är inom mig. Jag granskar och utvärderar det genom att analysera vad som fyller mitt andliga kärl och källan till livsenergin och vad det förväntar sig: mättande uppfyllelse eller bränsle för skänkande. Då kommer jag inte att känna att jag saknar någon vision eller något yttre tecken på den andliga vägen, allt det där finns inom mig.

När människan gradvis flyttar sin uppmärksamhet från externa parametrar till interna, är denna omvandling en sorts mätanordning om hur nära machsom man kommit, barriären som separerar den kroppsliga världen från de andliga världarna eller graderna.

Det är då människan, med Skaparens hjälp, börjar kontrollera sig själv utifrån, genom gruppen, på ett sådant sätt att hon kan arbeta inte för framstegens skull, enligt egna egoistiska kriterier, utan ovanför förnuftet. Människan börjar operera med en främmande typ av energi som hon förut inte har haft. Hennes kropp, fordonet, börjar röra sig på egen hand som en ”evig motor”. Det är en indikation på att hon har börjat ta emot skänkandets energi som fungerar som hennes bränsle.

Kategori: Andlighet, Dagliga kabbalalektioner, Inre arbete - Inga kommentarer →

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Grupp, Inre arbete, Perception, Zohar - Inga kommentarer →

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Grupp, Inre arbete - Inga kommentarer →

En fråga jag fick: Du har upprepade gånger talat om vår tendens att springa ifrån andligheten långt innan man faktiskt närmar sig den. Med andra ord, vår egoism drar oss bort från de andliga tillstånden genom att ta ett antal steg tillbaka. Hur kan vi undvika att göra fel och kämpa mot egot?

Mitt svar: Du måste förbereda dig i förväg. När det redan sker, hjälper ingenting. Egot tricksar och lockar ändå. Du måste säkra dig själv i förväg, ständigt. Det liknar en bergsbestigare som är bunden till en person, och den personen är knuten till en annan person, och så vidare. Denna ömsesidiga sammankoppling är nödvändig.

På vår väg kan människan förlora greppet på någon sekund. Utan denna koppling till de andra, faller man ned i en klyfta och måste sedan klättra upp tillbaka. Ett helt liv kan slösas bort på detta. Det är därför man kan riskera att inte uppnå andligheten eller avancera genom de 125 andliga graderna inom sin livstid.

Allt är ordnat på ett mycket exakt, logiskt och korrekt sätt. Det är naturens lag. Det finns ingen bortskämdhet från Skaparens sida, där han säger ”Åh, du är så liten, jag älskar dig, jag kommer att göra allt för dig …” Nej, detta finns inte. Kraften av skänkande och kraften av mottagande står i opposition till varandra. Man måste hitta rätt samband mellan dem och agera exakt. Detta är en lag.

Det är inte som i vår värld, där vi justeras på något sätt och skapar onaturliga förutsättningar för oss själva. Det finns ingen barmhärtighet i naturen beroende på vår förståelse av denna term. Vår förståelse av barmhärtighet är att ta emot det vi inte förtjänar. Detta är dock felaktigt. Varför ska det vara så? Är det för att du är så vacker?

Om vi hade förstått naturens väsen och hur vi bör uppföra oss med hänsyn till den, skulle vi verkligen lyckas. Vi skulle rättfärdiga Skaparens beteende i stället för att förvänta barmhärtighet. Vi bör studera naturens lagar och utföra dem korrekt inom oss själva. Då kommer det inte bli några problem. Vi kommer då få se hur perfekt och evig den är och att bli som den.

Fråga (fortsättning): Så vad är lösningen? Hur kan man förbereda sig i förväg?

Mitt svar: Bara genom att vara ansluten till andra. Detta villkor har överlåtits till oss. Endast ett tillstånd av ömsesidiga garantier kan hjälpa till. Det är precis som bergsklättrare. Bara du och jag tillsammans kan nå målet . Med andra ord, jag måste tänka på dig och mig som lika. Jag måste bry mig om för var och en av dina handlingar precis som jag gör med mina egna.

Fråga (fortsättning): Med bergsbestigare är det uppenbart: om någon faller, är det möjligt att faktiskt se det. Men här är det annorlunda. Man återvänder till det smakfulla i denna värld hela tiden, och det gör en lycklig.

Mitt svar: Detta faller också inom ramen för samma program för en ömsesidig garanti, ett ömsesidigt förverkligande av att avancera i detta tillstånd, och behovet av att hålla i varandra. Vi måste inse detta.

Människan bör bry sig om vad som händer med andra, eftersom hon annars inte kommer att nå målet. Sedan, under inflytande av det Övre ljuset , skaffar du dig en sådan känsla med tanke på dem att de blir viktigare än du. Precis som i vår värld, när du börjar ta hand om någon annans barn, blir detta barn så viktigt för dig och du börjar älska det. Detta är det Övre Ljusets påverkan.

Prova det, så får du se.

Kategori: Grupp, Inre arbete - Inga kommentarer →

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Inre arbete - Inga kommentarer →

Kategori: Enighet, Inre arbete, Perception - Inga kommentarer →

Är jag ensam ett ögonblick, utan gruppens stöd, faller jag genast. Ensam kan jag inte greppa det andliga, Skaparen, eller givande. Antingen är jag i mitt andliga kärl  medan jag  är knuten till de andra och får stöd av dem, eller så är jag utanför det. Så fort jag förlorar de andras stöd faller jag.

Man kan inte göra framsteg eller åstadkomma någonting på egen hand. Man kommer inte kunna hålla sig kvar i det andliga ens för en sekund. Om en person tror att han kan göra framsteg på egen hand genom att läsa kabbalaböcker och utföra vissa handlingar och hålla sig på den andliga vägen, då är det självbedrägeri. Då ljuger man för sig själv och hoppas endast förgäves på framsteg. Utan deltagande och bindning med gruppen, kallat den ömsesidiga garantin, har vi ingen chans att vara i det andliga ens för ett ögonblick.

Dessutom, att vara närvarande i en andlig miljö innebär inte att vara i den fysiskt. Vad som betyder något är hur starkt en person åtrår miljöns påverkan över honom, eftersom detta vittnar om hans åtrå att sätta sig själv uder påverkan av Skaparens Övre Kraft. Men om någon endast läser kabbalistiska texter i ensamhet kommer han inte att vara under Skaparens inflytande eftersom allt man läser passerar genom ens egoistiska filter. Man kommer att uppfatta boken efter hur man själv förstår, känner och önskar se den.

Alltså är jag under Skaparens inflytande endast om det jag läser kommer till mig genom gruppen. Skaparen, eller ljuset ”bor bland hans folk”, alltså inom gruppen, sammanslutningen av själar.

Individuellt har vi inte en chans att göra andliga framsteg. Vi måste förstå till fullo att det enda instrument vi har för att avtäcka Skaparen är vår enighet.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-06-06, Artikeln “Concerning the Importance of Society”

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Enighet, Grupp, Inre arbete, Zohar - Inga kommentarer →