Ingen kommer till en grupp kabbalister för att han eller hon själv letar efter det och behöver vänner.

Man når denna grupp enligt det inre begäret. Detta begär väcks i ens hjärta och gör att man intuitivt känner att man här kan finna svaret på det inre kallet. Man känner att det finns någonting här, och även om man inte precis vet vad det är, så känner man det undermedvetet.

Så man kommer till denna plats, när man känner att den på något vis är förbunden med ens inre begär. Man vet inte varför man kommer; man förs dit från ovan. Som det sägs lägger Skaparen ens hand på det goda ödet och säger, ”Ta det!”

Men efter att man studerat ett tag och går igenom olika tillstånd (som kan ta månader och till och med år), förstår man slutligen att man själv inte har någon makt att röra sig framåt med alls, och att det bara är möjligt om man ansluter sig till samma begär som finns i andra.

Från och med då letar man efter en grupp, det vill säga att man bättre förstår att man inte kommer att uppnå det eftertraktade målet själv, och därmed behöver man alla andra. Man känner att man behöver gruppen, kärleken till vänner. Därmed börjar man bygga en särskild förbindelse med andra människor som studerar tillsammans med en, så att det blir möjligt att kalla dem en grupp.

Tills dess är det inte en grupp, utan bara ett antal människor som sitter tillsammans… om du inte känner till förbindelsen med de som studerar med dig, och förstår att du utan den inte kan uppnå målet, då har du inga vänner och ingen grupp. Du måste bygga dessa relationer om du vill lyckas.

Allt detta måste klargöras och det tar tid. Det finns människor som kan studera och lyssna i 20 år och till och med tala om det, utan att ännu ha det inre begäret, hjärtats förståelse, att det måste finnas en förbindelse med andra, för annars kommer man inte kunna uppfylla sig själv. De har inte detta inre beslut. Målet och gruppen ansluter sig därmed inte till varandra.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.12.20, Rabashs skrifter

WMV |  MP3

Idag har vi kommit till frågan ”vad är meningen med mitt liv?” och plötsligt upptäcker vi visdomen Kabbala. Vi hittar den inte för att vi önskar att ge eller nå kontakt, kärlek, och en allmän omtanke.

Nej. Vi kommer till den precis genom frågan ”Vad är meningen med mitt liv?” Varför mår jag dåligt? jag vill ha makten över mitt liv! Jag vill stiga ovan det, fånga evigheten och perfektionen över naturen”. Jag vill, vill, vill… Vi kommer till kabbalans visdom just genom egoistiska frågor, och inte genom en speciell, känslig själ. Tvärtom, vi blir ledda av begäret att ta emot, att ta kontroll över vårt liv.

Så, när vi kommer till visdomen kabbala och börjar lyssna på vad som sägs, finns det många som inte förstår: ”Varför pratar vi om kärlek och enighet? Var är vi? Är detta dagiset där vill lär oss vara goda? Är detta ett samhälle av idealister? Vad vill de ha? Vad pratar de om?”

Eller så kommer en religiös person och förstår heller inte vad som pågår: ”Vem pratar om kärlek i religionen? Det är sant att det finns några få liknande trevliga fraser där, men i verkligheten är alltihop en samling handlingar vi lärt oss från barndomen”. Var är religionens bas, som talar om kärlek, kontakt mellan människor, ömsesidig hjälp, och jämställdhet mellan alla? Under en lång tid har var och en pratat om vad som är bra en själv och använt de andra till att fylla sina egoistiska behov.

Det visar sig att vi genom tusentals år helt har glömt av och flyttat oss ifrån de människors åsikt som kände närvaron av givandet. Vi rörde oss ifrån religionens bas för  tusentals år sedan, som också pratade om givandets kraft.

Dessutom blev vårt ego så utvecklat att vi inte ens tänker på det, och alla  system är riktade mot att tjäna mer, att bli mer självständig från andra, och att flytta sig från dem som om de inte existerade. Alla är redo att fylla huset  med tjänare och hushållsredskap och förbli oberoende av alla istället för att vara med sin familj och nära och kära, kärleksfulla, och stödjande människor.

Men när vi kommer till visdomen kabbala, så är det extremt svårt att börja lyssna på orden om kärlek och kontakt. Trots allt, så är vi vana vid att det är sådant här små barn får lära sig. Vi vill egoistiskt att de ska vara bättre skyddade och oskadda, och därav lär vi dem att inte skada andra. Vi säger till dem: ”du måste älska de andra, var deras vän”. Vi ser att när en person fortfarande är ung och beroende av andra, så är det värt för honom att vara god och kärleksfull, och då älskar alla andra honom på köpet.

Men när barnen börjar växa säger vi åt dem: ”Du måste vinna, vara bättre än andra! Visa dem din styrka och kraft så kommer du att lyckas!” Vi börjar uppmuntra deras ego istället för kärleksfullheten. Vår utbildning är motsatt kärlek.

Så det visar sig att vi blir ledda till Kabbala av en överbelåten och därav lidande egoism.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.12.13, Rabashs skrifter

WMV |  MP3

Shamati #72: Självförtroende är Ljusets klädnad, och kallas ”liv”. Orsaken är att det finns en regel som säger att det inte finns något Ljus utan ett kli (kärl). Av den anledningen kan Ljuset, som kallas ”livets Ljus”, bara klä sig i ett kli av något slag. Det kli som livets Ljus klär sig i kallas vanligtvis ”självförtroende”. Det betyder att man ser att man kan klara av vad som helst.

Detta betyder att om vi inte uppnår tillståndet som kallas självförtroende kommer vi inte kunna uppenbara det övre Ljuset. Detta på grund av att Ljuset uppnås och förnimms i detta kärl av självförtroende, det vill säga att vi måste vara säkra på att det är i vår makt att göra detta, och det beror helt och håller på oss. Om denna inre känsla dyker upp inom oss kommer vi med säkerhet att nå framgång och uppenbara Ljuset.

Graden liv definieras av ens självförtroende, och ju större självförtroende, desto mer kommer Ljuset att uppenbaras inuti det. Vi befinner oss i ett hav av oändligt Ljus redan nu, men på grund av bristen på självförtroende, kärlet för Ljusets uppenbarelse, upplever vi oss i detta minimala tillstånd – i en svart mittpunkt som ger oss den svagaste möjliga känslan av liv som vi kallar ”denna värld”.

Om vi vill erhålla en större livskänsla i ständigt tilltagande sfärer, ända till den sista, oändliga och gränslösa sfären, beror detta bara på hur säkra vi kommer att vara på att vi enbart kan uppnå den inuti vår enighet.

Det kan inte finnas något tvivel och brist på självförtroende, såsom tanken att nu inte är rätt tid att göra det, att vi kanske kan göra det imorgon eller dagen därefter. Det ögonblick vi alla tillsammans uppnår detta självförtroende, kommer vi omedelbart att bryta igenom machsom.

Även känslan av vårt liv här i den här världen beror på känslan av självförtroende. Ju större självförtroende, desto större är känslan av det materiella livet.

Ljuset och vårt ego leker med varandra, och vi befinner oss mitt emellan dem. Allt beror enbart på nivån av vårt självförtroende: om vi kommer att kunna stiga över egoismen vid varje givet tillfälle och fästa oss vid Ljuset, strävande efter att bli lika det.

Detta krig upphör inte ett enda ögonblick, för så fort vi stiger över ett visst tillstånd, uppenbaras ett större egoistiskt begär omedelbart för oss för att ge oss möjligheten att stiga till en ännu högre nivå. Det är på grund av detta vi ständigt måste ägna oss åt inre arbete: nedstigningar och uppstigningar, som oupphörligt byter av varandra.

Vi måste förstå att alla nedstigningar ges till oss för att vi ska komma över dem och på så vis uppnå obegränsat självförtroende. Och här är den enda lösningen att vi måste frigöra oss från oss själva, och hålla fast vid gruppen. I den måste jag finna en stor kraft som kan uppsluka mig och föra mig till nästa nivå, likt en livmoder, den övres AHP.

Till den grad jag kan hålla fast vid denna hiss, kommer den ständigt att höja mig till högre nivåer. Jag behöver bara hålla fast vid den hela tiden, över min egoism som kommer att vara i vägen för mig mindre och mindre.

Min uppgift är bara att stiga över mottagande till givande, tro över förnuftet, och denna handling är enbart möjlig i gruppen. Jag kommer fortlöpande försöka göra detta, medan mitt ego kommer att kasta mig till sidan, distrahera mig med trivialiteter, och sedan med större och viktigare saker, tills jag slutligen kopplar bort mig från det och till och med slutar känna hur långt från det jag har kommit.

Hela vårt arbete går ut på detta. Och om jag inte varje ögonblick upplever mig själv djupare in i gruppen, samhället, och det gemensamma självförtroende vi tillsammans erhåller, då kommer jag ut ur mitt kärl, vårt gemensamma begär efter att uppenbara den andliga världen, och då uppnår jag ingenting. På så vis förlorar jag självförtroendet.

Hela vårt självförtroende grundas på hur man håller fast vid gruppen och där finner kraften som låter en att ständigt uppnå större andliga nivåer.

Från förberedelselektionen till Arvutkongressen, 2011.12.04

Rabbi Moshe Chaim Ephraim, Degel Machaneh Efraim: ”Det är bättre att alltid vara förenade… när de förenas nedan, får de roten ovan att förenas med.”

Vad menas med förenas nedan, orsakar vi vår rot ovan att förenas med? Det ögonblick vi förenas, får vi vår övre rot att förenas med. Vi vet detta från strukturen av det övre systemet: Ovan oss, finns en Partzuf som bryr sig om oss, kallad Abba ve Ima (fadern och modern) , Hochma och Bina, och ovan den finns Keter. Hochma och Bina är två delar, två begär, två attribut, Hassadim och Hochma.

Genom vårt begär att ta kontakt gör vi det möjligt för dem att förenas. Utan detta förblir de ”vända från varandra”, det innebär, att de inte är förenade med varandra, och på så vis avslöjas inget ljus inom skapelserna.

Det ögonblick vi vill förenas väcker vi upp deras kontakt. Sedan passerar ljuset genom dem och fyller oss. Men, när vi skapar kontakt från nedan tillkallar vi oss kontakten från den övre delen, och det för med sig ljuset från Keter genom Abba ve Ima (fadern och modern) (Hochma och Bina) till oss, till ZON (Zeir anpin och Nukva). Och på detta vis når vi korrektionen.

Så, allt blir uppnått genom vår kontakt, och inte ens i kontakten i sig, utan i vårt begär att ta kontakt. Vi måste ha ett begär som är så stort som vi kan för få att ta kontakt med varandra, att försöka att förenas. Kontakten utförs då från ovan. Ljuset kommer och förenar begären.

När helst vi känner för kontakt eller brist på den, bör vi inse att vår önskan är att bli ett. När vi känner olika störningsmoment, även det ynkligaste och svagaste, så är det viktigaste att uppmärksamma dem och att bygga kontakt ovanför dem.

Sedan, kommer vi resa oss ovan den stora massan av små störningar som separerar oss, och vi kommer äntligen stiga till den första kontakten mellan övre Abba ve Ima så att de kan föra över ljuset från Hochma klätt i ljuset från Hassadim. Med hjälp av ljuset från Hassadim kommer vi att få egenskapen intentionen att ge, och då kommer vi att känna den övre verkligheten.

Detta bör verkligen hända och kännas inom oss. Allt beror på våra ansträngningar. Vi kommer att göra det! Så, vad vi än  gör, låt oss ge all vår tid vid kongressen till att vara ovanför vår kropp hela tiden, ovan våra personliga tankar. Jag vill förlora mig själv i de andra, jag vill känna ”vi” och inte ”mig” ”dig”, eller ”han”. Jag vill känna oss kontaktade in till en helhet; ett begär och en tanke och försöka hålla fast vid det så hårt jag kan.

Det är som en tyngdlyftare som måste lyfta en vikt ovan sitt huvud och hålla det så i flera ögonblick. Detta är tillräckligt – han har uppnått det eftertraktade resultatet. Det är samma med oss. Allihopa måste vi höja våra begär  och tankar ovan oss, hålla ihop dem för ett ögonblick, då kommer det att inträffa!

Från den första lektionen vid Arvutkongressen i Aravaöknen, 2011.11.18

WMW |  MP3

Fråga: Utan att nämna kabbala i vår disseminering säger vi helt enkelt till folk att ömsesidig garanti kommer att ge dem ett gott liv. I så fall, hur skiljer vi oss från andra organisationer som kommer med liknande löften?

Answer: Det är synd om du inte känner skillnaden.

Den moderna människan upplever en global, integrerad kris. På detta sätt visar Skaparen henne att hon är förbunden med andra på fel sätt och att hon måste nå ömsesidig garanti. Det finns en metod som kommer att hjälpa henne förenas med andra på rätt sätt och att börja leva ett gott liv. Denna metod fungerar genom att skapa rätt atmosfär, ett ”skal” av omgivningen, som ger människan förklaringen på hur man lever tillsammans och för ett gott, hälsosamt och säkert liv.

Människan hör detta och förstår att det inte finns någon annan lösning. Andra hör samma sak, så det är lättare att göra detta tillsammans med dem. Människan lär sig att förenas med andra på rätt sätt, och i denna process drar hon till sig det omformande Ljuset. Det är samma sak som barn gör när de leker, blir äldre och klokare i processen.

När en människa finner att hon är i en svår situation använder hon därmed andra för att dra till sig Ljuset, och börjar gradvis uppskatta givandets kraft. Hon uppskattar det högt och det blir det högsta värdet för henne. Plötsligt börjar hon respektera det så mycket att till och med när allt i hennes liv fungerar som det ska, överger hon inte givandet, utan vill genomföra det oavsett sina förnimmelser. Det är för att hon tillskriver detta den högsta vikten.

Så blir en människa andlig, från en egoistisk intention, lo lishma, till en altruistisk intention, lishma. Det finns ingen chans att 99% av befolkningen kommer att nå korrigeringen på något annat vis. Kan du rekommendera någonting annat bortsett från Tora?

Jag menar att problemet är ett grundläggande missförstånd av hur man för fram AHP. Vi har vetat hur man korrigerar Galgalta Eynaim sedan Babylons tid, men för att korrigera AHP är detta det enda sätt vi har.

Från den andra lektionen i New York, 2011.09.12

WMV |  MP3

Mänskligheten är sjuk. Men det räcker inte med att vi bara botar patienten utan hans vetskap, så som det går till i vår värld när någon tar mediciner utan att veta hur detta kommer att påverka honom. Varje person som vandrar på vägen mot andligheten måste förstå, varsebli, och uppnå hela universums djup. Varje person måste koppla sig själv till alla själars enorma begär, studera det gemensamma systemet, och börja ge till dem. Med andra ord måste vi få kännedom om hela verkligheten.

Därför är vår organisations huvudsakliga mål utbildning och upplysning. Från en droppe säd måste vi bygga upp en person som liknar Skaparen. Vi måste hjälpa honom, stödja honom, och förse honom med alla nödvändiga verktyg och redskap. Då kommer varje person kunna bygga sig själv och uppnå likhet med Skaparen i sina egenskaper.

Vårt målsättning är att höja varje person, öppna upp honom och forma honom, och hjälpa honom i hans utveckling. Han måste göra någonting själv, men vi ska hjälpa och stödja honom.

Men för närvarande måste vi ha tålamod med alla de som går emot oss och bara tillhandahålla bevis och material så att de kan sätta sig in i situationen enligt deras kunskapsnivå. Vi måste hjälpa dem ur tillståndet av individuell ”kortslutning” och de gem möjligheten att se sig själva med viss distans. Det är vårt mål.

För att genomföra sätta på rätt sätt måste vi först förenas över alla skillnader och osämja, oavsett vad som pågår inom oss, som det står skrivet: ”Kärleken övertäcker alla synder”. Vi måste vara ett gott föredöme för folket och visa dem hur vi arbetar med varandra i harmoni, kärlek och enighet.

Allt detta är för målets skull. Inget annat kan förena oss. Vore det inte för målet skulle vi inte ha någon kontakt med varandra. Men, målet ger oss ingen annan utväg.  Detta är anliggningen till att vi alla förenas och bjuder in hela världen att göra samma sak. Vetenskapsmän upptäcker det, det sunda förnuftet nödvändiggör det, och tendensen i världens nuvarande riktning visar att i en integrerad och sammankopplad värld är det bara möjligt att bygga en säker framtid om man gör det genom gemensam enighet, och inte genom att slåss.

Från Lektion 3, Tysklandskonventet 2011.08.06

Fråga: Vi har grunden för korrigering: frågan om meningen med livet. Vilken grund har folkmassorna?

Svar: Vi tillskriver vår fråga om meningen med livet direkt till bristen på enighet. Ljuset manifesteras i enighet, och därför måste vi sörja just för vår enighet. Det visar sig att meningen med livet för oss är att vara förbundna med varandra.

Vad gäller andra ligger meningen med livet för dem fortfarande i olika egoistiska mål. Som ett första steg bör de förstå att enighet är ett medel för att uppnå dessa mål. Genom att förenas kommer de att få det de vill ha.

Och sedan, på väg mot detta, kommer de gradvis att börja förstå, att inse: ”Bostäder man har råd med är viktigt, men enighet är viktigare”. Därefter kommer de att komma till korrigering.

Våra förklaringar börjar från punkten att enighet bör användas som ett korrekt medel för att lyckas i livet. I och med det blir det tydligt att det vi talas om är det viktigaste, det bästa verktyg vi kan få. I kabbalans språk kallas denna avsikt ”lo lishma”: Vi vill använda vår enighets kraft för egoistiska syften.

Sedan, när vi börjar uppskatta enighet, finner vi i förbindelsen mellan oss ett ”mervärde”, som i sig medför en speciell, ojämförlig status, en tidigare aldrig upplevd känsla. På så vis uppenbarar vi ”mervärdet” i enighet: Vi börjar plötsligt bry oss om varandra; vi hittar en unik charm i ömsesidigt skänkande, i ömsesidig garanti.

Denna njutning från ömsesidigt skänkande är just den njutning Skaparen från början ville ge oss i Skapelsetanken. Baal HaSulam skriver om detta i sin bok Ohr Bahir (Starkt skinande Ljuset), att syftet med skapelsen är att bringa njutning till Sina skapelser genom det Ljus som finns i det ömsesidiga skänkandet mellan dem och Skaparen.

Från den femte delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.28, “Freden”

WMV |  MP3

Givandet av Toran, metoden för korrigering, är omöjligt utan ömsesidig garanti, vilket representerar en modell, förverkligandet av denna metod. Du uppenbarar Toran, arbetar med den, och förverkligar denna lära, allt detta enbart i den ömsesidiga garantin.

När vi idag läser Baal HaSulams artikel ”Den ömsesidiga garantin” försöker vi hitta fler och fler sätt att realisera målet med skapelsen. Vi befinner oss i det egoistiska begäret och måste förvandla det till en form av givande. Istället för att förbli i en egoism som antar en form av en utökad vilja att ta emot, måste vi inse ondskan hos denna form.

Insikten om ondskan kan komma genom problem eller genom medvetandet. En kombinerad variant är också möjlig. Detta beror på hur mycket vi kan engagera vårt medvetande för att öka medvetandet om ondskan utan att vänta på problem. Problem förlänger helt enkelt tiden och för oss till krig och förluster via lidandets väg, via sant tragiska förhållanden.

På ett eller annat sätt måste vi till fullo nå insikt om ondskan, det viss säga bli medvetna om att vi befinner oss i egoism, det mottagande begäret, och att alla enbart söker sin egen fördel på sina medmänniskors bekostnad. Föreställ dig, om vi inte inser detta nu, hur mycket mer vi kommer att behöva arbeta enbart för insikten om ondskan.

Hur många ytterligare motgångar måste jag uppleva för att se och inse att alla mina begär är egoistiska? De är egoistiska till en sådan grad att jag inte bryr mig om någon, inklusive mina släktingar, nära och kära, inte ens mina barn.

Detta är ett fruktansvärt tillstånd. Det står skrivet i Skrifterna: ”Medkännande kvinnors händer har kokat sina egna barn”. Det är vad igenkännandet av ondskan kommer till. Vi vet inte vad det är.

För att inte gå för långt, för att spara tid, och för att skonas från mycket lidande, kan vi använda vetenskapen kabbala, Ljuset som omformar, och arbetet i gruppen. Det är anledningen till att detta verktyg har givits till oss. Och då, i en kombination av lidande och det omformande Ljuset, kommer vi att inse ondskan tidigare.

Vi behöver ingenting utom denna medvetenhet. Baal HaSulam skriver om detta i sin artikel ”Kabbalans essens och dess syfte”. Varför fick vi ta emot den? Vi tog emot den för att påskynda vår insikt om ondskan. Om jag använder dess kraft korrekt vid varje given möjlighet kommer jag kunna genomföra denna analys och dra slutsatser, även om jag måste gå igenom lidande för att nå tillståndet av analys.

Baal HaSulam skriver att vi lever i Messias tid, och därför, med tanke på de möjligheter som står till vårt förfogande, måste vi gå framåt, börja agera. Allt beror på oss, på den grad vi drar det omformande Ljuset.

Men först måste det föra oss till igenkännandet av ondskan. Och att bekanta sig med sitt ego är otrevligt. Vi behöver omgivningens och studiernas stöd; vi måste bli starkare internt för att klara av uppenbarandet av detta ego för oss. Nyckeln är att det uppenbaras, och genom detta kommer jag utan tvekan att komma närmare målet. Om jag avfärdar uppenbarandet av egot för att det är otrevligt för mig kommer det att komma tillbaka till mig genom ”bakdörren”, och föra mig till riktigt sorgliga förhållanden.

Mänsklighetens utveckling kan gå längs en mycket vacker väg, där vi upplever mycket lite ondska. Från en droppe gift, från en liten bit ondska, kan jag bygga en väldig analysstruktur. Jag ser hur denna ondska förhindrar mig från att förbindas med vännerna i gruppen. Om jag fullt ut använder en liten portion av ondskan behöver jag ingenting annat. En svart punkt är tillräcklig, och jag förstår redan vad den innebär.

Vi uppnår allt detta enbart genom den ömsesidiga garantins kraft, när vi vill bygga ett system av ömsesidigt givande tillsammans, för att förenas som en människa med ett hjärta, och därmed hjälpa varandra. I detta fall når vi insikt om ondskan.

Föreställ dig nu att hela världen idag känner igen en liten bit ondska. Se på utvecklingen: revolutioner, demonstrationer, och upplopp. Dag för dag blir situationen värre, och det kommer närmare Israel. Ingen annat land befinner sig under ett sådant yttre tryck. Men det inre trycket kommer även det snart att visa sig.

Därför måste vi förstå att ömsesidig garanti, enighet och analys, som tillsammans leder oss till insikten om ondskan, är en fråga om liv och död för oss. Vi behöver ingenting annat förutom igenkännandet av ondskan eftersom du, till den grad du är medveten om den, vill få bort den från dig själv och inte längre glömma det omformande Ljuset. Du är som en allvarligt sjuk person som tänker på ett botemedel som kan rädda honom. Insikten om ondskan hindrar dig från att använda den och trycker på för att du ska hitta rätt användning.

Om länder och olika sorters organisationer idag insåg ondskan, då skulle de förvandla världen till Edens lustgård med en gång. Varför skulle de göra de löjliga saker de gör idag? Händelserna i världen idag gör det klart att vi närmar oss kritiska tillstånd.

Från den femte delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.13, ”Arvut (Ömsesidig garanti)”

WMV |  MP3

Fråga: Vad ska vi tänka på allihopa, i hela världsgruppen, när vi anordnar en Enighetsdag? Hur kan vi förenas?

Svar: Varje person måste göra en djupdykning i sig själv och där känna den kedja som förbinder honom med de andra, det inre nätet som existerar mellan oss. För övrigt kan personen finnas i den här världen eller också finns han inte längre kvar i den, det spelar ingen roll eftersom detta nätverk existerar mellan begären, mellan själarna, och inte mellan de fysiska kropparna.

Baal HaSulam och alla de andra stora kabbalisterna från de senaste årtusendena finns där, i den förbindelsen. De är alla tillsammans med oss, inneslutna i vårt gemensamma nät. Det finns miljontals av oss idag, men i själva verket finns det många fler eftersom alla dessa själar genom mänsklighetens historia är med oss, och tillsammans utgör de en andlig kraft av ofantliga proportioner.

Om vi vill förenas i detta nät, då kommer vi givetvis inte bara påverka varandra och bli en del av detta nätverk så att varje person uppnår den i sitt eget andliga uppstigande, utan vi kommer samtidigt att påverka alla människor i hela världen, som står i samklang med detta nät ofrivilligt, utan att känna det.  Vi kommer att börja väcka dem.

Så låt oss därför börja med att komma överens om att vi alla vill känna vår gemensam förbindelse tydligt.

Från lektionen på Unity Day (Enighetsdagen), 2011.06.26

Fråga: Hur kan man komma ihåg Skaparen hela dagen? Hur kan man föra in Honom i varje ögonblick?

Svar: Vi befinner oss i Malchut av oändlighetens värld, som är helt fylld med Ljus. Men istället för detta eviga, perfekta tillstånd, ser och känner vi våra egna egenskaper vilka målar upp den materiella världen för oss. Om vi vill sikta in oss på målet, att känna världen av oändlighet, behöver vi därför ömsesidig garanti från vår omgivning. Vännerna måste ge oss kraft, vilja, envishet, flit, och förverkligandet av målets vikt.

Jag har trots allt bara ett mål — att uppnå rätt begär, och ingenting annat. Låt mig hela tiden känna att jag inte bryr mig tillräckligt om eller gör tillräckligt mycket för Skaparen, på samma sätt Han gör för mig.

Kanske invänder du, “Men jag vet inte vad Han ger mig. Om jag dömer av mitt liv skulle jag ibland kunna säga att det hade varit bättre om Han inte hade gett mig någonting”. Det är sant. Det är uppenbart att varje person avfärdar saker i enlighet med sina egna brister. Min attityd till Skaparen kan därför definieras så här: Jag vill nå ett tillstånd där jag kommer att vilja skänka till Honom.

Och det faktiska resultatet kommer att komma tack vare Ljusets inflytande, tack vare de ansträngningar vi gör gång på gång. Ljuset öser över oss gång efter annan, och plötsligt skapar dessa sken en vilja i människan.

Vi vet inte vad Lishma, ett uppväckande från Ovan, är. Men när det kommer kan man säga, “Nu vet jag, nu förstår jag”. Man måste anstränga sig, som ett litet barn, och från dessa ansträngningar kommer känslan att uppstå. Men inte dessförinnan.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.05, Shamati