Åsikt (Mario Monti, Italiens premiärminister): ”‘Italien behöver Europa för att kunna utvecklas ekonomiskt och socialt, och Europa behöver Italien för att kunna bli starkare’, sa Monti i ett tal i staden Reggio Emilia i norra Italien vid en ceremoni tillägnad den italienska flaggan.

”‘Inget europeiskt land är starkt nog att tro att man ensam kan möta de stora globala ekonomierna’, tillade han. ‘Det är dags för alla att göra sin läxa. Ingen kan tro att de kan göra mindre än de andra’.”

Kommentar: Krävs det att vara på randen till konkurs för att kunna tala så? Är det inte möjligt dessförinnan?

Vi har ett begär och en tanke. Om vi bara hade ett begär, så skulle vi utföra allt i blindo utan självkontroll, precis som de olika livlösa, vegetativa, och djuriska nivåerna av naturen, där den enda tanken är hur man uppfyller sitt begär.

En person som har utvecklats till det livlösa, vegetativa, eller det djuriska planet tänker enbart på hur man ska uppfylla det man vill ha. Det finns olika typer av människor; smarta, energiska, våldsamma, blyga, modiga, osv.— men var och en vill uppfylla sitt begär, från en liten bebis till en äldre person som döljer sitt begär. I var och en finns en tanke om hur det begäret ska uppfyllas till varje pris.

Så utvecklas vi i känsla och sinne, som ett djur, tills punkten i hjärtat avslöjar sig i oss och börjar fråga: Vad är allt det här till för? Varför? Från den stunden börjar den riktiga vetenskapen; när jag börjar att fråga om essensen av mina begär: Vad behöver jag det för?

Detta är inte enkelt. Människor kommer för att studera, de blir en grupp, men år kan gå innan de börjar ställa denna fråga, som är att de vill veta begären de känner: var kommer de ifrån? De börjar leta efter anledningen, roten, källan.

Sedan förstår de att tanken gavs till dem för att de skulle upptäcka Skaparen genom att studera sina begär. Om jag, genom tanken, korrekt uppfattar begären, kan jag nå källan från där de kom, börja förstå vem som sänder dem och varför, vad han vill ha av mig, och hur min inställning till honom bör vara.

Genom gruppen och även direkt börjar jag av honom begära att ändra mina begär:”Du gav mig ett sådant begär, men jag frågar efter ett annat begär!” Då kommer jag verkligen att kunna börja ändra det. Tanken är given till oss så att vi tack vare den kommer att känna våra begär och be om nya.

Tanken existerar så att jag kan se efter och bevisa för mig själv att jag inte kan göra någonting med mina begär! Även när det ser ut som att jag överkommer dem,så är det inte bara att byta ett mot ett annat, vilket också är egoistiskt: mot respekt, mot kontroll och stolthet. Jag hittar helt enkelt ett nytt begär som slår det första och ändrar värderingar.

Som ett resultat av mina tankar, eller påverkan från miljön, börjar jag föreställa mig att ett begär är viktigare än det jag just hade. Och så beslutar jag mig för att byta till ett annat. Det är egots spel. På detta sätt kan jag byta det begär jag hade.

Men jag kan på riktigt ändra mina begär enbart under påverkan av en miljö som ger mig andra värderingar. Då, som ett resultat av dess påverkan, kräver jag av Skaparen att ändra mina begär. Dessa begär kan redan vara övernaturliga för mig, det vill säga vara mot mitt ego.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.12.30, Rabashs skrifter

  WMV |  MP3

Efter att vi fötts med våra medfödda förmågor, absorberar vi ofrivilligt värderingar och normer från vår miljö. Var och en väljer sin påverkan på sitt sätt; även bebisar är attraherade till olika saker, fastän vi kanske inte alltid märker det. Och så blir fler och fler mindre, externa attribut, trädda på våra basala egenskaper.

På detta sätt är var och en unik och vi bör bevara denna unikhet. Vi kan bara undvika att hålla med om den externa influens som riktas mot denna unikhet. Till exempel om en person har vistats i en dålig miljö i fem år, som har haft negativ påverkan och lett honom i en antisocial riktning, så kan vi protestera mot denna påverkan. Men vi får inte protestera mot en persons naturliga och ursprungliga attribut, för de innehåller en persons rot, hans frihet. Vi har ingen rätt att röra den, för ingen kommer att kunna komma med något substitut till denna skapelsens generella mosaik.

Vi måste därför enbart sörja för en påverkan från en god miljö. Då kommer alla naturliga tendenser som en person har att utvecklas som de ska, även om den positiva inverkan från miljön fram till nu saknats.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.12.29, ”Friheten”

WMV | MP3

Fråga: När vi planerar kurserna för integrerad uppfostran, behöver vi bestämma ämnena i förväg? Skall vi täcka dessa ämnen i speciella kurser?

Svar: Nej. Vi behöver leka med alla sorters ämnen i diskussionsprocessenen. Majoriteten av dem kommer att vara i form av ”rättssalar” med en jury, en domare, försvarare, vittnen, åtalade och offer. Egentligen är denna samling passande i vilken situation som helst. Även i vårt dagliga liv uppkommer dessa situationer ofta mellan par eller grannar, när varje person försvarar sin sak. Två sidor står emot varandra: en grupp på ena sidan och en annan grupp på den andra, en oberoende domare, hans assistenter, och så vidare. Även några instruktörer kan delta för att hjälpa till att angripa problemet på rätt sätt och vara så objektiva som möjligt.

I processen med att klargöra olika situationer i livet, skall frågan riktas för att nå maximal integritet, genom att visa absolut alla motsättningar. Man måste förstå att alla personer är olika, och var och en måste få ha sin åsikt, men genom att stiga över den, måste han nå en överenskommelse med de andra. Speciellt denna generella överenskommelse är resultatet av rättegången, och inte straffet vi väljer åt personen.

Rättegången fortsätter tills alla deltagare, inklusive den oberoende domaren, når en full överenskommelse. Inombords kanske de fortfarande hyser skilda åsikter (allt detta klargörs under rättegången), men överenskommelsen är ovan alla motsättningar.

Från ett samtal om integrerad utbildning 2011.12.12

Ingen kommer till en grupp kabbalister för att han eller hon själv letar efter det och behöver vänner.

Man når denna grupp enligt det inre begäret. Detta begär väcks i ens hjärta och gör att man intuitivt känner att man här kan finna svaret på det inre kallet. Man känner att det finns någonting här, och även om man inte precis vet vad det är, så känner man det undermedvetet.

Så man kommer till denna plats, när man känner att den på något vis är förbunden med ens inre begär. Man vet inte varför man kommer; man förs dit från ovan. Som det sägs lägger Skaparen ens hand på det goda ödet och säger, ”Ta det!”

Men efter att man studerat ett tag och går igenom olika tillstånd (som kan ta månader och till och med år), förstår man slutligen att man själv inte har någon makt att röra sig framåt med alls, och att det bara är möjligt om man ansluter sig till samma begär som finns i andra.

Från och med då letar man efter en grupp, det vill säga att man bättre förstår att man inte kommer att uppnå det eftertraktade målet själv, och därmed behöver man alla andra. Man känner att man behöver gruppen, kärleken till vänner. Därmed börjar man bygga en särskild förbindelse med andra människor som studerar tillsammans med en, så att det blir möjligt att kalla dem en grupp.

Tills dess är det inte en grupp, utan bara ett antal människor som sitter tillsammans… om du inte känner till förbindelsen med de som studerar med dig, och förstår att du utan den inte kan uppnå målet, då har du inga vänner och ingen grupp. Du måste bygga dessa relationer om du vill lyckas.

Allt detta måste klargöras och det tar tid. Det finns människor som kan studera och lyssna i 20 år och till och med tala om det, utan att ännu ha det inre begäret, hjärtats förståelse, att det måste finnas en förbindelse med andra, för annars kommer man inte kunna uppfylla sig själv. De har inte detta inre beslut. Målet och gruppen ansluter sig därmed inte till varandra.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.12.20, Rabashs skrifter

WMV |  MP3

Idag har vi kommit till frågan ”vad är meningen med mitt liv?” och plötsligt upptäcker vi visdomen Kabbala. Vi hittar den inte för att vi önskar att ge eller nå kontakt, kärlek, och en allmän omtanke.

Nej. Vi kommer till den precis genom frågan ”Vad är meningen med mitt liv?” Varför mår jag dåligt? jag vill ha makten över mitt liv! Jag vill stiga ovan det, fånga evigheten och perfektionen över naturen”. Jag vill, vill, vill… Vi kommer till kabbalans visdom just genom egoistiska frågor, och inte genom en speciell, känslig själ. Tvärtom, vi blir ledda av begäret att ta emot, att ta kontroll över vårt liv.

Så, när vi kommer till visdomen kabbala och börjar lyssna på vad som sägs, finns det många som inte förstår: ”Varför pratar vi om kärlek och enighet? Var är vi? Är detta dagiset där vill lär oss vara goda? Är detta ett samhälle av idealister? Vad vill de ha? Vad pratar de om?”

Eller så kommer en religiös person och förstår heller inte vad som pågår: ”Vem pratar om kärlek i religionen? Det är sant att det finns några få liknande trevliga fraser där, men i verkligheten är alltihop en samling handlingar vi lärt oss från barndomen”. Var är religionens bas, som talar om kärlek, kontakt mellan människor, ömsesidig hjälp, och jämställdhet mellan alla? Under en lång tid har var och en pratat om vad som är bra en själv och använt de andra till att fylla sina egoistiska behov.

Det visar sig att vi genom tusentals år helt har glömt av och flyttat oss ifrån de människors åsikt som kände närvaron av givandet. Vi rörde oss ifrån religionens bas för  tusentals år sedan, som också pratade om givandets kraft.

Dessutom blev vårt ego så utvecklat att vi inte ens tänker på det, och alla  system är riktade mot att tjäna mer, att bli mer självständig från andra, och att flytta sig från dem som om de inte existerade. Alla är redo att fylla huset  med tjänare och hushållsredskap och förbli oberoende av alla istället för att vara med sin familj och nära och kära, kärleksfulla, och stödjande människor.

Men när vi kommer till visdomen kabbala, så är det extremt svårt att börja lyssna på orden om kärlek och kontakt. Trots allt, så är vi vana vid att det är sådant här små barn får lära sig. Vi vill egoistiskt att de ska vara bättre skyddade och oskadda, och därav lär vi dem att inte skada andra. Vi säger till dem: ”du måste älska de andra, var deras vän”. Vi ser att när en person fortfarande är ung och beroende av andra, så är det värt för honom att vara god och kärleksfull, och då älskar alla andra honom på köpet.

Men när barnen börjar växa säger vi åt dem: ”Du måste vinna, vara bättre än andra! Visa dem din styrka och kraft så kommer du att lyckas!” Vi börjar uppmuntra deras ego istället för kärleksfullheten. Vår utbildning är motsatt kärlek.

Så det visar sig att vi blir ledda till Kabbala av en överbelåten och därav lidande egoism.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.12.13, Rabashs skrifter

WMV |  MP3

Den 1 januari 2012 kommer generalsekreteraren att påbörja sin andra mandatperiod, under vilken han kommer att göra utbildning till ett primärt tema för sin nya administration. I sitt tacktal för sin andra mandatperiod underströk han behovet av att ”förbättra vår förmåga att leverera som en” och “göra mer för att koppla samman punkterna bland de utmaningar världen står inför”.

FN verkar vara redo att lyssna på vårt budskap. De har efterfrågat våra kommentarer angående generalsekreterarens utbildningsplan och de har bjudit in till vidare samarbete för att formulera deras utbildningsprogram. Ett uppföljande möte är redan inbokat. Även om vi inte kan vara säkra på resultatet av vårt samarbete med FN är vi hoppfulla att det faktum att FN är villiga att lyssna på oss utgör ett stort genombrott som vi kan använda för att sprida vårt budskap om enighet till världen.

Fråga: Hur kan jag koncentrera mina krafter och inte slösa bort dem på främmande saker? Alla störningar kommer från skaparen, så hur kan vi slåss emot dem?

Svar: Självklart kommer alla störningar från skaparen så att vi bättre ska förstå oss själva och avancera mera effektivt. De kallas bara för störningar. Vi förstår inte att de egentligen är råd som hjälper oss att avancera mer korrekt. Om vi lyssnade mer noggrant på vad som kallas ”Skaparens röst” skulle vi avancera snabbare mot målet.

Problemet är att vi inte hör honom, och inte märker att han konstant talar till oss. Systemet av krafter som vi befinner oss i, fältet av krafter, det generella givandet, kraften som skapade oss, håller konstant på att påverka oss. Men, den gör det bara upp till en viss gräns så att jag ska lyssna på honom åtminstone lite, så att jag kan känna honom. Då kommer jag att förstå vad han säger.

Detta är sättet vi är byggda på. Skaparen är vid kanten av våra känslor, vår uppfattning. Han kräver bara att vi ökar vår känslighet lite så att vi börjar känna honom.

Känsligheten ökas när jag förstår att ”Det finns ingen annan än han”. Allt han vill säga är till min favör, och han är god och generös vid varje givet ögonblick, gott eller ont. Om jag visste detta, skulle jag uppskatta det onda såväl som det goda. Detta på grund av att det inte finns någon ondska.

Om jag kände på detta sätt, om jag kunde förstå det, skulle jag ögonblickligen börja se mig omkring efter vad han säger mig vid varje ögonblick. Det finns en grupp omkring mig, en familj, hela världen, interna som externa problem och orosmoment, gott och ont, men vad vill han säga mig med allt detta? Hur kan jag balansera mig i den komplicerade situationen jag är i?

Kabbalisterna berättar vad du ska göra: hur du riktar in dig till följd av att känna Skaparen och siktar in dig korrekt. Med detta menas att du avslöjar det reformerande ljuset, och till följd av nivån på dina känslor och din förståelse, börjar du arrangera dina interna attribut, känslor, och begär.

Från den första delen av den dagliga kabbalalekti0nen 2011.11.25, Rabashs skrifter

WMV | MP3

Fråga: Vad menas med att rikta alla våra tankar och begär mot skaparen? Hur kan vi få med oss Skaparen i denna process?

Svar: Först måste vi göra allt som står i vår makt för att nå kontakt med varandra till följd att vi känner enighet. Vi bör konstant känna denna enighet ovanför alla störningar vi upplever i våra tankar och begär. Det spelar ingen roll vad jag gör, jag ska göra det samtidigt som jag känner gruppen inom mig. Om du även kan försöka att föreställa dig att Skaparen också uppfyller oss och inom oss.

Jag varnar er: Vi kommer inte att kunna känna känslan av enighet som kändes under kongressen. Mer allvarliga hinder kommer uppstå, och jag kommer inte kunna hålla kontakt med vännerna och kommer definitivt glömma bort skaparen.

Dessa problem är givna till oss med meningen att jag ska knyta mig så mycket som möjligt till gruppen och be skaparen om hjälp, kräva att han för oss till vår kontakt. Skaparen är givandets och kärlekens attribut, och jag vill att givandets attribut skall flöda mellan oss.

Om vi inte ser oss som jordiska kroppar, utan istället sluter våra ögon och känner fältet där vi delar en gemensam känsla, då kommer den som stabiliserar och vidhåller denna känsla, den huvudsakliga kraften som arrangerar, skapar, och vidmakthåller allt detta och kallas för skaparen.

Kraften från givandet som finns i skapelsen är skaparen, hans framsida, och kraften från mottagandet i skapelsen är hans baksida. Och jag är den svarta pricken ”existens från frånvaro” (yesh mi ain) placerad i denna kraft av givande och tagande.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.12.11, Rabashs skrifter

WMV |  MP3

Shamati #72: Självförtroende är Ljusets klädnad, och kallas ”liv”. Orsaken är att det finns en regel som säger att det inte finns något Ljus utan ett kli (kärl). Av den anledningen kan Ljuset, som kallas ”livets Ljus”, bara klä sig i ett kli av något slag. Det kli som livets Ljus klär sig i kallas vanligtvis ”självförtroende”. Det betyder att man ser att man kan klara av vad som helst.

Detta betyder att om vi inte uppnår tillståndet som kallas självförtroende kommer vi inte kunna uppenbara det övre Ljuset. Detta på grund av att Ljuset uppnås och förnimms i detta kärl av självförtroende, det vill säga att vi måste vara säkra på att det är i vår makt att göra detta, och det beror helt och håller på oss. Om denna inre känsla dyker upp inom oss kommer vi med säkerhet att nå framgång och uppenbara Ljuset.

Graden liv definieras av ens självförtroende, och ju större självförtroende, desto mer kommer Ljuset att uppenbaras inuti det. Vi befinner oss i ett hav av oändligt Ljus redan nu, men på grund av bristen på självförtroende, kärlet för Ljusets uppenbarelse, upplever vi oss i detta minimala tillstånd – i en svart mittpunkt som ger oss den svagaste möjliga känslan av liv som vi kallar ”denna värld”.

Om vi vill erhålla en större livskänsla i ständigt tilltagande sfärer, ända till den sista, oändliga och gränslösa sfären, beror detta bara på hur säkra vi kommer att vara på att vi enbart kan uppnå den inuti vår enighet.

Det kan inte finnas något tvivel och brist på självförtroende, såsom tanken att nu inte är rätt tid att göra det, att vi kanske kan göra det imorgon eller dagen därefter. Det ögonblick vi alla tillsammans uppnår detta självförtroende, kommer vi omedelbart att bryta igenom machsom.

Även känslan av vårt liv här i den här världen beror på känslan av självförtroende. Ju större självförtroende, desto större är känslan av det materiella livet.

Ljuset och vårt ego leker med varandra, och vi befinner oss mitt emellan dem. Allt beror enbart på nivån av vårt självförtroende: om vi kommer att kunna stiga över egoismen vid varje givet tillfälle och fästa oss vid Ljuset, strävande efter att bli lika det.

Detta krig upphör inte ett enda ögonblick, för så fort vi stiger över ett visst tillstånd, uppenbaras ett större egoistiskt begär omedelbart för oss för att ge oss möjligheten att stiga till en ännu högre nivå. Det är på grund av detta vi ständigt måste ägna oss åt inre arbete: nedstigningar och uppstigningar, som oupphörligt byter av varandra.

Vi måste förstå att alla nedstigningar ges till oss för att vi ska komma över dem och på så vis uppnå obegränsat självförtroende. Och här är den enda lösningen att vi måste frigöra oss från oss själva, och hålla fast vid gruppen. I den måste jag finna en stor kraft som kan uppsluka mig och föra mig till nästa nivå, likt en livmoder, den övres AHP.

Till den grad jag kan hålla fast vid denna hiss, kommer den ständigt att höja mig till högre nivåer. Jag behöver bara hålla fast vid den hela tiden, över min egoism som kommer att vara i vägen för mig mindre och mindre.

Min uppgift är bara att stiga över mottagande till givande, tro över förnuftet, och denna handling är enbart möjlig i gruppen. Jag kommer fortlöpande försöka göra detta, medan mitt ego kommer att kasta mig till sidan, distrahera mig med trivialiteter, och sedan med större och viktigare saker, tills jag slutligen kopplar bort mig från det och till och med slutar känna hur långt från det jag har kommit.

Hela vårt arbete går ut på detta. Och om jag inte varje ögonblick upplever mig själv djupare in i gruppen, samhället, och det gemensamma självförtroende vi tillsammans erhåller, då kommer jag ut ur mitt kärl, vårt gemensamma begär efter att uppenbara den andliga världen, och då uppnår jag ingenting. På så vis förlorar jag självförtroendet.

Hela vårt självförtroende grundas på hur man håller fast vid gruppen och där finner kraften som låter en att ständigt uppnå större andliga nivåer.

Från förberedelselektionen till Arvutkongressen, 2011.12.04