Fråga: Jag gillar jag inte livet som så som jag idag ser det framför mig. Vad kan förändra det intrycket?

Svar: Ljuset. Men om Ljuset fyller mig, då uppstår en  behaglig känsla som döljer  alla andras svårigheter: ”Varför skulle jag bry mig om dem? Låt hela världen brinna. Ja visst är det  lidande. Ja, det är svåra plågor; det spelar ingen roll, så vad då?”

Faktum är att jag är likgiltig  och inte ser sambandet mellan lidandet i världen och mitt  eget  tillstånd. Om jag mår bra, då är Skaparen god och gör i mina ögon gott. Som exempel, om mina fiender lider, då är Skaparen höjden av perfektion för mig. Med andra ord utvärderar jag Hans godhet inte genom deras känslor utan genom vad jag känner.

Då visar det sig att mina fienders svårigheter glädjer mig, ”Det förtjänar de! Gör något mer!”  Detta är mitt  kriterium på att Skaparen är god, inte  det allmängiltiga kännetecknet på godhet, utan det som passerar genom mina känslor och som skapas av den bild jag har av problemet.

Fråga: Men varför lider då genomsnittsmänniskan av att se andras smärta?

Svar: Därför att han är rädd att deras smärta skall sprida sig till honom. Han fruktar för sin egen del. Om jag inte alls har några egoistiska begär, då skulle jag inte kunna visa medkänsla för andra, på grund av att jag inte skulle vara rädd för ett liknande öde. Mitt egoistiska begär hjälper mig alltså att dela smärtan med andra; det agerar av egen natur. Jag har inget med dem att göra men deras olycka hotar att påverka mig, därför tycker jag synd om dem.

Å andra sidan är det  klart att om jag kan bli kvitt relationen med dem, om jag kan ställa mig ovan mänskligheten, då kommer jag att bli likgiltig för dess lidande. “I slutändan är ändå Skaparen min fader, så låt mig stiga upp till Honom. Där kommer vi att vara tillsammans, så varför skulle jag bry mig om resten?”  När jag förlorat det egoistiska begäret, så har jag förlorat hotet av möjligt lidande.

Så, kan hända är det möjligt att göra en överenskommelse med Skaparen, ”Jag utför alla Dina bud, gör allt Du säger”, och vi är då ständigt sammankopplade. I sådant fall kommer lidandet i världen inte  bekomma mig alls.

Det visar sig att ju starkare min vilja och relation med Skaparen är, desto längre bort befinner jag mig från världen. Jag känner helt enkelt inte vad som händer med folk. De lider, och jag är som en sten, likgiltig helt enkelt.

Vad kan göras, om jag tvärtom känner med de andras lidande? För att göra detta måste jag känna mig avlägsen från Skaparen, koppla bort mig från Honom, och likt andra vara beroende av villkor jag inte har någon kontroll över.

Därför kastas vi nu in i en kris, för att känna vårt beroende av en okänd kraft. Av samma anledning avlägsnar vi oss från religion. Annars kan man inte känna medkänsla med andra, eller känna sig beroende av dem. Den egoistiska attityden till Skaparen som inte gått igenom kärlek till andra som till en själv är inte riktad mot kärlek till de skapare för att komma till kärlek till Honom. Detta upprätthåller förtroendet i mig att allt är ok, att jag gör allt rätt, och att jag inte behöver bry mig om andra.

Om jag förlorar min känsla av förbindelse med Skaparen känner jag mig mer och mer beroende av andra, jag tvingas skapa en kontakt med dem och genom dem med Honom. Vi är verkligen alla i fara och upplever hot varhelst de kommer från, oavsett om det miljön, ekonomin, eller andliga tillkortakommanden. Man upptäcker sitt nuvarande tillstånds instabilitet, men inte ens personliga beroende av Skaparen, utan saknaden av helheten.

Därför uppmuntrar det nuvarande läget oss att korrigeras.

[119208]

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen, 2013.10.28, Baal HaSulams skrifter

 WMV |  MP3

Kategori: Andlighet, Dagliga kabbalalektioner, Frågor & svar, Inre arbete, Kris, Lidande, Samhälle - Kommentarer inaktiverade för Likgiltig passion