Det tar lång tid att börja se klart, och att upptäcka att om man kan samla in alla krafter som finns i vännerna och koppla dem till sig själv, så kommer detta att bli ens andliga kärl, sinnesorganet för att känna det andliga med vilket man kan känna och förstå livets kärna som finns ovan den fysiska kroppen och som existerar inuti själen. Då kommer man att förstå principen ”älska din vän som dig själv”, som helt och hållet är inriktad på detta högre mål. Man kommer inse att ens vänner, med sina begär och sin aspiration för andligheten, för att nå syftet med skapelsen, i grund och botten är delar av ens egen själ.

Alla känner att vännens aspiration mot det andliga målet utgör organen i ens andliga kropp. Det är anledningen till att man förstår att kärlek till vänner är en förbindelse med deras andliga strävan, från vilken var och en av oss bildar själens kärl.

När alla uppnår ”kärlek till vänner”, samlar in allas viljor att uppnå målet, uppenbaras den egna själen; vi förenar alla dessa själar. Därmed framträder en ömsesidig och förtroendefull relation som ger alla det de andra har. Trots allt är ju var och en inkluderade i alla andra!

Det finns en skillnad mellan den ursprungliga punkt från vilken jag började, min själs rot, och resten av begäret som jag får från vännerna. Men både den förra och den senare är min själs krafter. Detsamma gäller för de andra vännerna: Alla har samma krafter. Den enda skillnaden är att alla relaterar till de andra från sin rots position, sin begynnelsepunkt.

Det visar sig att vi har ett gemensamt kärl (begär), ett nätverk kopplar oss samman, med vilket vi uppnår det eftertraktade målet: kärlek till vänner som kopplar alla samman. Därmed uppenbarar vi ömsesidiga förbindelser, en strävan som kallas ömsesidigt givande, och den generella kraft som kallas Skaparen. Detta är vårt livs essens och meningen med skapelsen.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.10.27, Rabashs skrifter

WMV |  MP3