Vår uppgift är tudelad: Å ena sidan måste vi arbeta på oss själva, men å andra sidan måste vi hjälpa resten av mänskligheten. Den känner redan krisen, och vid nästa steg kommer vi att behöva förenas med dem för att fortsätta tillsammans längs vägen. När vi gör det kommer vi naturligtvis att leda den allmänna rörelsen eftersom folk helt enkelt inte känner till hur man ska nå målet. Vi måste bli som en ”dragande kraft”: den del av mänskligheten som bär den framåt.

För att leda andra måste vi först ta hand om oss själva. Men det är viktigt att komma ihåg att vi inte skulle ha fått andligt uppväckande om vi inte behövde korrigera världen och leda den. Av denna anledning kommer vi inte att nå framgång idag om vi bara bryr oss om vår egen utveckling. Vi måste bry oss om hela mänskligheten, hela världen, för att få alla människor att förenas i en enda själ, så som vi en gång var. Detta är anledningen till att vi väckts, och detta måste vara vår styrande avsikt.

Så hur utvecklar vi oss själva samtidigt som vi stakar ut rätt väg för världen? Vårt arbetes generella lag är att det finns en enda kraft som kallas ”Ljuset” eller ”Skaparen”, som styr världen och påverkar den. Denna kraft avgör och kontrollerar allt. För att medvetet smälta in i och integreras med dess förehavande, måste vi önska att den ska påskynda vår utveckling. Utan denna önskan kommer den att utveckla oss i enlighet med det ursprungliga programmet, via den kraftigt negativa stimuli som driver massorna.

Det är anledningen till att hela vårt arbete går ut på att kräva en accelererad utveckling och att ligga steget för de negativa fenomenen i naturens ursprungliga program. För att uppnå detta måste vi alltid förstå att vi står inför en enda kraft som påverkar oss. Och vi måste få den att utöva ett starkare, snabbare och mer effektivt inflytande, bokstavligen ”dra” den i rätt riktning.

Det är som en son som drar i sin mors hand. Men om han drar i fel riktning kommer ingenting att komma ut av det—de kommer inte att gå på bio om han måste till dagis, även om han vill det. På liknande vis måste vi alltid vilja åt rätt håll, vilja lokalisera denna enda kraft, den enda existerande kraften. Vi vill studera den, lära hur den fungerar och vart den siktar.

Därför kräver vi att den ska visa sig själv, eftersom dess handlingar då kommer att bli klara för oss. Vi kräver att den ska påskynda vår utvecklingstakt. Varje gång vi ”drar” den i rätt riktning är det som att dra vår mor i dagisets riktning med en ännu större vilja och strävan än hon själv.

Från den första lektionen under kongressen i Bremen, 2011.08.05

WMV |  MP3

Fråga: Hur kan läsandet av en text som jag inte ens förstår hjälpa mig att förenas med gruppen eller att vilja göra det?

Svar: Att bara läsa texten ger inget av sig självt. Det är tanken på vad det exakt är jag begär som fungerar. Det är som en styrkekälla.

Om vi antar att du får en medicin, och med den botar du det du hade för avsikt att bota. Medicinen påverkar hela kroppen, och du måste själv bestämma exakt vad det är du vill behandla, vare sig det är ett ben, en arm, huvudet, ett sår eller vad du vill. Själva medicinen är en universalmedicin.

Från 2:a delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.07.31, Zohar

Fråga: Vi har grunden för korrigering: frågan om meningen med livet. Vilken grund har folkmassorna?

Svar: Vi tillskriver vår fråga om meningen med livet direkt till bristen på enighet. Ljuset manifesteras i enighet, och därför måste vi sörja just för vår enighet. Det visar sig att meningen med livet för oss är att vara förbundna med varandra.

Vad gäller andra ligger meningen med livet för dem fortfarande i olika egoistiska mål. Som ett första steg bör de förstå att enighet är ett medel för att uppnå dessa mål. Genom att förenas kommer de att få det de vill ha.

Och sedan, på väg mot detta, kommer de gradvis att börja förstå, att inse: ”Bostäder man har råd med är viktigt, men enighet är viktigare”. Därefter kommer de att komma till korrigering.

Våra förklaringar börjar från punkten att enighet bör användas som ett korrekt medel för att lyckas i livet. I och med det blir det tydligt att det vi talas om är det viktigaste, det bästa verktyg vi kan få. I kabbalans språk kallas denna avsikt ”lo lishma”: Vi vill använda vår enighets kraft för egoistiska syften.

Sedan, när vi börjar uppskatta enighet, finner vi i förbindelsen mellan oss ett ”mervärde”, som i sig medför en speciell, ojämförlig status, en tidigare aldrig upplevd känsla. På så vis uppenbarar vi ”mervärdet” i enighet: Vi börjar plötsligt bry oss om varandra; vi hittar en unik charm i ömsesidigt skänkande, i ömsesidig garanti.

Denna njutning från ömsesidigt skänkande är just den njutning Skaparen från början ville ge oss i Skapelsetanken. Baal HaSulam skriver om detta i sin bok Ohr Bahir (Starkt skinande Ljuset), att syftet med skapelsen är att bringa njutning till Sina skapelser genom det Ljus som finns i det ömsesidiga skänkandet mellan dem och Skaparen.

Från den femte delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.28, “Freden”

WMV |  MP3

Fråga: Om jag studerar i en virtuell grupp och inte upplever allvarliga hinder, kan jag då forma en bön till Skaparen baserad på vanliga materiella problem på jobbet eller hemma?

Svar: Det finns ingen anledning att leta efter störningar varken i en virtuell eller i en fysisk grupp. Hinder kommer av sig själva ur vår vilja att verkligen komma närmare och förenas med varandra. Då börjar problemen! Och om du inte har några problem, börja komma närmare de andra och börja förstå dig på dem.

Hinder kommer i enlighet med tillståndet. När människor håller ett visst avstånd uppstår inga problem mellan dem. Vi ser att vår värld närmar sig demokrati. ”Demokrati” är den största blåsningen, när jag kommer längre bort från dig, och du längre bort från mig. Nu kommer vi nästan inte i närheten av varandra, och vi säger att alla är fria: ”Det här är mitt, det här är ditt; rör inte det som är mitt, så kommer allt att bli bra”.

Men det här är inget idealiskt sätt att relatera till varandra, då vi på intet sätt är förbundna med varandra! Vad litet som helst som vi ska få från varandra, ger vi till varandra via någon sorts buffert. Men på alla andra vis rör vi inte alls vid varandra. Och när vi inte gör det är det inga problem—vårt ego är med på detta, och det är det mest bekväma alternativet för det. Det är anledningen till att den moderna världen har kommit till demokrati, beskyddandet av individuella rättigheter, och så vidare.

Men om vi börjar agera på det här sättet i grupperna kommer vi aldrig att nå enighet. Demokrati kommer inte att kunna leda till enighet om allt görs med handskar på och genom att hålla ett visst avstånd.

Vi har kunnat göra så fram till nu. Men nu, oavsett hur mycket vi stretar emot, finns det inget val: Naturen pressar oss, tvingar oss att förenas och etablera en kontakt. Även om vi fortfarande försöker hålla avstånd och samma demokrati, visar naturen oss att vi är förbundna med varandra. Det är här problemen börjar!

Jag kan inte komma vidare! Större avstånd är omöjliga enligt den form naturen visar mig. Den visar mig att jag är förbunden med alla andra, och att jag samtidigt inte vill vara förbunden med dem. I grund och botten är detta den moderna krisens kärna.

Men i gruppen behöver vi verkligen arbeta i hjärtat. Det spelar ingen roll om vi är tillsammans i ett rum eller bakom datorskärmar i ett virtuellt klassrum. Nyckeln är att undvika att leda oss själva vilse om att vi har uppnått någon form av förbindelse. Detta är ett stort problem eftersom man övertygar sig själv, på grund av egoismens försvarsförmåga, att allt är OK och att man har tillräcklig förbindelse med andra. Man glömmer det fullständigt och upplever många störningar.

Men när vi vill få klarhet i detta och vi gör det tillsammans, då börjar vi arbeta med det och uppenbarar ondskans kraft, som separerar oss och våra hjärtan. Detta är inget lätt arbete.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.07.28, Shamati #218

WMV |  MP3

Fråga: Vi säger ofta att vi måste leka rätt relation i gruppen. Vad är det för lek?

Svar: Lek stimulerar vår utveckling. Vi säger att lekar är någonting som hör barndomen till, eftersom de växer och går igenom olika stadier av utveckling. Därmed utvecklas inte längre de som inte längre leker.

Varje gång jag definierar mig i ett tillstånd, utvärderar det, och målar upp en viss bild för mig själv, en bild av en framtid jag vill befinna mig i, då kallas denna övergång från ett tillstånd till ett annat för lek. Jag leker att jag befinner mig i nästa bild, för att erhålla den formen.

I en lek föreställer vis oss vanligtvis hur vi kan dra nytta, vinna, och uppnå någonting. Det finns ett yttre spel av att nå något yttre mål, och det finns ett inre spel där jag förändrar mig själv inuti. Men bägge två är lekar.

Allt som utvecklas har alltid ett önskat tillstånd och en önskad verklighet, en idé om ett framtida mål, och en strävan efter det. Det händer på de vegetativa och animala nivåerna, inte bara med  människan. För en växt är leken i dess cell, för ett djur är den med sig själv eller med andra djur, och detta händer även på den mänskliga fysiologins nivå.

Människan kallas ”Adam” och vill bli lik Skaparen genom att leka just denna lek: hur man ska bli lik Honom. För att göra det måste man tänka på denna form hela tiden: Vad det innebär att vara lik den övre, att vara Hans like, att hålla fast vid Honom, att likna Honom i sina egenskaper, och att leka denna lek i gruppen.

Detta betyder att vi tillsammans måste föreställa oss ett tillstånd där vi i förbindelsen mellan oss portätterar bilden av Skaparen i vårt ömsesidiga kärl. Och för att uppnå denna måste det råda total jämlikhet och partnerskap. Ordet ”vän” (chaver) kommer från ordet “förbindelse” (chibur), och förbindelsen är enbart möjlig mellan likar, under ett villkor av ömsesidigt givande och kärlek, en ömsesidig garanti.

Vi är på intet vis sådana, men om vännerna och jag försöker leka som om vi befinner oss i en sådan relation, då kommer vi i vår framtida form hela tiden att sträva efter en förbindelse och ett delat begär som ska anta formen av ömsesidigt givande. Och samma ögonblick vi erhåller denna form av skänkande kommer vi att känna Ljuset i det, tack vare det faktum att vi till slut har fullbordat vår förbindelse! Och då kommer Ljuset att tändas! Detta är uppenbarelsen av Skaparen.

Och på så vis får vi det varje gång att lysa mer och mer, över alla hinder. Det finns trots allt ingen lek utan hinder.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.25,  Shamati #39

WMV |  MP3