Jag lever inte för mig själv; jag lever bara om jag kanaliserar mig själv genom en mekanism som kallas själarnas enhet. Det är därför som jag vill öppna upp mig själv genom boken Zohar, eftersom dess kraft kommer för att genomföra denna sammanlänkning mellan alla mina delar, vilka just nu verkar främmande för mig.

Detta är precis vad boken Zohar är avsedd för; annars skulle jag inte vara under dess stråle av Ljus. Denna stråle är mycket tunn, som en laserstråle, och om jag ändrar kurs med bara en millimeter från den, så kommer jag inte längre att se den. Jag måste vara exakt i denna stråle för att den skall kunna verka på mig.

Kabbalisterna förklarar denna förutsättning för oss och säger att om vi knyter an till alla själarna på rätt sätt; då kommer vi att placera oss själva inne i denna stråle. Så snart som enheten bryts faller alla isär och splittras åt alla möjliga håll. Denna stråle är det enda som är kapabelt att hålla ihop oss.

Detta sker på varje nivå på den andliga stegen – vi kan bara klättra upp på den utmed denna stråle. Så snart som vi släpper varandra faller allting omedelbart isär och Ljusstrålen kan inte längre hålla ihop oss. Detta är den enda kraften som bevarar vår enhet. Därför är det för denna enhets skull som vi begär att dra till oss Ljuset. Vi behöver Skaparen för att förena oss och det innebär att vi måste attrahera Ljuset som förändrar.

Hur kan vi känna denna enhet? Vi måste kräva den samtidigt som vi läser Zohar, den måste ge oss det. Detta var anledningen till att kabbalister skrev denna bok, och vi har rätt att fråga, ”var är enheten som finns på grund av oss”? Om vi alla tänker på detta tillsammans så kommer detta att bli en stor angelägenhet som vi inte kommer att kunna glömma bort för ett ögonblick. Och då kommer det att fungera. Men ensam kommer ingen av oss att kunna utföra någonting.

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Enighet, Zohar |