Inlägg i kategori ''

Kärleken till andra ger dig förmågan att känna din själ

feelyoursoulEn fråga jag fick: Hur kommer det sig att jag, trots min förmåga att känna andra människors önskningar, fortsätter att tänka mest på mig själv? Hur löser jag denna konflikt?

Mitt svar: Du tänker bara på andra därför att du vill använda dem för egen vinning. Därför är det självklart att du känner dem, och även skulle vilja stärka den förmåga.

Om jag vill lura någon måste jag ha en bra känsla för personen och förstå dem väl. För att lura någon jag måste bli en bra psykolog och tränga in i deras själ och hjärta. Då kommer jag att veta hur jag kan manipulera dem till min fördel.

Förmågan att känna andra behöver inte nödvändigtvis betyda någonting. Det som betyder någonting är vems begär som betyder någonting för dig – dina eller deras?

Det står skrivet: ”Gör inte mot andra vad du inte vill att andra ska göra mot dig”, vilket innebär att du inte ska använda din nästa för att främja dina egna intressen. Men senare blev det skrivet: ”Älska din nästa som dig själv.” Betyder frasen ”som dig själv” att hälften av vinsten ska gå till mig och hälften till honom? Nej! Det betyder att du bara skall älska din nästa så som du tidigare älskat bara dig själv.

Från och med nu måste du börja behandla sig själv på samma sätt som du tidigare behandlade din granne när du tog fördel av honom. Du måste börja tänka på hur du kan använda dig själv för att stå till tjänst för honom.

Ni byter plats: Han tar din plats och du tar hans. Din granne blir viktigare för dig än du själv. Detta är vad vi kallar ”givande”.

Det finns bara ett exempel på denna växelverkan mellan människor i vår värld: en mor och hennes barn. När vi gör omvandlingen till att förnimma andra, erhåller vi oss förmågan att börja känna vår egen själ. Detta är faktiskt det enda sättet att känna den, eftersom vår själ består av begär som finns utanför oss. Genom att känna dessa externa begär kan du börja känna Skaparen inom dem.

Uppenbarandet av boken Zohar beror på våra ansträngningar att känna den

1När jag läser Zohar vill jag att den, på något sätt, skall förändra mig: ta mig genom uppgångar, nedgångar, intryck och känslor. Jag vill inte höra bara orden, utan jag vill känna sinnliga förändringarna inom mig.

Detta sker inte på en gång. Det är som ett spädbarn som inte hör eller ser någonting under de första dagarna av sitt liv och sedan börjar höra och se, men fortfarande inte förstår någonting. Efter det börjar han att aktivt lära sig om världen – och då finns det ingenting som hindrar honom! Han tar tag i allting, klättrar överallt, därför att han behöver röra vid allt och lära sig allting! Det är vad vi skulle göra – lära oss av spädbarnets exempel!

Trots allt, det är så som vi gradvis föds in i den andliga världen. Vi behöver lära oss av spädbarnet –  att utan uppehåll längta efter att känna den andliga världen.

Den andliga världen är förenandet av all individuell längtan efter Skaparen till ett helt begär- Det är inom detta begär som vi kommer att känna Skaparen. När vi läser Zohar behöver vi söka efter upplevelserna som den beskriver, inom oss: ”Vad är Atik, Arich Anpin, vad innebär det att ”stiga upp”, sjunka ned, hur förenar jag mig med den Övre Nivåns AHP, på vilket sätt höjer den mig?” Genom att göra så kommer du att vara som en baby som växer och utvecklas!

Detta är varför det står skrivet: ”Jag arbetade och fann.” Det är upp till oss att göra ansträngningen och att önska uppenbarelsen. Vi måste aspirera till att uppnå givandets kraft och förenande, och då kommer vi att finna den!

Några upplever att det är svårt att känna, medan andra tycker att det är lätt. Hur som helst, när vi studerar Zohar i en grupp, så jämnas allting ut. Om vi alla önskar att uppnå det, om varje person strävar efter det, allt efter sin egen förmåga, då kommer det att hända. Det kommer att ske för alla som sitter i klassrummet eller ser lektionen på Internet eller TV.

Vi måste bara göra en konstant ansträngning att finna dessa upplevelser inom oss. Då kommer vi gradvis att känna dem inom oss och gensvara på varje ord i boken. Det som betyder någonting är inte huruvida du förstår det som är skrivet på rätt eller fel sätt, utan ansträngningen som du gör för att väcka inre känslor och reaktioner på orden i Zohar.

En övningsrutin för att komma in i den andliga världen

Det enda som kan hjälpa oss att studera och uppenbara boken Zohar är konstanta övningar där läsaren längtar efter att känna texten inom sig själv.

Annars kommer denna bok att förbli stängd för oss för alltid.

Om vi bara kan ta bort ”pluggen” som sitter i vägen för våra upplevelser, så kommer vi att öppna upp vägen till de högre, andliga upplevelserna så att de kan strömma ned på oss från Ovan. Då kommer vår inre värld att uppenbaras för oss.

På det sättet, dag in och dag ut, måste man ihärdigt vänta att en inre respons på Zohars ord uppstår. Och då, som ett barn som upptäcker världen, kommer intryck från den högre verkligheten (den Övre Världen) som är dold inom oss, att komma fram i oss.

I det andliga känner vi, innan vi vet

En persons inträde i det andliga beror inte alls på huruvida han kan strukturen, på de andliga system som beskrivs i boken Zohar, eller hur han förstår det han läser eller inte.

Tvärtom kan kunskap och förståelse vara ett hinder, som håller honom tillbaka från att kunna känna den andliga världen.

Vi kommer in i det andliga som en bebis kommer in i denna världen, och börjar känna någonting som är mycket ovanligt. Först känner han, och bara senare börjar han att förstå sambanden mellan sakerna han känner. Han trycker på en knapp och en leksak rör sig, han trycker på ett handtag och en dörr öppnar sig och så vidare. Det är samma sak med oss: vi måste först utveckla en upplevelse och sedan kunskapen.

Låt oss inte bli bortkörda från den Övre Världens portar

Zohar: Varje person som går till den världen utan att ha insett Torans hemligheter, även med hjälp av många goda gärningar, förvisas från den Övre Världens portar.

”Denna värld” är vad vi känner just nu, och ”den kommande världen” (Olam HaBa) är vårt nästa tillstånd. Allting blir uppenbarat för oss i överensstämmelse med vårt begär. Ens begär kan antingen förändras naturligt, med hjälp av Reshimot som gör det mer egoistiskt; eller genom ens arbete med gruppen och det omgivande Ljuset.

Om jag inte korrigerar mig själv, då kommer alla portarna till den andliga upplevelsen att förbli stängda för mig. Jag kan inte känna den andliga världen utan att förbereda mina begär och Kelim (kärl) för den, utan att korrigera egoismen till givande. Detta är hur jag kan öppna portarna!

Varje person som går till den världen utan att ha insett Torans hemligheter (vilket är möjligt bara genom att studera kabbala för att kunna ta emot Ljuset i ens korrigerade begär), även med hjälp av många goda gärningar (så som folk tänker i denna värld), förvisas från den Övre Världens portar (vilket betyder att personen inte har någon möjlighet att känna och komma in i den eviga världen).

På den andliga vägen så händer detta för varje steg, när vi går från ett tillstånd till ett annat. Du kan avancera bara genom att avslöja hemligheter – sådana som är dolda för dig just nu. Allting händer inne i ditt begär. Ditt nuvarande begär och din nuvarande upplevelse kallas ”denna värld” och ett mer korrigerat begär och upplevelse kallas ”den kommande världen”.

Andliga insikter förloras aldrig

En fråga jag fick: Om en person börjar att studera kabbalans visdom och lyckas uppnå den andliga nivån och avlider sedan några år senare. Behöver han komma tillbaka till denna världen och lida igen för att ställa samma fråga; ”Vad är meningen med mitt liv?”. Och måste han sedan göra samma arbete från början igen för att passera Machsom och avancera därifrån.

Mitt svar: Tja, säg du mig: varje gång en person måste lära sig någonting i livet, måste han inte också ”dö” och ”komma tillbaka” för att kunna fråga, ”Vad är meningen med mitt liv?”. Innan han tar ett nytt steg i livet måste en person fråga sig; ”Vad gör jag här, varför och hur”?

Om en person gör en verkligt andlig handling så måste han alltid börja från noll, precis som om personen dör. I det här avseendet har det ingen större betydelse om hans fysiska kropp lever eller inte. Den fysiska kroppens död indikerar att den personen behöver ersätta den lägsta nivån av sitt begär att njuta, den nivån som gör att vi känner vår jordiska kropp och den här materiella världen.

På den lägsta nivån hos det gemensamma skapade begäret, upplever en person sin Partzuf som sin jordiska kropp, och han upplever den nivån som denna världen. Denna nivån förändras aldrig och den måste följa en person genom hela hans korrektionsprocess, hela vägen till den fullständiga korrektionen.

Jämte den materiella nivån, upplever en person också de andliga nivåerna allt eftersom han klättrar uppåt. Men då och då måste han ersätta den lägsta nivån (den fysiska kroppen), vilket betyder att han måste dö och födas på nytt.

Hur som helst, att ersätta den lägsta nivån betyder inte att man måste börja på sin andliga väg från början igen. Det betyder bara att han kommer att ta sig fram på denna vägen mycket lättare denna gången. Trots allt så försvinner det man uppnått andligt, aldrig. Under den följande livscykeln kommer personen lätt att hitta en lärare och en grupp, kommer snabbt att uppnå allt som han gått igenom tidigare och kommer att fortsätta framåt. Men för att uppnå en ny nivå och en ny verklighet så måste han gå igenom en särskild anpassningsprocess.

”Och de byggde ett torn som nådde till himlen”

Zohar: Och Skaparen sade: ”Nu hade hela världen ett språk och ett gemensamt tal.” Och de kom från öst, från världens forntida dagar.

Och de fann ut att använda den hemliga visdomen hos det första folket, flodens generation, så att de inte skulle behöva underkasta sig Skaparen. Och de byggde en stad och ett torn. ”Kom, låt oss bygga oss själva en stad med ett torn som når till himlen.” De bestämda sig för att handla i överensstämmelse med sitt ego och själva regera hela vägen upp till himlarna. Detta är helt i motsats till att höja sig själv över sitt ego, för att uppenbara Skaparen och livet i den Övre Världen.

Nu hade hela världen ett språk och ett gemensamt tal. Detta var situationen i Babylon. Även om de var egoister, så var deras ego så litet och outvecklat att de levde som ett folk, i fullständigt samförstånd, som om de talade ett språk.

Och eftersom de alla hade ett hjärta och ett begär, och de talade det heliga språket (skänkandets och kärlekens språk), var de kapabla att också utföra vadhelst de satte sig i sinnet. Och det fanns ingen som kunde stoppa dem.

Dessa människor är motsatsen till Skaparen och vill inte ha någonting med Honom att göra, men eftersom de är bundna med band av kärlek är de oövervinnliga. De är som en bunt kriminella som är trofasta vänner och tar hand om varandra till det bittra slutet. Deras band till varandra är lojala och sanna, men deras mål är egoistiska – att bygga en stad med ett torn.

De använder inte sitt sammanhang med varandra till att bli lika Skaparen. Ändå skapade de sina band på basis av givandets kvalitet, vilket gör det oförstörbart! Det är detta som Skaparen klagar på. Förbindelsen är likvärdig, och motsatt Honom, och det är precis därför som människorna behövde uppnå detta. Det är för att slita sönder det och återskapa det igen, men denna gången i likhet med Honom.

Det är väldigt likt världens situation idag. Det är samma som om vi nu beslutade att avveckla krisen och motstå alla våra egoistiska intressen genom att etablera en förening mellan alla nationerna. Vi skulle då göra det utan att tänka på Skaparen, eller målet med skapelsen. Vi skulle då vända tillbaka till samma situation som det gamla Babylon.

Idag upptäcker vi att världen är global, att alla är sammanlänkade med varandra, och att vi måste behandla varandra väl om vi inte skall förstöra varandra. Hur som helst, om vi börjar att etablera goda relationer med varandra utan att tänka på hur vi skall knyta an till den Övre Kraften, och utan ett objektivt uppnående av skapelsens mål (att uppenbara Skaparen), så skulle detta leda oss till självdestruktion. Precis som det skedde i gamla Babylon när Han blandade språken (vilket betyder att egoismen uppstod mellan människorna) och människorna slutade att förstå varandra.

Detta skulle ske för att vi skulle förstå att våra band behöver en annan komponent – Skaparen. Bara Han kan binda oss samman i en sann förening och tillåta oss att känna livet i den Övre Nivån – ett liv som är perfekt och evigt.

(Från en lektion ur Boken Zohar, kapitlet ”Noah”)

”Punkten” i hjärtat är referenspunkten i våra liv

En fråga jag fick: Jag består helt och hållet av ett begär efter att njuta. Vad inom mig ser alla förändringar hos detta begär från sidan?

Mitt svar: Ja, jag består verkligen av ett begär att njuta. Jag kan bara jämföra intensiteten hos begärets särskilda manifestationer.

Hur som helst, om jag har en ”punkt” i hjärtat, embryot till min själ, Skaparens del i mig från Ovan, en partikel som består av begäret att skänka, ett uns av sanning – så är det precis mot den här punkten som jag börjar värdera och systematisera allt annat. Då finner jag mig själv oförmögen att samtycka till någonting om det inte har ett samband med den.

Man kommer till kabbala med en ”punkt” i hjärtat, vilken blir en referenspunkt för hela ens liv. Man kastar sig inte längre in i egoistiska, jämförande beräkningar, eller strävar efter maximal förtjänst med tanke på pengar, berömmelse eller denna världens alla andra ”välsignelser”. Nu stämmer man av allting gentemot sanningen – den andliga punkten som har vaknat inom en.

Detta leder människan till en ny nivå som för med sig nya förväntningar. Nu känner man att man, utan kabbalans metod, är oförmögen att utveckla den här ”punkten” och inkludera allt annat i den. Denna ”punkt” har nu blivit ens prövosten och standarden som alla ens begär värderas efter.

Den ”chockerande” sanningen från Rabash

Rabash har förberett en ”chock” för vår tid. Bit för bit har han avslöjat att det allra viktigaste för en människa är hans essens och hans attityd till livet. Gradvist har han visat att allting beror på begären i våra hjärtan och vår relation till sanningen.

Dessa koncepten är i opposition till de religiösa traditionernas vanemässiga utövning och den blinda lydnaden gentemot budorden, vilket är hur många religiösa människor handlar. Vi behöver särskilja vårt rutinmässiga handlande som lagts på oss genom vår uppfostran, (”Girsa de-Yakuta”) och som får att att känna oss skyldiga om vi inte följer vår vanliga rutin, från den riktiga bönen, Den riktiga bönen är ett hjärtligt, genuint och medvetet rop till Skaparen om att bli korrigerad.

Att döma människor utifrån deras kläder eller deras handlingar leder oss inte till en förståelse om vem som är nära Skaparen. Är det någon som känner tomhet i detta livet, eller är det någon som verkar ha alla svaren och har kläderna (livsstilen) som någon som är nära Skaparen?

Skaparen kräver att vi gör rättelser i våra hjärtan. Det betyder inte att vi behöver negligera några religiösa traditioner, men distansen mellan en mänsklig varelse och Skaparen mäts genom intensiteten i vår längtan att få samma egenskaper som Han.

Livets spel skapades för oss av Skaparen

En fråga jag fick: Före ”Machsom”, hur ska vi förhålla oss till denna värld som bara är en verklighet som vi föreställer oss?

Mitt svar: Din inställning till denna världen bör vara väldigt enkel: när jag befinner mej i den här drömmen så måste jag ochså vara en del i den. Det står skrivet: ”En domare har inte mer än vad hans ögon kan se.” Jag behöver arbeta, sörja för min familj och göra allt som krävs i det här livet, men samtidigt borde jag inse att det är en dröm. Världen är ett spel och jag genomför alla handlingar i den som i ett spel.

Jag måste ändå ta spelet på allvar eftersom Skaparen har förberett hela den här verkligheten för mig så att jag skall leva i den, i enlighet med dess lagar, och utveckla ”punkten” i mitt hjärta, min inställning gentemot Skaparen.

Dessa två nivåer, den kroppsliga och den andliga, är helt oberoende av varandra. På den materiella nivån, där jag befinner mig i ett tillstånd av ”sömn”, utför jag allt som är nödvändigt för det här livet.

Under tiden söker jag efter en förbindelse med Skaparen på den andliga nivån, och jag utvecklas samtidigt som jag lägger all min uppmärksamhet på detta. Annars, varför lever jag, om inte för att nå Skaparen genom mina ansträngningar i detta livet?