Inlägg i kategori ''

Vi kan inte förändra världen innan vi har förändrat oss själva

Det finns ett steg i uppenbarelsen av den övre kraften där man möter två motsatser och måste göra ett särskilt särskiljande.

Å ena sidan lever man i världen med insikten att man är hela världen, och å andra sidan är man oförmögen att relatera till den som en integrerad del av en själv och att ansluta den till sig.

Det är den övre kraften, Skaparen, som hindrar oss från att göra just detta. Till dess man uppnår Honom (en kvalitet av fullständigt givande), kan man inte ansluta alla de olika delarna av världen inom sig själv.

Ytterligare en kraft uppenbaras, en som styr över ens natur. Vid den punkten vill man knyta an till och förändra världen till det bättre, men kan inte göra det eftersom man inte kan ändra sig själv!

För att förändras, måste man stiga upp till en högre nivå. Genom att knyta an till dessa yttre delar, som man nu ser som delar av sig själv, kan man inte längre vara egoistisk.
Det är inte samma sak som att få reda på att din gamle fiende faktiskt är en nära släkting, men när detta händer så är allt som återstår en ånger för de dåliga relationer som man hade före den här upptäckten.

Hur som helst så är den här typen av korrigering inte tillräcklig eftersom hatet i personen försvinner och ersätts av kärlek. I verkligheten är det inte så. I stället finns hatet kvar och kärleken byggs ovanpå det!

Man kommer till denna nya nivån med all sin tidigare egoism, vilken inte försvinner, och det finns ingenting att göra åt det.

I bland uppstår en situation när man måste ha en bra attityd gentemot någon, men inte kan tvinga sig själv att ha det. Oavsett hur hårt man försöker, så kommer man ändå bara att känna hat och avsky mot den andra personen.

Så vad kan vi göra? Det enda alternativet är att anstränga sig att skapa en ny relation ovanpå den befintliga motviljan och hatet.

Denna inställning kallas för en ny önskan om givande, ovanpå det tidigare tillståndet av egoistiska begär.

Granatäpplet är en symbol för själens begär

En fråga som jag fick: Du sa vid en föreläsning att själen hos en människa består av 613 egoistiska begär och att man måste korrigera dem till altruistiska egenskaper genom att attrahera Ljuset genom studier i kabbala. Detta ger oss kvaliteten att ”älska sin nästa som sig själv”.

Denna korrigering av de 613 begären kallas att hålla de 613 buden. Du sa också att själen är som ett granatäpple som består av 613 frön, på samma sätt som själen består av 613 begär. Men vem kan kontrollera det?

Mitt svar: Du skildrade det korrekt. Det var en artikel skriven om granatäpplet och som berättar om ett projekt där forskarna tog ett antal granatäpplen från olika länder och räknade deras frön. Varje granatäpple hade olika antal frön, både färre och fler än 613, men det genomsnittliga antalet frön var 613.

Vårt begär att nå målet måste vara helt

Önskan måste vara hel. Ta till exempel en politiker vars mål är att bli premiärminister. Hela hans liv är fokuserat på detta. När han har föresatt sig det målet är han beredd att överge alla sina principer och släpa sig igenom smutsen för att uppnå sitt mål.

Allt förutom målet är sekundärt för honom. Möjligheten att bli premiärminister fångar hela spektrat av hans intressen, och reducerar dem till det som kan hjälpa honom att nå sitt mål. Det är vad vi kallar en ”hel” önskan.

En person som strävar efter att attrahera Ljuset, vilket för honom tillbaka till Källan, undersöker alla kvaliteter i sin egen natur och i världen tillsammans med alla hinder på vägen, som ett sätt att uppnå målet.

Denna undersökning och hela önskan skyddar mig från att spåra ur under tyngden av min egoism. Om någon förtalar mig, försöker skrämma iväg mig eller hindra mig, eller om jag konfronteras av hälsoproblem, familjeansvar och stress. Då accepterar jag allt detta med tacksamhet, som ett stöd för mig att bryta ny mark för andlig tillväxt.

Om jag är korrekt och helt inriktad på målet så upptäcker jag plötsligt att alla hindren hjälper mig på min väg. Alla störningar blir en ”hjälp mot mig själv” – mot min egoism.

Det finns ingenting i hela världen som inte kan tjäna som ett medel att uppnå målet. Trots allt har Skaparen skapat allt för människans skull och för hans mission. Det är bara en fråga om hur vi använder denna ”arsenal” som är tillgänglig för oss.

Om jag verkligen strävar efter målet, så knuffar allting mig framåt mot det. Men om jag låter mig distraheras av ”uppdykande omständigheter”, och om jag tar itu med själva störningarna i stället för att använda dem som ett medel att nå målet och vara till hjälp för mig, så kommer de helt enkelt att bara förbli störningar.

Bara min distinkta strävan mot målet kommer att omvandla mina hinder till tydliga stödpunkter längs min väg. Någonting som jag upplever som stark ”motvind”, upptäcker jag plötsligt fungerar som ett stöd i livet för mig gång på gång, räckande mig en hand och ledande mig framåt. Genom detta ”uppenbara motstånd” hjälper Skaparen mig faktiskt  att avancera.

Vem ber vi om förlåtelse på domedagen?

En fråga jag fick: Vem ska jag be om förlåtelse på jom kippur, om vi lär oss i den kabbalistiska vetenskapen att det inte finns någon utanför mig?

Mitt svar: Först av allt måste vi be våra vänner om förlåtelse. Om en person inte har allas förlåtelse, då har han inte något som han kan vända sig till Skaparen med. Men vad är förlåtelse i andlighet?

Förlåtelse är uppenbarelsen av mitt nuvarande tillstånd, som jag kan korrigera, i motsats till de begär jag inte alls kunde förstå att kunna hantera och be om deras korrigering. Jag måste urskilja mina begär gradvis och avancera steg för steg.

Förlåtelse (Slihot) och jom kippur (försoningsdagen) betyder uppenbarelsen av vårt trasiga kärl (Kli) eller själ. Vi kontrollerar det och jämför det med tillståndet för full korrigering – Purim. Det är därför vi kallar det motsatta, okorrigerade tillståndet som vi uppenbarar, Ki-purim – som purim).

Därför symboliserar jom kippur en tid när en person verkligen ber om förlåtelse för alla sina ”synder”. Men han vill inte det eftersom det står skrivet någonstans, utan snarare för att han uppenbarar hur motsatt han är att det slutliga tillståndet, som han kan föreställa sig. Detta tillstånd är enigheten av alla själar för att skapa likvärdighet med Skaparen, kraften och viljan att älska och skänka.

Var som ett barn: begär det omöjliga

Det viktigaste är att nå ett fullständig begär i varje ögonblick. Var som ett barn: trots att han vill något annat nästa sekund, just nu, i detta ögonblick måste han absolut få det han vill ha. Detta är mycket viktigt: att be och skrika efter bara en specifik sak, och att alltid försöka leva med ett komplett begär och ta det till slutet.

När det gäller andlig utveckling är ett komplett begär en garanti för framgång! Om vårt begär inte är komplett, då är det inte perfekt, och det betyder att det inte matchar andlighet, som är perfekt och komplett för varje grad. Därför, om en person begär andlighet, men ändå är villig att kompromissa och ge efter på något sätt, så kan han stanna strandsatt mellan himmel och jord hela sitt liv. Han kommer inte att få hjälp från ovan.

Om du har möjlighet att känna dig inspirerad för bara ett ögonblick, försök då att gå in på denna känsla djupare och utveckla det ”bortom det möjliga.” Dessa ansträngningar kommer att skapa din bön (MAN) för uppstigning.

Var som ett barn som alltid vill växa sig större än han är idag och som alltid försöker göra vad han aldrig kunde göra förut! Han gör alltid något för första gången, lägger alltid till något nytt och därigenom avancerar.

Hur du märker om du avancerar i andlighet

En fråga jag fick: Hur kan jag kontrollera om ljuset verkligen korrigerar mig?

Mitt svar: Det finns tre specifika tecken som tyder på att en person avancerar:

  1. Personen börjar förstå materialet bättre, inte bara ”torrt” med hjärnan, utan genom hjärtat, via känslor. Det viktiga är inte att studera och memorera materialet mekaniskt, utan att känna det. Det står skrivet: ”Sättet att förstå är genom hjärtat.”
  2. Personen börjar att förstå hur viktig omgivningen är, eftersom det är den enda plats där hon kan nå sitt andliga mål.
  3. Personen förstår att hon måste använda alla tillgängliga möjligheter för att avancera. Hon försöker sedan att bättre organisera sina studier, tills hon slutligen börjar uppenbara andlighet genom sin omgivning.

Hela världen skapades för dig

Den som avancerar andligt upptäcker att hela verkligheten är korrigerad förutom hon själv, och allt beror enbart på henne. ”Världen skapades för mig.” Jag knuffar världens balans över till godhet eller ondska i varje ögonblick av mitt liv.

Det är som om alla andra människor inte gör någonting, eftersom de inte har någon valfrihet. I varje ögonblick av mitt liv är jag den enda som har frihet att förändra världen till det bättre.

Till minne av Rabash

I dag är det minnesdagen för min lärare, Rav Baruch Shalom Levi Ashlag – Rabash. Vi är alla närda av det vi fått från honom. Han var den enda personen som förstod Baal HaSulam, som fortsatte hans väg, och som har fört metoden vidare till flera av sina elever. Det faktum att vi kan avancera med Baal HaSulams metod, att se, höra, känna och förstå vad han skrev, är möjligt endast tack vare Rabash.

Rabash brukade skriva en artikel i veckan, och vi har över 400 av hans artiklar. I dem ger han redogörelse för hela av kabbalans vetenskap, inklusive allt som gäller en persons inre arbete. Genom dessa artiklar har han gett oss en möjlighet att komma in i sensationen av den andliga världen. Han förklarade hela metoden systematiskt, enkelt och åtkomligt, i en form som människor enkelt kan ansluta till.

Anledningen till att han ofta citerar Torah, Talmud och andra kabbalistiska källor är för att ansluta oss till de ursprungliga källorna och att hjälpa oss förstå hur deras författare (kabbalister) tänkte. Detta är hur de förmedlade sina sensationer till oss.

Det finns ingen tvekan om att om det inte vore för Rabash böcker skulle vi inte kunna ansluta oss till Baal HaSulams skrifter. Utan Rabash förklaringar, skulle det vara omöjligt för oss att ”öppna” Baal HaSulams böcker.

Jag är tacksam till den Övre Kraften för att ha skickat mig en så bra lärare, genom vilken vi har fått kabbala. Hans livsverk var ett andligt genombrott till en ny nivå och uppenbarelsen av kabbalans metod för oss.

Baal HaSulam uppgav också denna metod i sina artiklar, men de förblev dolda. Rabash tog sin faders material och skrev om dem i en form som världen kunde förstå. Han överförde den också muntligen för sina elever.

Rabash var den första kabbalisten i hela kabbalans historia som började öppet ta emot studenter. Efter ett år av studier med Rabash gav jag några föreläsningar vid Bergs centrum. Föreläsningarna var inte för allmänheten, utan för instruktörerna. Efter dessa föreläsningar lämnade alla instruktörerna Bergs centrum, eftersom de förstod att vad de gjorde där var inte alls kabbala, utan bara affärsverksamhet.

Jag tog med dem för att studera med Rabash, tillsammans med en hel grupp unga, sekulära människor. Sammanlagt var det cirka fyrtio personer. Rabash var 77 år gammal då, och han hade tillbringat hela sitt liv bosatt i Bnei Brak – ett judiskt ortodoxt samhälle, med ett överflöd av förbud och restriktioner. Men trots allt var han inte rädd för att ta emot alla dessa nya, sekulära unga män som sina studenter!

Dessa människor planerade inte att återvända till religion; de kom till honom för att exklusivt studera kabbala. Det är hur han började undervisa kabbala till sekulära unga män från Tel Aviv! Detta var den revolution som han gjorde, och det styrde vår värld mot korrigering. Detta var ett helt nytt fenomen, ett som hela kabbalans historia aldrig hade sett. Det var början på en omfattande spridning av kabbalans vetenskap, då de fyrtio studenter fortsatte hans väg.

Rabash var en stor revolutionär. Han hade en oerhörd inre kraft som gjorde det möjligt för honom att göra detta, i strid med hans chassidiska samhälle och hans släktingar.

Allt jag har har jag fått från honom. Vår grupp, Bnei Baruch (Baruchs söner), är uppkallad efter honom. Och jag tror att vi verkligen kommer att förtjäna att bli hans andliga arvtagare.

Låt hans minne i oss vara välsignad!

Var en listig tjuv: stjäl från dig själv

Det finns inget som en nedgång i andlighet. Du behåller alltid allt som du har uppnått. Men du får ytterligare nya egoistiska begär och det känns som om du är i en nedgång.

Men du bör inte tro att den skänkande kraften har övergett dig. Snarare har denna kraft hjälpt dig att uppnå en högre uppenbarelse av egoism, och du ska vara glad att du har fått möjligheten att se dig själv som mer deformerad, för att uppenbara fler begär som du kan korrigera, och därmed stiga högre än någonsin tidigare.

Du borde se dig själv som en banbrytare som tar sig djupt in i det egoistiska begäret, och tar små bitar därifrån som kan fästas till skänkande. Du bör använda alla dina naturliga kvaliteter, såsom en tjuv och en lögnare, att stjäla från och ljuga för din egen egoism.

Vår egoism är trots allt blott ett djur, och det kan inte få reda på en människas intentioner. Det förstår bara enkel, direkt vinst. Vi lever inuti denna egoism och vi gör allt för dess skull. Samtidigt inser vi inte att vi har att göra med vårt inre djur, som alltid kräver att vi ska tjäna det.

På uppåtsidan förstår det inte det mänskliga sinnet och list, och det är därför rätt förhållande till det gör det möjligt för oss att få det att göra något vi – människor – behöver.

Uppenbarelsen av motsatser är en språngbräda för andlig utveckling

Allt nytt i världen föds ur känslan av en intern konflikt, en motsägelse av två motsatser i ett enda föremål. Denna känsla är outhärdligt, varför den driver oss att lösa konflikten. En person kan inte tolerera två motsatser tillsammans.

Detta härrör från nivån före den första begränsningen när man känner att man tar emot från Skaparen och är motsatsen till Honom. Det är därför vi inte kan bära känslan av att upptäcka två motsatser tillsammans.

Mänskligheten är på väg att uppleva detta, och när den gör det, kommer den att komma i fullkomlig chock: å ena sidan är vi knutna till varandra, och å andra sidan, hatar vi varandra. Vi kommer då att tvingas att lösa problemet.

Därför är uppenbarelsen av motsatser en nödvändig utgångspunkt för förändring. Det är som en trampolin som underlättar hoppet eftersom känslan pressar oss så kraftfullt att vi helt enkelt inte har något annat val än att bryta oss ur detta tillstånd.

Därför, ju fortare dessa motsatta krafter uppstår i samhället – vårt inre hat till varandra tillsammans med nödvändigheten av att förenas och älska, såsom naturen gör, desto snabbare kommer mänskligheten att tvingas att lösa detta problem. I själva verket är denna dualism orsaken till alla de kriser som vi upplever idag. Det är så vi kommer att uppleva ”Ljusets övertag över mörkret.”