När en person närmar sig medelåldern börjar han gradvis ”glida ner” till döden. Man dör inte på ett ögonblick precis som man inte blir vuxen omedelbart. Hans stearinljus – det egoistiska begär som brinner i honom – tynar gradvis bort.

Fram till åldern 40-45 tror man att hela hans liv är framför honom och att han kommer att kunna uppfylla sig själv. Men vid en ålder av 40 blir man besviken och ser att det är meningslöst att vänta på stora förändringar att ske i hans liv. Och det är så han börjar förminskas.

Ens egoistiska begär blir mer och mer undergiven, accepterar det det har, fram till det att begäret att avancera försvinner helt. Således dör det. Så det är inte vår kropp som dör, utan vårt begär att gå vidare som växer svagare.

Finns det något vi kan göra åt detta? Alla letar efter sätt att leva längre. Men varför vill folk det – finns det inte tillräckligt med lidande för oss? Vill vi lida i 140 år istället för 70? Vi vill ha det eftersom vi är mer rädda för döden än för att förlora något i detta liv.

Men om en person befinner sig i ett samhälle som ägnar sig åt andlig utveckling, ger samhället honom energi och en vilja att avancera. Således känner han sig alltid som ett barn som har många begär. Och förutom hans egoism, utvecklar han ett nytt begär – att skänka. Detta begär växer alltid större, lyser klarare, och aldrig försvinner.

Detta växande begär återupplivar ständigt en person, så han förblir lika aktiv och obeveklig som ett barn under alla år av sitt liv. Under de ca 70 år av sitt liv kommer han aldrig att tona bort. Och dessutom kommer han inte känna någon förlust av sin fysiska kropps död, utan ser det som ett språng mot en högre grad med hänsyn till hans begär och hans själ.

Kategori: Andlighet - Inga kommentarer →